Som en röd tråd i skogen...

Humlepåsar

Sagt och gjort. Igår sydde jag några tygpåsar som jag fyllde med humle.Visste ni att humlekuddar användes som lugnande och sömngivande medel till sårade soldater under 1:a Världskriget? Inatt sov jag med en humlepåse under kinden. Svårt att avgöra om jag har sovit något bättre. Det luktade i alla fall gott om humlepåsen. Bara en sådan sak är en anledning till att känna sig nöjd.

Humle

Förra sommaren skördade jag massor med humlekottar. Jag har läst att humle har lugnande verkan och kan användas som milt sömnmedel. Perfekt, tänkte jag för jag sover oroligt vissa perioder. Jag har bryggt te på humlekottar. Teet skulle man dricka på kvällen, innan sängdags, men det smakade alldeles för mycket öl. Ja, det är ju egentligen öl som smakar humle men det är sak samma. Jag gillar inte öl, inte alls. Därför har humleteet känts bara hemskt i smaken. Jag har länge funderat på vad jag kan göra istället med blommorna och så har jag snubblat över ett tips som säger att man kan fylla en kudde med humle och ha den i sängen, i närheten av huvudet. Ja, det ska jag testa. Jag ska genast sätta igång och sy en humlekudde! 

Mot en framtid

Jag börjar tänka på påsken och sparar lökskal för att färga äggen med. Det finns en framtid, dagar att se fram emot. Ibland glömmer jag det bara...

Habegäret

Just nu, som ni säkert känner till, pågår det bokrea. Den första bokrean på många år då jag inte har köpt en enda bok på. Av en väldigt trist orsak, jag har inte pengar till det. Numera köper jag begagnade böcker, gärna pocket för de är då extremt billiga. Eller så lånar jag på biblioteket.

Men dum som jag är ibland så har jag förstås gått in i butikerna för att se vad bokrean har att erbjuda. Det ska man inte göra om man vet att man inte kan handla. Det framkallar enorm ångest, i alla fall hos mig. Jag smekte den ena boken (som jag igår inte ens visste att jag ville ha) efter den andra och suckade djupt. Det är märkligt hur habegäret kan arta sig. Plötsligt tror man att man inte kan leva utan saker och ting fast det funkade ju jättebra för bara några timmar sedan. Som tur är så är jag väldigt självdisciplinerad också och efter några djupa suckar gick jag ut och skakade av mig det lömska habegäret. Bra jobbat Anna!

Den bästa chokladen någonsin

När jag och min syster var små brukade min mamma göra choklad. Den allra godaste chokladen jag någonsin har ätit. Polen gick igenom en stor ekonomisk kris och butikshyllorna stod tomma. Om man fick tag i en chokladkaka då gjorde man ett superduperfynd. Och för det mesta var det en riktigt bitter mörkchoklad. Inget som faller ett barn i smaken.

Men min mamma, hon var en chokladhjälte. Receptet på chokladen har jag publicerat i min Sagoverkstad. 

En gång var vi som systrar...

Vi var tre oskiljaktiga tjejer som delade glädje, sorg, drömmar, rum och ja... allt, precis allt, med varandra. Tre bästisar som fann varandra under gymnasietiden. Sedan började vi vår livslånga vandring på varsin stig och jag tappade kontakten med dem. Tills nu för vi har hittat varandra på Facebook! Tjoho! 

Den perfekta söndagen

Vi har tillbringat nästan hela dagen hos Johanna och Andreas och deras två knasiga katter Wilma och Vega. Jag la beslag på en av deras mjuka soffor och tittade på tv några timmar i sträck. Hemma tittar jag nästan aldrig på tv för antigen är det motorsport eller kampsport på och det gillar jag inte alls. Men hos Johanna såg jag en massa intressanta program. Leila bakar och sådant. Och så fick jag lite god mat också. En perfekt söndag helt enkelt. 

Lyckan kommer när man minst anar det

På Arboga Station finns det ett litet fik. Med vaxdukar på borden, platsblommor i fönstren och lite suspekta mackor bakom disken. Vem kunde tro att just på ett sådant ställe skulle jag få uppleva en känsla av total lycka? Jag köpte (för stora pengar ska ni veta) korv och bröd och en kopp te. Jag satte mig vid ett bord som badade i solljuset, läste en bok och väntade på tåget som skulle ta mig till Eskilstuna. Samtidigt som klockan tickade stod min egen värld helt stilla. En känsla av fullständig avslappning och harmoni. Jag tror att just på det fiket upplevde jag här och nu. Jag, boken, solen och mesiga korven i ett fantastiskt samspel med varandra.

Tacos på fredag...

Tacos är den maten som jag har de mest ambivalenta känslor för.

Gott är det, absolut. Stor valfrihet, det är viktigt. Lätt att göra i ordning, kanske ännu viktigare.

Men tacos tar aldrig slut. Efter att man har ätit sig mätt så finns det lika mycket mat på bordet som innan. Och den maten kan man ju inte frysa. Jag kommer att äta tacos i tre dagar framöver och den tredje dagen kommer jag nog att tycka att jag avskyr tacos. Tills dagen då jag längtar efter något gott, något som ger stor valfrihet och som går att fixa snabbt.  

Drömjobbet

Att få en tjänst på Drömjobbet verkar vara omöjligt så jag gick dit och sökte en praktikplats.

Men just nu har de väldigt lite att göra, jobbet räcker inte alltid till den ordinarie personalen så det blev ett nej. Stora Chefen tog mitt CV och bad mig om att komma tillbaka till hösten för det är då som de har mycket att göra och rekryterar personal.

När jag kom ut så ville jag gråta för ledsen blev jag förstås! Det handlade ju om Drömjobbet, bästa jobbet ever! Men jag fick hejda mig. Mötet till ära hade jag ju sminkat mig, med mascara och allt. Rinnande smink är ju inte så fint. Sedan tänkte jag efter. Kunde jag göra något bättre? Nej, jag var helt nöjd med min insats. Nöjd var jag även med hur Stora Chefen uppträdde. Han var vänlig och förklarade läget. Och jag som trodde att han var farlig. Förutom att jag inte fick praktikplatsen på Drömjobbet så gick det alltså superbra...

Frusna ögonblick

Den duktiga flickan och fega mig

Idag har jag varit med om något helt underbart.

En stor mataffär, ett berg med varor. En liten flicka. En mamma.

En kassakö och några streckkoder.

Mamman plockade upp sina matvaror från kundkorgen. Hon räckte dem till flickan och flickan la varorna fint och prydligt på bandet. Hon vände på varenda sak för att streckkoderna skulle vara åt rätt håll. Vilket härligt samarbete och vilken noggranhet!

De barnen som jag ser i mataffären är oftast trötta med blodsockernivån på minus. Varje gång jag möter ett sådant barn är jag tacksam för att mina egna är numera stora. Men idag! Idag har det varit underbart att betrakta den duktiga flickan och hennes mamma. Jag ville berätta det för dem men fegisen i mig hade tagit över. Jag ångrar det förstås. Men jag lovar mig själv att nästa gång jag möter en människa som gör något bra så ska jag ösa beröm över henne. 

Tjoho i pulkabacken!

Genom åren

Februari 2010

Jag är förstås förtvivlad. Så mycket snö? Igen? Kalla nordanvindar? När ska det sluta?

Men egentligen är allt i sin ordning för så har det alltid varit. Jag har kollat bland mina gamla inlägg och årets februari skiljer sig inte speciellt mycket från de tidigare. Kolla själva!

Februari 2009

Den här bilden är faktiskt lite historisk. På andra sidan ån kan ni se ett anrikt hotell som två dagar efter att jag hade tagit bilden brann ner. Branden var anlagd. 

Februari 2008

Ok, februari 2008 var tydligen mild. Jag hittade en fästing då.

Men det verkar vara ett undantag som bekräftar regeln.



Februari 2007



Vi var insnöade även 2007.

Det här är också en historisk bild för jag har inte kvar den cykeln. Någon usling stal den på stan.

Februari 2006

2006 avviker inte heller från vinterbilden.

Men kära nån vad Sara var liten då!

Och vad ska det vara bra för?

Vad händer bland änder?

Det har snöat hela långa dagen och vissa har fått nog.

- Aj aj aj, mina fötter fryser!

- Du, damen, blås lite på min kalla fot!

- Vilken knäppis. Är jag hans fru eller?

- Men hallå kompisar! Var är ni på väg?

- The Bishops Arms! Följer du med?

Det är synd om miljön

På Kungsgatan i Eskilstuna står den ene miljökämpen intill den andre. Man kan inte gå där utan att snubbla över dem. Idag har en av dessa Greenpeace-värvare fått turen med sig och haffat mig.

- Hej! Vad gör du för miljön idag?

Istället för att säga att det inte angick honom rabblade jag upp att jag går/cyklar dit jag ska (och inte kör bil), att jag sparar, vårdar och återanvänder prylar, att jag källsorterar. Bland annat.

- Det är bra- sa han - men inte tillräckligt!

I den stunden ha sa det var det kört för människan. Jag blev så arg. Vem var han som bedömde om det var tillräckligt och vem gav honom rätt att påstå att jag gör för lite? 

- Kanske inte - sa jag - men jag gör så gott jag kan.

- Men du kan göra mer än så - upplyste han mig

- Ja, genom att betala pengar men jag har inte råd med det.

- Han du inte råd med 50 kr i månaden??? Vet du, en gång så var det en uteliggare som betalade och han har nog det sämre än du.

- Heder åt honom men jag ska inte betala.

Och det ska jag inte. Kalla mig för otillräcklig om ni vill, kalla mig för boven i miljödramat men jag tänker inte betala pengar till en organisation som gör mina bidrag otillräckliga och som tror att 50 kr är "inga pengar". Det är kränkande och respektlöst. Stackars miljön som har fått sådana vänner.

Tussilago, Snödroppe och Blåsippa

Tre Blomsterflickor som hjälper mig att härda ut kylan och den smutsiga snön.

Fler bilder på dem hittar ni i min Sagoverkstad.