Idag har jag fått besök av Hon Den Sömniga. Efter maten började hon tjata på mig att vila.
- Såja Anna, lägg dig i soffan. Du har all rätt till det, så hårt som du har arbetat idag.
Men då la sig Hon Den På i. Var hon kom ifrån, det förbli en gåta för mig.
- Men Anna, ryck upp dig! Se bara på himlen, det blir vacker solnedgång. Ut och fota.
- Nä, nä, nä - suckade Hon Den Sömninga - är det inte skönt att ligga under yllefilten och känna hur du börjar dregla av behag? Stanna där, det kommer fler solnedgångar. Såja Anna, vila dig.
Och så tjatade dem. Och tjatade. Och jag fick nog.
- Ok - sa jag - jag går upp och kollar himlen. Om den är något att hänga i granen så fotar jag. Annars lägger jag mig i soffan igen. Punkt slut.
Jag gick ut på altanen och tittade över ängen. Man behöver inte vara Einstein för att förstå att en solig eftermiddag, nordanvind och moln brukar ge otroligt vackra solnedgångar. Men jag var så himla less på att fota där jag står. Jag ville något mer. Så jag satte mig i bilen och stack till sjön. Hon Den Sömniga blev sur på mig och försvann. Och jag njöt. Så totalt och fullständigt. Av vinden, vågskvalpet, ensamheten (för jag hade hela stranden för mig själv) och de otroliga färgerna på himlen.