Om ett tag

Jag känner mig ledsen. Och tom. Tom på ord och på positiva tankar.

Jag sitter framför min blogg och vill skriva något fint men det är mer än jag orkar just nu. 

Ja, jag vill bara säga att det kommer att bli tyst i bloggen tills...

...tills livet börjar le mot mig på nytt.

Vi ses om ett tag.

Kram på Er! 

I min sagobubbla

Det är första advent men inte hemma hos mig. Inga juleljus tända, ínga pepparkakor eller glögg som sprider doft, inga juldukar eller gardiner så långt ögat kan nå. Eller ännu längre. Men inom mig, där ögat inte kan se, där finns det både pepparkakor, tindrande ljus och granrisdoft. 

I min lilla sagobubbla är jag en julprinsessa...

Korven

Idag har man kunnat köpa grillad korv på torget. Men inte vilken korv som helst utan polsk korv. Ingenting kan jämföra sig med en sådan bamsing. Ni får ursäkta mig men min polska gom tycker att svenska charkuterivaror suger. Det är bara mängden av chilli som skiljer dem åt och gör dem mer eller mindre oätliga. Däremot polska korvar... vilken smak, variation och tuggmotstånd! 

Jag hade betraktat korvgubben lite på avstånd innan jag gick fram till honom. Den stackarn kom från södra Polen och hade ingen aning om att Eskilstuna var redan insnöad med minusgrader på köpet. Han huttrade och skakade. Jag njöt av att säga polska ord. Vid juletiden saknar jag Polen extra mycket.

Suck.   

Buren

Idag har Lucy fått åka i sin avskyvärda bur till veterinären. Hon grät hela vägen dit och hela vägen hem. Väl hemma kollade hon alla vrår för att försäkra sig om att allt var i sin ordning och sedan återvände hon till buren och sov i den hela eftermiddagen. Jag önskar att jag hade hennes anpassningsförmåga och kunde göra min egen bur till den bekvämaste platsen på jorden.

Obestämt

Mitt liv har tagit en tvär vändning. Än så länge vet jag inte om det är bra eller dåligt. Jag kan inte ens bestämma mig om det är någon isklump eller fjärilar som jag känner i magen just nu. Jag återkommer när jag vet något mer. Tills dess ska jag fumla och svamla som vanligt. 

Uppdrag granskning - vård utan gränser

En ung, vacker, vältränad och frisk kvinna ville göra en bröstförstoring. Men hon ville inte vänta några extra månader utan operationen skulle ske NU. Och den skedde. Inom två veckor låg hon på operationsbordet i Polen. En operation som gav henne så grova hjärnskador att hon idag befinner sig i ett vegetativt tillstånd och rehabilitering verkar vara omöjligt.

Hon anlitade företaget Medica Travel utan att ens kolla upp företaget. Det skulle räcka med ett enda telefonsamtal till Skatteverket för att få besked att Medica Travel gick i konkurs för några år sedan. På Medica Travels hemsida får man veta att man kommer att bli opererad på schweiziskt privatsjukhus i Polen. Det finns till och med en bild på det toppmoderna sjukhuset. Men istället för Swissmed blir man opererad på ett nergånget statligt polskt sjukhus. Borde inte varningsklockorna ringa då? Borde man inte inse då att det ligger en del fusk bakom allt? Om man ljuger om sjukhusstandarden då kanske ljuger man om annat också?

Det är skrämmande hur långt fåfängan kan driva en människa. Hur blind kan den göra en. Att man är villig att betala för att någon annan ska gräva i ens kropp utan att kolla upp det först. Hemsidan ger så klart ett väldigt proffsigt intryck men hallå, det är internet, bedragarnas paradis!

Jag tycker synd om Christina och hennes anhöriga. Jag kan bara tänka mig hur desperat hennes sambo måste ha känt sig när hon inte vaknade efter operationen. Jösses, i ett land där man inte förstår språket och inte kan tala med någon läkare, i ett sjukhus där det inte finns några läkare att prata med och med den älskade som får hjärtstillestånd.

Jag är enormt äcklad av Jörgen Petersen som kallar sig för företagets VD och coordinator. Hur kan en sådan människa få leva i överhuvudtaget? Hur kan han leka med andra människors liv och hälsa? Jag är så klart äcklad även av den polska kirurgen och narkosläkaren som inte har tagit hand om sin patietient efter operationen. De har nog (ifs) inte fått betalt för övervakningen utan  bara för själva ingreppet men en läkare är en läkare och även polska läkare avger Den Hippokratiska Eden.

Men framför allt är jag upprörd över den skönhetsidéalen som driver människor till att göra vansinniga saker. När programmet tog slut då sa jag till Magnus, bittert som 17:

- Ja, men hon fick sina stora bröst i alla fall. 

Här kan ni läsa om programmet.

Tovade vantar

I två år har jag velat tova ett par vantar. Nu har jag gjort det!

Ett par varma, extremt varma vantar väntar på kalla vinterdagar. Det är inga vantar som man kan spela plockepinn i men å andra sidan, hur ofta spelar man plockepinn i skogen?

Lurhäng

Ibland gör jag så här! Jag hänger av luren och njuter av tanken att ingen, precis ingen kan störa mig. Folk brukar lyfta på ögonbrynen när de får veta att jag skärmar av mig på det sättet. Jag, däremot, lyfter på ögonbrynen när de svarar i sina mobiler i tid och otid. När de tillåter andra människor tränga sig på deras heliga tid och stjäla den. Jag utgår från övertygelsen att om det är något viktigt så ringer folk igen.

När blev det rumsrent att kunna bli nårbar varje minut på dygnet? Alla samtal om egentligen ingenting som måste besvaras, alla mail, sms och allt annat som förbinder människor samman och som jag inte har någon sussning om. Det kan inte vara sunt att hela tiden veta att vem som helst kan kliva in i ens tillvaro och kräva uppmärksamhet.

Vintermorgon

Jenny

För ett tag sedan gick det ett program på tv. Programmet hette Där ingen skulle tro att någon kunde bo och ett av avsnitten handlade om Jenny Endresen. Hon och hennes man lever på en gård utan elektricitet. Ingen tv eller kylskåp! De är självförsörjande och snälla mot sina djur och naturen. Jag bad Magnus om att spela in det avsnittet åt mig (för jag begriper inte hur man gör) och nu ligger videobandet på en helig plats. Det ska inte finnas någon tvekan om hur viktigt bandet är för mig. Ifall man kommer på en vild tanke att spela över det. För när livet känns lite dystert då brukar jag titta på det och beundra Jenny. Jag njuter fullständigt av stämningen och hennes livsstil.

Ikväll har jag tittat igen och nu känner jag mig lite lugnare i själen.

Hon är den jordnära människan som jag ibland drömmer om att få bli.

Varför Livet? Varför?

Jag känner mig vilse!

Jag vill så mycket men det säger liksom stopp. Ibland får jag en känsla att Högre Makter leker med mig. Eller är det så att de vet något jag inte vet? Som när ens barn står i leksaksaffären och bara vrålar ut all sin ilska för att mamma och pappa vägrar att köpa Stora Bilen. Men vad barnet inte vet är att mamma och pappa har faktiskt köpt Stora Bilen och barnet kommer att få den i julklapp. Eller något sådant. Jag vrålar, jag snyftar, jag deppar och jag frågar Livet varför det är så motsträvigt just nu. Varför Livet? Varför?

Jag kanske trampar på fel stig? Jag kanske inte har hittat min sig än? Fast det är ju löjligt för jag är rätt så gammal. Gamla tanter ska vandra tryggt på sina stigar. Är det inte lite för sent att börja fundera på om stigen är verkligen den rätta? Så varför Livet gör du så här mot mig? Varför visar du mig stigar som jag inte kan gå på? 

Shit också, jag som just nu kan skriva hur mycket som helst måste sluta för Nosan vill gå ut. Hon står bakom mig och trycker sin nos mot min rumpa. Det betyder "kom, jag vill kissa". Då kan man inte sitta här och författa klagande inlägg. Inte om man älskar sin hund. 

Men en tanke har slagit mig precis. Det är kanske så att Nosan jobbar åt Livet? Typ en hemlig agent. Livet tycker nog att jag frågar för mycket och Det skickar Nosan och hennes behov på mig. 

Vi sitter och tittar

När solen går upp då utspelas det en riktig skuggteater på en av våra vardagsrumsväggar.

Jag kan sitta länge och titta på hur gardinen och ljuslyktorna badar i soljuset och skapar olika effekter i rummet. Lucy, hon kan också titta länge.

På morgonhungriga fåglar som slåss om maten på uteplatsen.

Alla dessa dockor...

Mitt senaste projekt är avklarat! Jag har tovat figurer till sagopåsen Jul i stallet.

Nu finns sagopåsen i min Sagoverkstad

men jag måste säga att jag har väldigt svårt att skilja mig ifrån mina skapelser.

I varje docka ligger det enormt mycket av min själ. De är lite som mina barn, alla dessa dockor :)

Middag med grannar

Igår samlades vi vid det långa tapetbordet, åt köttsoppa och skålade för grannsämjan. 

Förolämpning

Magnus läste mitt förra inlägg och sa att jag förolämpade människor som kör sina bilder genom Photoshops filter (som till ex plastfilm, undervattenmålning, Al Fresco etc ect). Men egentligen är varenda en åsikt en förolämpning för dem som inte har samma åsikt. Äta kött är vidrigt säger vegetarianer och förolämpar köttätare. Danielle Steel är ytlig litteratur säger någon och förolämpar dem som läser henne. Långhåriga kvinnor är vackra och så blir de korthåriga förolämpade.

Varenda en åsikt och övertygelse har sin motpol. Jag tycker fortfarande att genom att applicera ett filter på en bild är oftast till bildens nackdel. Det finns säkert människor som gör det till konst men jag har inte sett en enda bild där filter tillförde en bild något alls.

Men en sak ska ni veta, det var inte min avsikt att förolämpa någon!

Den som väntar på något gott...

Idag har jag tagit bara en bild. Man skulle kunna tro att jag har kört bilden genom något filter i Photoshop. Men så är det förstås inte. Att behandla bilder med något filter är nämligen att förstöra bilder totalt. Det är en alldeles rå (dvs obehandlad) bild.

Jag gjorde i ordning en matlåda åt Magnus. Han var borta hela dagen och inte kunde äta middag hemma. Han skulle komma hem på kvällen och då, så bra som  jag känner honom, skulle han vara utsvulten. Och det var han, så klart. Jag pekade på matlådan och sa

- Det här är din middag älskling.

I samma stund som jag sa älskling upptäckte jag kondensen på locket. Dropparna och maten bildade ett häftigt mönster så jag la till väldigt fort.

- Men du får inte äta den än!!!!

För jag ville förstås ta en bild på det vackra mönstret. Och nu måste ni veta att jag tar inte en bild på en minut. Inte på två heller. Först ska jag byta objektiv till macro, sedan ska jag kolla ljuset, ställa in vitbalansen och kolla bländare. Så ska jag ta en testbild och komma på att jag missbedömde bländaröppningen och att tiden blev alldeles för lång så jag måste fiffla lite till med knappar.

- Jag är hungrig - ojade sig Magnus

- Snart - svarade jag kort för jag var ju väldigt upptagen.

Slutligen kollade jag bilden i datorn och gav Magnus klartecknet på att han fick äta upp sin middag.

Våra matgäster

Ibland är de glupska. Ibland desperata.

Misstänksamma och försiktiga. Jättehungriga på morgonen.

Alltid välkomna i min lilla restaurang i syrénträdet.

Väldigt svenskt :)

On The Rocks

Våndas och huvudvärkas

Jag får huvudvärk av all vånda. Min Sagoverkstad börjar bli för stor för den lilla ytan den rör sig på. Jag driver den som hobbyverksamhet just nu. Ni minns kanske att jag fick avslag på ansökan om starta eget - bidrag. Fler och fler Stora Kunder hör av sig till mig och är intresserade av min verksamhet men vi kan inte göra affärer för jag kan inte fakturera. En ond cirkel. Jag har haft vilda tankar på att starta i alla fall för jag tror att De Stora Kunderna kan betala så pass bra att jag kan be AF att slänga sig i väggen. Men sedan kommer den där förnuftiga och rädda Stilla fram. Och hon grubblar, och hon räknar, och hon våndas. Kärring! Men om jag inte får betalt redan från början då får jag livnära mig på kottar. Fast å andra sidan, satsar man inget så vinner man inget heller. Så jag våndas och huvudvärkas från morgon till kväll.  

Converse

Det här inlägget skriver jag för att hjälpa min dotter.

Hon säljer två par Converse-skor på Tradera. I somras var hon i USA och köpte sig relativt många par. Nu upptäcker hon att hon har varken plats eller tid att använda alla. Så nu har vi lagt ut skorna på Tradera (under mitt säljarnamn). Om någon av Er känner sig sugen så varsågod, här och här finns skorna. Det är bäst att hon säljer dem för jag vill ha dyra julklappar i år :)

Cyklamen

Igår hade vi svärföräldrarna på besök. De fick sin bild och precis som ni sa, så blev dem jätteglada. Jag tror att jag blev gladast av alla för det känns så bra att bli uppskattad för något man har gjort. Jag tror att alla behöver den här bekräftelsen oavsett vad man gör. Lagar en middag, tar ett foto eller putsar fönster. Det räcker inte med att att man själv vet att man har gjort ett bra jobb. Man vill höra det från andra också. Ja, i alla fall jag vill det. Det är inget jag går och tigger om. Men innerst inne hoppas jag på att någon ska lägga märke till mitt arbete. Och beröma det :)

Av svärföräldrarna fick jag en underbar vit cyklamen. Dessvärre brukar cyklamener gilla att dö hemma hos oss. Jag fattar inte varför. Jag har bestämt mig för att den här cyklamenen ska överleva. Under bladen har den massor med pyttesmå knoppar som jag vill se utvecklas till underbara vita blommor. Så jag behöver Eran hjälp just nu! Vad tycker cyklamen om? Hur får ni era plantor och blomma år efter år? Vilket fönster gillar cyklamen att stå i? Mycket frågor men svaren på dem kan hjälpa min fina cyklamen att leva ett lyckligt liv! 

Ljusets nyanser

Samma motiv fast fotograferat under tre olika tidpunkter på dagen.

Den första bilden tog jag innan solen gick upp, den andra när solen stod högst uppe på himlen och den tredje efter att solen hade gått ner.

Översättningar

Min polska kusin läser min blogg med hjälp av Googles översätta - funktion.

Jag blev nyfiken på vad hon egentligen läser så jag bad Google att översätta min blogg till polska.

När jag skrev att jag var tyngre än mina tyngsta tankar så tyckte Google att jag var tyngre än mina tyngsta pansarvagnar!

Sagan om vanten blev till Bandagehärskaren.

Och min svärfar fick ingen fotografering av mig utan skytte.

Fem år

För exakt fem år sedan gjorde jag mitt allra första blogginlägg. Sedan dess har det blivit några stycken. Jag tycker om att blogga. Av lite egoistiska skäl faktiskt. Det sägs att livet inte är de dagar som har gått utan de dagar som vi minns. Så jag bloggar för att minnas så många dagar som möjligt.

Inramat och klart

Minns ni att min svärfar fick en fotografering hos mig i present? Idag har jag ramat in bilden och känner mig väldigt lättad. Det var nämligen ingen lätt fotosession.

Jag är inte van vid att säga åt folk hur och vad dem ska göra och det måste man kunna som fotograf. Till råga på allt så kände sig mina modeller väldigt generade under fotograferingen. Plötsligt var jag inte Anna längre utan en fotograf. Att titta rakt i kameran fungerade inte så bra. När den ena tittade in så tittade den andra upp. Och vice versa.

- Titta på varandra - sa jag.

Jag föredrar att mina modeller tittar på varandra istället för att titta i kameran. Då skapas det en sådan intimitet mellan dem. Jag finns inte, det är bara dem och deras gemenskap. 

Nu återstår bara att leverera bilden.

Därför måste jag vända mig här till mina kära familjemedlemmar som råkar läsa min blogg.

Om ni träffar K&G innan de har fått bilden då ska ni inte visa min blogg för dem och ropa:

Morsan, farsan, kolla här!

Grrrr

I en vissen trädgård

Till och med i en vissen och frostnupen trädgård finns det vackra saker att titta på.

...så tänker jag när jag tittar på mig i spegeln.

Snart är det middag!

Nu har jag tagit mig i kragen och gjort det som jag har länge velat göra.

Bjudit alla mina grannar på middag nästa vecka. Jag räknar sittplatser, tallrikar och vinglas. Magnus har föreslagit att han ska hämta ett 3 - meters långt tapetbord från verkstaden.

Det är så spännande!    

Här och nu

Det är märkligt hur stämningarna växlar hos mig.

Den ena dagen är jag lycklig, den andra känner jag mig som en urvriden disktrasa.

Ärligt talat vet jag inte hur en urvriden disktrasa kan känna sig men jag antar att rätt så taskigt.

Men det är kanske bara fördomar? Precis som att säga till någon din j-a gris? För grisar är ju enormt söta. Om någon skulle säga att jag var en gris då skulle jag nog ta det som komplimang. Tror jag. Men för att komma tillbaka till disktrasan...

Inte ens solen kan få mig på bättre humör idag. Jag tänkte åka och träna men istället sitter i soffan och äter choklad. Och så får jag så enorm ångest för att jag inte har åkt till gymmet.

Ett moln av oro för min framtid har landat på mina skuldror. Jag har försökt vända näsan mot solen och tänkt här och nu. Nu är det underbart. Nu är jag frisk och har köpt färsk lax till middag. Nu skiner solen. Nu finns det inget att vara rädd för. Men att leva här och nu handlar inte om att maniskt försöka övertyga sig själv att livet är så underbart. Det handlar om att kunna känna det i varenda cell och det gör jag inte idag.  

Mina säkra metoder

För att hålla alla mina fiender, både de synliga och osynliga, på avstånd har jag ätit middag med extra mycket vitlök i. Lammfärsbiffar med vitlök och timjan, morotstzatziki med antagligen mer vitlök i än morötter. Så nu kan man lungt påstå att en aura av odör omsluter mig tätt. Därför kan jag sitta helt ifred och moffa i mig kladdkaka med tranbär, nötter och limeyoghurt. Livet är rätt så pretty ibland :) 

Var har alla löv tagit vägen???

Inga undanflykter

Det finns faktiskt inga undanflykter.

Jag har inte ens lyckats med att skylla på tidsbrist.

- Men Anna - sa Magnus- det finns folk som jobbar heltid och de hinner träna!

Och förutom tid så har jag ett VIP-kort på Friskis och jag lever med en gyminstruktör.

En enda undaflykt har jag kunnat komma med:

Jag är ingen tränande person! Jag är inte den typen!

Men vad återstår då? Stela leder om några år och alla krämpor som följer med det. Infettat hjärta, diabetes och hjärnan som har ruttnat bort på grund av allt stillastående blod i den blytunga kroppen. Så visst, jag kan skylla på att jag inte är den tränande typen men så får jag ta betalt för det också. Någon gång i framtiden. Med tanke på min ålder så rör det sig om en snar framtid.

Så idag har jag dammat av VIP-kortet och pallrat mig iväg till Friskis.

60 svettiga minuter. Min tröja såg ut som om jag hade råkat ut för läckage från bägge sillikonbrösten, byxan var helt blöt i grenen men jag orkade inte ens bry mig om det. Euforin kom efter att jag hade duschat. Då kände jag en sprängkraft som strålade genom min mörbultade kropp. Alla mina endorfiner som satt länge inkapslade i kroppen firade sin frigörelse med buller och bång! 

Spelmannen

Jag kan en vacker polsk sång.

Den handlar om en fattig spelman.

Spelmannen raspar på strängarna.

Mellan tonerna gnabbas han med Gud.

Han ber. Och han tackar.

Låt mig alltid tacka dig för att jag kan spela.

Skydda mig från allt avund för att det finns spelmän som har högre tankar. Och låt mig minnas att jag är en människa.

Inget mer än en människa.

Jag lärde mig den sången när jag var tonåring och jag sjunger den än idag.

Det finns något gripande i den fattige spelmannen. I hans sätt att tala med Gud och hans bedjan om att fortsätta uppskatta sin gåva men inte bli avundsjuk på andra som kan bättre.

Det är nog livets kärna. Att kunna ta emot, att kunna tacka och det svåraste kanske,

att kunna bli nöjd.

Himmelsk stämning

Höstlovet. Barnfritt. Längtan. Brinnande längtan.

Så kan jag sammanfatta de måndagstimmarna som har passerat.

Fast lite mer långradig får jag väl vara? Jag har precis kommit tillbaka från Arboga där jag lämnade av barnen som skulle vidare till Göteborg. När jag klev ur bilen på våran parkering tänkte jag:

Jippi! Ytterligare en biltur som jag och andra har överlevt!

Så tänker jag varje gång jag lägger i parkeringsbromsen och tar av mig säkerhetsbältet.

Att köra bil är en nödvändighet för mig. Inte något nöje precis. Jag sjunger polska psalmer när jag kör. För om det visar sig att det är dags för mig att lämna denna jord medan jag kör bil då är jag i alla fall i himmelsk stämning.