Och vad hände sedan?

Affären uppmanar mig att vänta ett par dagar till för det kan ta till och med 5 bankdagar innan pengarna syns på kontot. Är det inte lite märkligt? När man betalar så försvinner pengarna på en gång men när man ska få sina egna pengar tillbaka så får man vänta några dagar. Ok, jag ska vänta men en läxa har jag lärt mig. Betala med kontanter.

Jag har inte gått vidare i utgallringsprocessen. Jag har inte fått den sökta tjänsten med andra ord. Det känns väldigt ambivalent. Å en sida så känns det inte alls roligt att jag inte dög till men å andra sida så känner jag en stor lättnad. Tjänsten kräver att man är stresstålig och driftig och det är inte jag. Sådant kan knäcka en men det beror på hur man ser på saken. Det går ju och vända det till något positivt. Leksands bröd kör med ganska rolig reklam. Jag har sett den i Lantliv:

Det finns alltid nåt att fira: att man fick bara 18 spam, att hantverkarna kom i tid, att man inte fick det tråkiga jobbet man sökte, att barnen höll sams hela kvällen, att man gick ner 0,2 kilo...

Så hakan upp!

Alla bekymmer ska åt sidan för ikväll ska vi grilla och ha roligt!

Var är pengarna?

För några dagar sedan var jag ute för att köpa ett par nya byxor och några sommartröjor eftersom jag har blivit några (läs: ganska många) kilo rundare. Det var en varm dag och jag var inte riktigt klädd för sommarvärme. Jag kände hur kladdig jag var om kroppen. Då kändes det inte roligt att ställa sig i provhytten och prova nya kläder.

På Kapp Ahl hittade jag ett par jeans, en kjol och några sommarblusar som jag trodde skulle passa mig. Svettig som jag var betalade jag för dom utan att prova och försäkrade mig om att öppet köp gäller. Det gällde och det var inga problem med att lämna de plaggen som inte passade mig.

Problemet kom när jag imorse upptäckte att returpengarna inte hade kommit till mitt konto. Jag, en dum människa, betalade med kort och därför har Kapp Ahl reglerat även returen via kortet. Nu måste jag cykla till stan och börja strida för mina 700 kr! Affären kommer att hänvisa mig till banken och banken i sin tur till äffären.

Jag avskyr sådant, verkligen, verkligen, verkligen...

Enkelt tack!

Jag vill leva ett enkelt liv. Ha ett jobb som innebär enkla arbetsuppgifter. Lyssna på enkel musik. Läsa enkla böcker. Leva efter enkla levnadsregler.

Ett sådant jobb som min guru Stig Helmer hade skulle jag inte tacka nej till. Då skulle jag ha all tid i världen för att få skjunka i min egen värld av dun, moln och silverregn. Istället sitter jag på en anställningsintervju och försöker övertyga min intervjuare att jag driftig, stresstålig och behärskar svåra situationer som om det vore vardagsbröd för mig. Jag ljög inte, jag var bara allmänt rolig, positiv och avslappnad. Nu väntar jag, med blandade känslor, på beslutet om jag klarade den första utgallringen. Jag kommer att klara det här jobbet (om jag nu får det) men hellre vill jag kratta löv ska ni veta. En gång i tiden sökte jag krattalöv-tjänsten men för den var jag FÖR utbildad.

Lilla uppkörning

Jag har haft lilla uppkörning idag. Den kändes som den längsta lektionen i världen. Jag har försökt lugna ner mig med att det är ju vilken lektion som helst. Jag är ju van... Ändå lyckades jag hetsa upp mig en aning. Jag försökte skärpa alla mina sinnen till bristningsgränsen. För nu finns det inget utrymme för misstag och sinnesslarv. "Så tyst har du aldrig varit förut" sa min lärare. Svårt att prata när man tuggar ihjäl sina läppar! Men jag har blivit godkänd på lilla uppkörningen. Kvar har jag "bara" självaste uppkörning hos Vägverket. Jag väntar på ett datum. Det är nervösa veckor framför mig.

Helgplaner

Jag har fått ett mail där det står att senast den 18 maj måste jag skicka in bildtitlar på samtliga bilder till utställningen. Så jag håller på och svimmar för jag har skjutit upp urvalet av bilder i några veckor nu. Att jag aldrig lär mig att göra saker medan man har gott om tid. Usch.

Bildjobbet får dock vänta. Ikväll kommer min väninna från Göteborg och hon ska stanna här hela helgen. Det har jag längtat efter sedan jag flyttade till Eskilstuna. Min goda kära M kommer hit med massor med skvaller, skratt och alla våra galna minnen. Cider är redan på kylning, jag fantiserar på vilket sätt grillkötet ska marineras och snart ska jag bädda "hennes" säng. Vänner är en fantastisk uppfinning!

Jag vill passa på och önska Er en fin helg! Kram på Er alla där ute!

Bokfynd

Jag brukar bojkotta Myrorna för att de sätter så höga priser på sina varor. Kanske gör dom det för att täcka omkostnader men jag får en känsla att de försöker utnyttja den miljömedvetna secondhandstrenden. Men bara för att jag bojkottar dom betyder det inte att jag inte besöker butiken. För det gör jag. Jag låter dock bli att handla sådant som jag INTE behöver men VILL ha och som jag skulle köpa om det kostade några tior mindre.

Men idag... idag kära vänner har jag gjort Myrorna 100kr rikare. De har haft endagsrea på böcker och jag kunde inte låta bli att roffa några åt mig. Jag har köpt Nostalgiboken som med prylar från 50-, 60- och 70-talet väcker vemod och framkallar leende på läpparna. Vargar har också följt med mig hem för de otroligt fina bilder på dessa mystiska, fruktade och utrotningshotade djur. Jag såg en flock vargar bara en gång och det under konstgjorda omständigheter. Vi var på Nordens Ark, kanske en av de få djurparker vars existens jag kan förstå. Jag visste att det skulle finnas vargar där. Men det högg i hjärtat när jag fick syn på dom. En flock vargar bakom nätet är en mindre rolig syn. Man vill yla av sorg.

Naturen året runt är en annan bok som jag har köpt. Jag gillar att läsa om årstider, dess växlingar, djurens beteende osv. I synnerhet om det handlar om den naturen jag möter till vardags. Visste ni till exempel att det finns fjärilar som lämnar landet när vinter är på väg? Amiralen hör till den här gruppen. Men de brukar flyga på natten och då är det svårt att se deras massflykt.

Jag har alltid hävdat att kunskap ger makt och omger mig gärna med olika uppslagsböcker. Idag har jag skaffat Norstedts första uppslagsbok som vänder sig mot skolbarn. Tillräckligt lätt för att mina förvirrade och slöa yngre tonåringar ska förstå den och tillräckligt svår för att inte verka löjligt barnslig.

I en annan värld

Jag kan inte låta bli och fotografera vitsippor. De är oemotståndliga, dessa skira vårkämpar.

Jag kan glömma tid och rum när jag ligger på den fuktiga och leriga skogsjorden och fotograferar. Det är som att förflytta sig till en annan värld. En värld som oftast är bortglömd för vi betraktar den uppifrån när vi skyndar oss förbi den. Att få ligga på magen och försöka fånga den på bild är för mig en ren avkoppling. Runt om mig bullrar livet men jag själv är försjunken i den spirande grönska, bland nyvakna insekter och solande vitsippor.

Handmade

Idag har det kommit ett paket till mig. Jag tyckte att det var synd att öppna det för paketet var så fint inslaget. Så jag gjorde mig en kopp te och satte mig ute på altanen och tittade på paketet en stund. Sedan började jag prassla med det fina röda pappret...

Där inne hittade jag en Körkortsängel från Jeanette. När hon berättade om för mig att hon hade gjort den till mig så kände jag mig oerhört speciell. Rörd och stum av glädje. Världen är trots allt fantastisk. Det är så lätt att tro något annat när man dagligen läser om mord och elände. Men vid sidan om det så finns det vanliga, vänliga och underbara människor. Som Jeanette.

Jag har hängt Körkortsängeln på hallspegeln. Därifrån kan hon sända mig sina beskyddande lyckovibbar. Det behövs nu för att nästa vecka har jag lilla uppkörning. Klarar jag det så bokar min lärare tid hos Vägverket för den riktiga uppkörningen. Om jag inte klantar mig så har jag körkorkortet innan maj månad tar slut. Om jag inte klantar mig som sagt.

Rusta är en av de affärer där jag sällan förväntar mig att göra ett fynd. Men idag har jag gjort världens bästaste köp. Ett par trädgårdstofflor för 79kr! Tofflorna fanns i många färger men jag har valt de rosiga. Ibland vaknar det en liten flicka inom mig :)

Inget spam i min blogg!

Jag har blivit tvungen att ta bort en kommentar i mitt förra inlägg. Det var inget annat än spam. Ni kanske känner igen det här. Någon har skrivit att min blogg är so lovely and interesting. Hur vet personen det? Kan den svenska? För jag skriver inte ett ord på engelska när jag bloggar.

Nej, nej, nej. Här ska spam bekämpas och tas bort så fort jag upptäcker det. Jag kan förstå att folk försöker sprida sin reklam men varför inte göra det på ett hederligt sätt? Antagligen för att man bedriver en ohederlig verksamhet. Ännu bättre anledning att bekämpa det. Det är dock för andra gången under mitt fjärde år som bloggare som jag har fått spam. Jag hoppas att den här frekvensen inte kommer att bli större. Två spamkommentarer är inget i jämförelse med den vänligheten jag har fått uppleva genom bloggen.

Monstren och Änglar

För ett par år sedan drabbades jag av akut tandvärk. Eftersom jag är ENORMT rädd för tandläkare väntade jag in i det sista innan min sambo släpade mig till kliniken. Där mötte jag ett monster. Jag berättade för honom om min rädsla samtidigt som min kropp skakade och tårarna rann som stora forsar nedför mina kinder. Han började peta i min onda tand. Jag kunde inte göra något åt varken mina tårar eller min spasmatiska kropp.

- Nu får du skärpa dig- fräste tandläkaren åt mig. Jag ville gå därifrån men någonstans inne i den skräckslagna hjärnan visste jag att då blir det bara värre. Jag stannade men efteråt bytte jag kliniken. Min nuvarande tandläkare är en Ängel. Hon tar på allvar min rädsla och proppar mig med lugnande medel varvade med lugnande ord.

När Sara var liten så ramlade hon och slog i sin framtand. Inom kort blev den inflammerad och vi sökte hjälp hos tandläkare. Även Sara mötte ett barskt monster. Tandläkaren, utan att förvarna varken mig eller Sara, stoppade tången i hennes mun och drog ut tanden. Utan bedövning drog den där kärringen i Saras lilla onda tand! Men man jävlas inte med Sara hur som helst. Tösen bet monstret i pekfingret. Monstret skrek av smärta. Rätt åt henne tycker jag.

Idag har vi varit hos Saras nya tandläkare. Han pratade så snällt och lugnt med Sara. Det kändes tryggt och harmoniskt. Jag stirrade på tandläkaren och på allvar undrade om det var möjligt att han var mänsklig. Jag tror inte det. Precis som min tandläkare är även Saras en Ängel.

På besök hos Å&B

Jag har ålat i hönsbajset idag. Dock har jag varit noga med att kameran inte skulle få för mycket skit på sig. En ung tupp hade rymt och med stor förnöjsamhet gick han runt och krafsade lite här och där. På andra sidan av nätet samlades hans framtida fruar och med darrande röster uttryckte dom oron över att lilltuppen hade rymt. Jag smög mig in på tuppen och försökte inleda ett nytt bekantskap.

Samla och behålla

Jag tänker inte överge bloggen. Inte alls. För jag är en bloggoholic. Kanske inte en sådan som bloggar många gånger om dagen men jag gillar att skriva några rader då och då. Just nu behöver jag bara samla mina tankar och behålla kvar känslan av att "leva i nuet". Man skulle kunna tro att det är så lätt att njuta. Jag tror dock att det är något man måste lära sig, vänja sig vid. Jag har alltid planerat morgondagen och sett alla möjliga hinder som jag "säkert" skulle stötta på. På något sätt har jag glömt att njuta av nuet. Nu har den glädjen gjort sig nästan fysiskt påtaglig och jag vill se till att inte tappa bort den. Det är ett stort fynd jag har gjort och i min grubblande värld är det väldigt efterlängtat.

Paus

Jag tror att min blogg ber mig om en liten paus...

Nu börjar nu

De senaste dagarna har tankarna pendlat mellan Engla och mina barn. Jag är en sådan typ som inte kan släppa taget om saker och ting. En sådan som inte kan distansera sig från omvärlden. Det är därför jag inte tittar på nyheter och inte läser dagstidningar. Allt elände i världen skulle äta upp mig på sekunden. Men jag har noggrannt följt nyheter om Engla. Jag, en total främling för Engla och hennes familj, har vänt mina tankar mot Stjärnsund tusen gånger om dagen.

Och när jag vände tankarna för den tusenförsta gången så fick jag en AHA-upplevelse. En sanning har uppenbarat sig för mig. Nämligen vikten av att leva i nuet. Det är inget nytt, det har vi alla hört många gånger. Jag är här och nu, det är det enda jag kan ta för givet. Vad som ska hända imorgon är okänt. Imorgon kanske inte finns imorgon. Just nu är kanske den sista chansen att berätta för nära och kära att de är mitt allt. Det är kanske sista chansen att äta glass och låta vinden dra i håret. Hittills har jag inte levt i nuet. Min framtid är sönderplanerad och dränkt i oron. Om någon av mina kära skulle ryckas bort från mig så skulle jag ångra att jag inte la krutet på den tiden vi hade tillsammans.

När jag tänkte dessa tankar var jag ute på stan. Jag gick in i en affär, köpte en glass, blundade och kände hur hela mig svävade i solljuset.

Bävern

Mordet på Engla har skakat om mig. Min egen dotter liknar henne till utseendet. Jag vill bära barnen i bröstfickan så att jag aldrig någonsin förlorar dom ur siktet. Men det går inte, de måste få gå sin egen väg. Jag kan bara hoppas och be att ingen psykopat ställer sig mitt på den vägen.

***

Igår träffade jag en bäver. Alldeles nära mig simmade han. Lite ilsken på att främmande rörde sig i hans vatten. Vi paddlade kanadensare i en bäck. Plötsligt sa det "plums" och vatten skvätte åt alla möjliga håll. Jag vände mig om för jag trodde att Magnus, som satt bakom mig, kastade något i vattnet. Men det var en bäver som hoppade in. Sedan simmade han bredvid oss, under oss och framför oss. Det var så spännande att vara så nära honom.

När inte ens titel vill skriva sig...

Hur ska man skydda sina barn från det hemska som väntar runt hörnet?

Jag läste nyss att 42-åringen har erkänt att han har mordat 10-åriga Engla och grävt ner henne i skogen. Jag kan inte låta bli och gråta. Det måste vara det värsta en förälder måste gå igenom. Jag kan inte komma på något som är värre. Jag bara kan inte... Alla mina tankar går just nu till flickans familj som måste lära sig att leva med den ofattbara sorgen.

Jag ville skriva om sorgen, barn och rädsla. Men jag kan inte. När man försöker prata om svåra saker så fastnar orden i halsen ibland. Mina ord fastnar på fingertopparna och vill inte skriva sig...

Gamla bilder, gamla minnen...

En alldeles liten Stilla

Jag har tittat på våra gamla bilder. Det är synd att ha dom i en låda. Jag är för lat att klistra dom i ett album. Även om jag hade dom i ett album så skulle det kännas lika synd. Vissa bilder vill man vill ha framme. Jag minns färger på mina kläder. Jag minns dofter. Jättemärkligt att en del minnen sitter så djupt. Jag minns till exempel ljuset som trädgården drunknade i soliga dagar. Och burkar med hallonsaft.

Och jag minns en natt när min då någon månad gamla syster vrålade i sin säng. Mina föräldrar var en trappa upp och hörde inte hennes hemska vrål. Jag gjorde vad jag trodde en storasyster på 5 år borde göra. Klättrade upp i hennes säng och lyfte upp henne. Sedan la jag Joanna på bordet och gick tillbaka till sängen. Hon blev tyst och jag kunde somna om. När mina föräldrar kom ner fick de sig en chock. Deras två döttrar sussade sött. Anna i sängen och Johanna på det hårda matbordet. Fråga mig inte hur jag tänkte.

Stillas lillasyster Joanna


Jag har plockat fram några bilder och gjort ett dragspelsalbum som min mamma ska få. Mitt första scrapprojekt!

Föråldrad kreativitet

Jag har kliat mig i huvudet och funderat... Det är därför jag har varit så frånvarande.

Jag är så avundsjuk (dödssynd, dödssynd) på människor som kläcker den ena idéen efter den andra. Jag fattar inte hur folk bär sig åt. Dessa kreativa kulsprutor... Jag har alltid uppfattat mig som en kreativ människa och jag får en känsla att jag blir uppfattat som en sådan även av främmande. En gång träffade jag, via jobbet, en fransman. Vi pratade om vädret, jobbet och andra lika intressanta ämnen. Någonstans mitt i samtalet sa jag att som liten var jag inspirerad av Miró. Då klappade han i händerna och sa "jag visste att du var en konstnär". Nu ska vi inte överdriva, jag är ingen konstnär. Däremot betraktar jag mig själv som en kreativ bohem och det är nog det han såg i mig. För några veckor sedan fick jag ett mail från en kompis från grundskolan. Jag har inte haft kontakt med honom på över 20 år. Han minns mig som en drömmande, konstnärlig själ. Sådant får mig att sväva.

Men under den sista tiden betraktar jag mig som väldigt okreativ. Jag vet inte; jag tar samma bilder, om och om igen. Jag tappar gnistan innan den hinner bli till eld. Jag har skrivit om det tidigare. Jag tror inte att det är en svacka. Jag börjar inse att det är en form av utveckling. Ett sätt att hitta sin egen väg. Åldern börjar spela mig ett spratt. Det var tillåtet att vara galen när man var 25 år. Är man 36 år så kanske är det dags att acceptera att man är en tant. Att galenskap inte är längre galenskap utan löjlighet?

Att gå mot strömmen, skriva med sina alldeles egna ord och ta sina alldeles egna bilder är kanske svårare nu när man har uppnått lite noblare ålder än då man var 25? Jag är så rädd för att jag kommer att bli en publikfjäskare. Att jag kommer att skapa sådant som jag redan från början vet att folk kommer att gilla. Inte för att skapa utan för att höra att jag är bra. För det vill alla höra. De som påstår annat ljuger. Man skulle kunna tro att jag bör vara lite mer självmedveten, känna till min egen stil och köra på. Men icke. Jag funderar än vem jag blir när jag blir stor!

Tack!

Tack för Ert stöd och hejarop. Jag har läst Era kommentarer många gånger och Ni är fantastiska. Nu har jag i alla fall fattat ett beslut men det har inte varit lätt. Jag grubblade över en vecka och till sist mailade jag att jag ska delta i höstutställningen. Lugn och nöjd med beslutet gick jag och la mig. När jag vaknade så väntade det ett mail på mig: "Vad kul. Hoppas du kan vara med även i sommarutställningen". Beslutsångesten kom tillbaka. Men ikväll har jag varit i fotoklubben och frågat och undrat och ja, jag ska vara med i bägge utställningarna. Klubbat och klart. Men jag är panikslagen ska ni veta.

Ska jag eller ska jag inte

Jag känner mig rastlös och obeslutsam. Ett viktigt beslut ska fattas och jag går fram och tillbaka till min mailbox för att maila iväg beslutet. Och varje gång jag har NÄSTAN gjort det så börjar jag tveka och ger mig en timme till för att tänka. Om och om igen.

Det handlar om två fotoutställningar som jag har möjlighet att delta i. En i juni och en i september. Jag har aldrig haft någon fotouställning så jag vet inte riktigt hur man gör och därför vet jag inte om jag tar vatten över huvudet på mig om jag bokar mig till bägge tillfällen. Har jag tillräckligt med bildmaterial? Är mina bilder något att visa? Vilka bilder? Vilket format? Hur ska dom ramas in? Hängas? Behöver jag hjälp? Tusen frågor som plågar mig varje gång jag ska skicka iväg det där mailet.

Du och jag

För två år sedan

Exakt för två år sedan avlivade jag en stor personlighet, Tusse. Jag minns den dagen så väl. Än idag känner jag smärta i hela kroppen när jag tänker på tiden hos veterinären. Varje kväll som jag inte kan somna så vandrar mina tankar tillbaka till dagen då Tusse dog. Jag brukar skriva av mig när saker och ting är alltför jobbiga. Om du orkar så kan du läsa min sorgberättelse här.

Jag saknar honom mycket.

När färger bleknar

Och dofter avtar.

När kinder svider

Då tystnar livet.

I tystnaden hör jag

Rösten som utan nåd

Talar om för mig

Att jag inte ska dö inatt.

I början kunde jag minnas bara hans död. Varje skymt av något roligt minne ledde mig skoningslöst till rummet hos veterinären, sprutan och tårar. Nu kan jag titta på hans bilder och minnas honom som han var. Tjock, klumpig, rolig, varm, kär och så fantastisk och älskad.

På bilderna ser ni min Tusse i hans vanliga sovställningar.

Grönt

Det är kväll och jag är verkligen trött. Egentligen är det dags att hälsa på Herr Sängen men jag kan inte. Först måste jag se till att lugna ner mina snurrtankar. När jag tänker alldeles för intensivt så snurrar tankarna, jag känner det innanför pannan. Då vet jag att det är ingen idé att gå och lägga sig.

Jag har fortfarande ont i nacken men det börjar ge sig. Glad som man kan bli åkte jag till stan för att köpa lite grönt. För jag älskar grönt och jag har bestämt mig för att köket ska få fler gröna detaljer. Det kommer att bli så himla fint. Men jag är en bortskämd storstadsbo. Innan jag flyttade till Eskilstuna (för två år sedan alltså) bodde jag 12 år i Göteborg. När jag behövde gröna dukar så åkte jag till stan och vips fanns det 100 affärer och man kunde tillåta sig att vara kräsen. Så är det inte i Eskilstuna. En liten Åhléns, Hemtex och Cervera har jag att välja på. Plus några andra butiker med mest krimskrams i. Jag vill inte köpa den ENDA duken de har. Jag vill få välja den jag tycker BÄST om. Så jag åkte hem utan en enda grön sak. Men jag har köpt kromtabletter som ska stoppa mitt sötsug. Det hoppas jag verkligen på för så mycket socker som jag konsumerar är skrämmande. På Myrorna köpte jag en ViktVäktarnas kokbok. När jag kom hem så lagade jag en potatis- och squashrätt ur den. Men den var så äcklig, usch och tfi. Jag blir så irriterad varje gång jag låter mig själv att luras av B-kokböcker. Med märkliga recept som har nog blivit skrivna för bokens skull och inte för att glädja matnyfikna människor. Jag ska nog hålla mig "Rutiga kokboken" för den sviker sällan.

Nu när vi är på det gröna spåret så vill jag meddela att jag har gjort ett grönt insats och blivit medlem i Naturskyddsföreningen.

Mera färg, tack!

Har ni märkt att man får de mest fantastiska idéerna när man inte kan genomföra dem? Så är det i alla falla med mig. Jag har nämligen bestämt mig för att med små medel förändra vårt kök. Några nya dukar, en ny sittsdyna på kökssoffan, lite nytt porslin, någon ny tavla, kanske måla om hyllan, slå in kockböcker i fint papper eller tyg. Lite nya växter och blomkrukor. Det är ju väldigt enkla saker men de kräver besök på loppisar, bokhandel och kanske Duka och några andra affärer.

Men jag kan inte för jag har fått nackspärr med medföljade huvudvärk. Jag kan knappt vända på huvudet. Om jag ska titta bakåt eller åt sidorna så får jag snurra runt på hälen. Det är verkligen jobbigt att vara så orörlig och känna sig så stel.

Jag önskar mig mer färg och mönster i köket. Man (eller åtmisntone jag) ska känna glädje när man kliver in. Jag tycker om att bläddra i olika inredningstidningar men även om presenterade hem är vackra så kan jag känna att det inte skulle funka i min familj. Vi är många, vi lever ett intensivt hemmaliv och vi stökar till. Här ska det vara enkelt att leva. Och gärna mer färgglatt.

Vi vildar

Vi har blivit tillfrågade om vi kunde förflytta oss till Ötzis tid och agera några vildmän idag. Det kunde vi och här får ni se några bilder från vårt vilda äventyr i skogen. När allt var klart så kändes det dock skönt att få komma tillbaka till vårt civiliserade liv.