Jag har varit på loppis

Jag älskar loppisar! För att de är så oförutsägbara. För att de ger möjligheter till att omge sig med unika ting. Att handla i en alldeles vanlig butik är inget för mig. Jag går in, skannar utbudet och blir bara uttråkad. Jag vet ifs att det går att hitta guldkorn även i vanliga affärer men om jag får välja att gå och shoppa vilt i ett varuhus eller på en loppmarknad då väljer jag loppisen. Utan tvekan. Några vackra tyger, spetsar och broderade dukar, en bunt med Hemslöjden samt en glasburk med blommotiv på har fått följa med mig hem idag. När jag tittar på ett sådant handarbete som dessa virkade dukar eller broderier då blir jag enormt imponerad. Någon har faktiskt gjort dem. Suttit med virknålen i handen och skapat något så vackert. Jag är glad att jag kan köpa det, ta hem och börja tänka på olika projket där alla dessa skapelser får leva vidare.

Jag hoppas

Jag har skaffat mig en tjock och rejäl kalender, med mycket plats för anteckningar. Under de senaste åren har det räckt med en lapp på kylskåpsdörren. Jag har inte ens haft någon klocka att ständigt titta på. Mobilen har legat i en låda, urladdad och dammig. Jag har levt ett liv som många kan bara drömma om. Eller fasa sig över.

Men jag vet att året 2010 kommer med många förändringar. Jag kommer att slungas in i det hektiska livet som präglar vårt samhälle och som anses vara normalt. Tror jag. Och då räcker det inte med lappar och kylskåpsdörren. Då behövs det en tjock kalender. Redan nu har jag fått skriva att den 3 mars då är jag väldigt upptagen. För att inte tala om 15 juni. Jag är inte riktigt van vid det men jag hoppas att det nya livet som väntar på mig är fullt av glada glimtar.

Mount Everest

Jag vet att många är just nu trötta på vintern men visst har den varit sagolikt vacker i år? Vinter kan nog inte bli finare än så här. Vi tog en promenad längs Hjälmare kanal. Vi fick pulsa i knähög snö för ingen annan hade gått där före oss på ett bra tag. Eftersom jag tränar varje kväll att ligga i soffan (och det gör jag väldigt intensivt) så var jag riktigt slut efter bara några meter men jag ger inte upp så lätt. Jag föreställde mig att jag var en äventyrare på väg till att bestiga Mount Everest, utan syrgasmask: oooo så ett steg till, flåsa, flåsa, flåsa. Och så igen, ett steg till. Och så vidare...

Plötsligt fick jag syn på en restaurang-skylt. De har väl inte hunnit bygga något på Mount Everest? Bilder av grillade revben och T-bone stekar trängde sig under mina halvslutna ögonlock. Men ack, snacka om besvikelse. Restaurangen var igenbommad och jag hade inget annat val än att gå ner på jorden, åka hem och ta en macka.

Tråkiga Högen

Den här högen har plågat mig i någon månad nu. Kanske ännu längre. Fakturor, papper att fylla i, papper att sätta i pärmar, dokument att läsa igenom, kassaböcker att uppdatera. Usch, bara tråkigheter. Till råga på allt så har jag fått ett brev från Försäkringskassan och breven därifrån kommer sällan med något positivt budskap. Jag la brevet på toppen av mitt måste-gå-igenom berg och under brevet la jag två paket som skulle fungera som plåstret på såret. Eventuellt. Beroende på vad Försäkringskassan har meddelat mig. Brevet var dock inte så hemskt som det brukar vara och jag gick fort över till att öppna paketen. Nästan som på julafton!

En ugglestämpel...



Material till två små waldorfdockor...

Och sedan kämpade jag i flera timmar för att krympa högen. Till slut var jag klar. Men jag kan inte förstå varför i hela världen jag tar inte hand om tråkigheter på en gång. Så fort som de dyker upp. Varför staplar jag det ena eländet på det andra och låter det bli till en stor eländig hög? Usch säger jag bara...

Barfotingarna

I jakt på en apa

Vintern härjar...

Bilar sover tysta under snötäcken...

Ett par gulsparvar söker skydd under Kaxiga Skatornas bo...

Och vad får den arma människan att ge sig ut i ovädret?

Jakten på en apa! Det är inte lätt att hitta en apa mitt i snölandet men jag har lyckats :)

Lille plutt

Dawid fyller 16 år idag! Han är längre än mig och nästan lika tung som jag. Hans skor kan fungera som badbaljor för mig. Så stora är dem. Men han är fortfarande min lilla älskade pojke. Fast det var betydligt enklare att bära honom när han var en liten plutt än det är idag.

Sams igen

Jag och min symaskin är sams igen. Under de senaste veckorna har vi känt en stor aversion för varandra. Hon i det ena hörnet, jag i det andra. Det är nog ingen slump att jag har byggt högar av allt möjligt runt symaskinen. Tvätt, böcker, pärmar. Jag staplade och staplade saker på sybordet och till slut blev maskinen helt osynnlig.

Idag, när jag lyssnade på Tango To Evora, kände jag hur symaskinen började skicka positiva signaler till mig. Kom igen Anna, sluta tjura. Sy på mig lite! Pliiiizzzz... Ack, kan man behålla sin isiga tjurighet när symaskinen ber så fint? Högarna runt den har försvunnit, jag fattade saxen och började klippa. Och sedan sydde jag. Och sydde... Och jag ska sy tills vi blir tjuriga igen. Jag och min symaskin.

... och han hoar hela natten.

Jag är så exalterad!!!

För några nätter sedan hörde jag en kattuggla och sedan dess har jag hört det typiska ho hoo hoo hoo varje natt. Att få se en levande uggla i dess naturliga miljö är en av mina drömmar. En gång såg jag en fjälluggla på Nordens Ark. Jag blev så häpen när jag såg hur den snurrade på huvudet. Jag tror att den kunde snurra huvudet hela 360 grader. Jag blir så fascinerad av sådant. Men en uggla i en djurpark är bara en aptitretare. Jag vill se en uggla på riktigt! Att höra kattugglan är nästan lite magiskt tycker jag. Så på nätterna sitter jag ute på altanen och spetsar öronen. Ni kan lyssna på hans läte här.

Bilden på kattugglan kommer från Sveriges Ornitologiska Förenings sida.

Hos grannen

Idag har jag varit om något jättefint. Min grannes mor fyller år och 4 generationer samlades för att fira henne. Jag blev ombedd att ta några kort på familjen. Men det är inte det som är det fina förstås utan den underbara familjestämningen som spred sig i deras hem. Jag hoppas så innerligt att även mina (de riktiga och de bonus) barn vill vara med när jag blir en äldre dam. Att deras tonåringar följer med... Men jag antar att det, som förälder, måste man faktiskt förtjäna. Jag var dock lite rädd för att festens yngsta gäst skulle stjäla showen. Han är 5 månader, söt som tusan, har djupa rynkor och sniffar. Trots sin unga ålder...

Strömavbrott

Vi har haft strömavbrott. Hela området sjönk in i mörker. Men hemma hos oss spred sig ett behagligt sken...

Åldras bakåt

En gång i veckan brukar jag träffa en väldigt klok man. Han brukar öppna dörrar till betraktelser och förnekelser som bor inom mig men som jag har gömt djupt i själens mörkaste hörn. Sist pratade vi om barnet inom oss. Eller snarare om rädslan att visa det här barnet för omvärlden.

- Vet du Anna - sa min kloke samtalspartner - alla vi har det nyfikna, forskande, lekande barnet inom oss. När vi är små då har vi kontakt med det på ett väldigt naturligt sätt. Men ju äldre vi blir desto större blir avståndet mellan vårt vuxna jag och barnet.

När jag kom hem så tänkte jag att vi kvinnor är mästare på att glömma vårt inre barn. Män är duktigare på att hålla det vid liv. Hur många gånger har vi inte suckat att män är ju som små pojkar? Att de leker ju hela tiden. Dataspel, paintball och folkrace.

Vi har inte tid att leka. Vi måste leva på riktigt. Uppfostra våra barn, laga middag till den lekande mannen, se till att tvätten är tvättad och huset målat. Jag känner att jag kliver in på ett område som är väldigt laddat i vårt samhälle. Könsroller. Men det är inte det jag vill skriva om. Inte idag i alla fall. Jag tänker bara på hur tråkiga vi kvinnor egentligen är. Läs bara Smultrons kommentar i mitt inlägg från igår. Hon och hennes man hade följt sitt barn och barnets skolklass till skridskobanan. Den enda vuxna personen som lekte på isen var hennes man. Fröknarna gjorde sig inte besväret att leka. Det är ju så typiskt och jag tror att det är där som problemet ligger. Inte i någon tidsbrist utan i modet att släppa lös. Man vill ju inte framstå som barnslig och absolut inte som löjlig. Men är det verkligen så farligt att bjuda på sig själv, att tillåta sig lite härlig, barnslig lek? Jag hoppas att det är aldrig för sent att börja åldras bakåt.

Skridskoprinsessa

För 30 år sedan gjorde jag mitt första, enda och väldigt misslyckade försök att åka skridskor. Jag trodde jag var klar med den konsten men icke. Livet hade andra planer för mig. Idag har jag nämligen åkt skridskor för andra gången. Förutom mig och Magnus (som är grym på att åka skridskor) fanns det en skolklass på isen. Små, rödkindade och rara flickor åkte runt mig och frågade kan du inte åka skridskor?

Betyder

Idag har jag fått visa några av mina bilder. Det kändes väldigt nervöst. Det är en sak att visa dem i bloggen och en helt annan sak att stå framför en samling gamla fotorävar och med stolthet i rösten berätta om sitt skapande. För stolt ska man vara. Oavsett om man fotograferar, målar, skriver eller syr. Jag är enormt självkritisk och tänker ofta att mina bilder är värdelösa. Men det är fel tänkt, det vet jag. Bilderna som jag är missnöjd med, de slänger jag direkt. Bilderna som betyder något för mig, dem sparar jag. Just det, betyder... För bakom mina bilder finns det alltid en berättelse, tanke. Något som kanske bara jag förstår men det finns där oavsett. Om det har något värde för mig så är det ju inte dirket värdelöst. Hänger ni med i mitt kaotiska resonemang?

Tomas, som finns med på bilden, är en begåvad fotograf. Han hjälpte mig med det tekniska under själva visningen...

Dawid diskar

Här kommer filmen som inte fungerar i gårdagens inlägg. Jag har följt Johannas råd och laddat upp filmen på You Tube och försökt bädda in den i inlägget. Ursprungsfilmen är inspelad på ett videoband. Magnus har fört över alla gamla videofilmer till datorn och nu sitter jag och redigerar dem och gör dem till dvd-filmer. En väldigt ny erfarenhet för mig.

Nu hoppas jag att ni kan se filmen. Tack Ewa P och Johanna för respons!

Att diska eller inte diska

Så såg det ut för ca 14 år sedan...

Uppdate: det här är en liten film om hur min då tvåårige son hjälper mig att diska. Igår fungerade filmen, idag har den bestämt sig för att inte fungera :(((

Jag hade alltid tyckt rätt så illa om att handdiska. Så jag önskade mig en diskmaskin och efter år av envist önskande fick jag en av min dåvarande make. Sedan dess har jag stoppat i den allt man kan och inte kan tänka sig att maskindiska. Efter ca 10 år i trogen tjänst börjar dock min kära diskmaskin att halta och hosta. Tanken att stå och diska för hand framkallar spasmer hos mig. Jag kan dammsuga, rulla köttbullar, till och med skala potatis men handdiska? Nej tack. Som tur är så är jag utrustad i en riktig doer. Han plockar isär diskmaskinen i små bitar, borrar några hål, vrider på någon spak, dränker rubbet i ättika och vips... maskinen fungerar som ny igen.

Värdighet

- Katten, har du ingen värdighet? - suckar Magnus ibland. Men Lucy låtsas att hon inte hör honom. Vad är värdighet i jämförelse med ett varmt knä att ligga i och ett par händer som kliar så skönt på magen?

Lunch på stan

Jag och min fina vän Elin har idag ätit lunch tillsammans. Jag minns inte när jag senast åt på stan, när jag i överhuvudtaget var nere på stan bara för nöjes skull. Vi, d.v.s. jag och min familj, är ju så downshiftade och köpstoppade att en korv med bröd kan kännas som ett syndigt lyx. Men idag har jag slagit på stort, med foccacia och (håll i er) en varm vit choklad med vispgrädde. Inte visste jag att man kunde dricka vit choklad men det kan man tydligen. Att sitta på ett fik och sörpla i sig godsaker kändes så overkligt att jag började fundera om jag inte ska skriva en bok om att växla upp, att höja tempo en aning. Om att kunna unna sig något sådant som lunch på stan utan att få fläckar på sitt redan rätt så smutsade miljösamvete.

Vinterpromenad

Vänliga ord

Jag kom in i väntrummet. Där satt det redan två kvinnor.

- Excuse me - sa den yngre - din ehm, ehm...

Jag tittade på henne och försökte förstå vad hon ville säga. Hon hittade inte bland de svenska orden. Istället pekade hon på min kappa och sa: your coat, I love it!

Det är så lite som behövs för att göra en annan människa glad. Några ord. En mental smekning på kinden. En liten gest. Vänlighet. Tack Du främmande som fick solen att skina idag.

Minnen av igår...

Jag tänker på sommaren och minns doften av gräset. Jag minns solskenet. Den varma luften som fyllde mina bekymmerslösa dagar. Någonstans, djupt inom mig, visste jag att vintern skulle komma men jag tänkte inte på det. Jag ville inte. Och nu är den förbaskade kylan här. Jag känner den med hela mig. Och någonstans, djupt inom mig, vet jag att den varar ju inte för evigt. Men det är så svårt att tro det, att härda ut.