Spelmannen

Jag kan en vacker polsk sång.

Den handlar om en fattig spelman.

Spelmannen raspar på strängarna.

Mellan tonerna gnabbas han med Gud.

Han ber. Och han tackar.

Låt mig alltid tacka dig för att jag kan spela.

Skydda mig från allt avund för att det finns spelmän som har högre tankar. Och låt mig minnas att jag är en människa.

Inget mer än en människa.

Jag lärde mig den sången när jag var tonåring och jag sjunger den än idag.

Det finns något gripande i den fattige spelmannen. I hans sätt att tala med Gud och hans bedjan om att fortsätta uppskatta sin gåva men inte bli avundsjuk på andra som kan bättre.

Det är nog livets kärna. Att kunna ta emot, att kunna tacka och det svåraste kanske,

att kunna bli nöjd.