Bloggen

Bloggen ska få lite nya kläder och jag provar och testar men det blir liksom konstigt hela tiden. Så just nu ser det inte så där festligt ut som jag önskar. Men det är inte långvarigt, jag lovar!

Stå ut mina kära läsare!

Fyndat

Pingstkyrkans loppis stänger inför sommaren och just nu har de 50% rea på allt. Magnus har köpt en trave med böcker och jag har hittat massor med intressanta tyger, några ramar och lite blommigt porslin. Allt detta för 70 kr! Porslinet ska jag dock krossa för att använda det i några andra kreativa projekt. Ramar har jag köpt till min höstutställning. Jag har bestämt mig för en lite udda inramningslösning. Tanken är att jag ska göra om gamla och omaka ramar så att de bildar en enhetlig samling. Jag gillar samlingar som består av omaka delar. Muggar, tallrikar, köksstolar, kuddar o. s. v. Nu ska jag testa med ramar. Vi får se hur det blir. Kanske jättebra men det kan ju sluta med ett enormt fiasko. Men vad har jag att förlora? Några billiga ramar och lite hobbyfärg? Äsch, det är väl inget eller hur?

Däremot vet jag inte vad jag ska sy av tygerna. Inte än iaf. Jag kunde inte låta bli att plocka in i min kundvagn det som föll mig i smaken. Med tiden kommer jag nog på vad jag kan sy. Fram tills dess får de ligga i tyglådan och vänta på sin tur.

Amandas väska

Amanda fyller tre år och vi är bjudna på tårta. Som vanligt får jag en enorm present-ångest. Jag VET att Amanda kommer att få ett berg med leksaker och jag är inte den som främjar leksakshysterin. Att kliva i en leksaksbutik väcker någon form av klaustrofobi hos mig. Usch, jag ryser. Däremot finner jag en sann glädje i att skapa något alldeles själv. Det gör inget att Amanda inte kommer att förstå att jag har suttit en söndag vid symaskinen för att sy en liten väska åt henne. För det är den kreativa processen i sig själv som jag njuter av. För att göra Amandas väska lite mer personlig har jag strykt på en bild på Amanda. Jag tog bilden när Amanda var 1 år och jag hoppas att hon känner igen sig.

Jag är faktiskt väldigt nöjd med min lilla skapelse. Det som jag är mindre nöjd med är själva bilden på väskan. Jag är ingen reklamfotograf. Jag vet faktiskt inte hur jag skulle kunna ta bilden för att visa väskan på det bästa sättet. Jag måste nog jobba lite med problemet.

En resa bland minnen

Jag har fått en stark skaparlust. Symaskinen går på fullt varv, hjärncellerna tävlar om vilken av dem hittar på de bästa idéerna och min inspirationsbok spricker snart av alla anteckningar jag har gjort. En härlig känsla! Man skulle kunna tro att mitt i skaparfebern har jag glömt bort bloggen. Så är det inte, snarare tvärtom. Jag planerar lite nytt på bloggen med.

Från det ena till det andra...

Lisa från Mitt lilla hus undrar en del om mig och här kommer mina svar:

Vad gjorde jag för 10 år sedan?

Jag sitter här och försöker framkalla gamla minnen. Det är mycket som jag har förträngt och det är svårt att gräva fram något. För 10 år sedan gick mitt äktenskap i krasch. Det var inte äktenskapet i sig jag sörjde mest utan min dröm om den lyckliga familjen. Idag, 10 år senare, minns jag inte ens att jag någonsin har varit gift. Jag tog mig igenom ett helvete och den här resan, underligt nog, gav mig en styrka som jag saknade som ung. Det är jag tacksam för.

Fem saker som jag ska göra idag:

1. Jag ska ta en kopp kaffe ute på altanen.
2. Återvända till min symaskin och sy ett tag till.
3. Plocka ur diskmaskinen för det är min tur idag.
4. Betala räkningar
5. Fortsätta läsa "Bli din egen" av Ulla - Lisa Thordén

Ställen vilka jag har bott på:

1. Jag är född i Slupsk, en liten stad i norra Polen, 17 km ifrån Östersjön. Som liten visste jag att på andra sidan det stora havet fanns det ett land som hette Sverige. Jag brukade stirra mig blind på horisontlinjen och hoppades få se ett skymt av det främmande landet. Inte kunde jag ana då att jag skulle bo här.
2. Från Slupsk åkte jag raka vägen till Göteborg och där bodde jag i 12 år. Utbildade mig, jobbade, skaffade mig familj, vänner och 1000 olika minnen.
3. För två år sedan var det dags att lämna storstaden och flytta till lilla Eskilstuna. I två år har jag försökt att tycka om Eskilstuna men det är något som tar emot. Eskilstuna är inte mysig helt enkelt. Nu kanske låter jag helt mysko som påstår att en stad kan bli mysig men det är sant. Malmköping är mysig. Strängnäs är mysig. Men inte Eskilstuna.

Fem saker som jag skulle göra om jag blev en miljardär:

1. Köpa en egen ö med ett hus, en båt och ett båthus.
2. Lägga undan åt våra barn så att de kan köpa sig ett boende när det är dags för det.
3. Göra inspirationsresor till bland annat Frankrike.
4. Satsa stenhårt på min affärsidé.
5. Köpa en Mini Cooper D.

Lisa, jag hoppas att det är ok att jag bryter mot regeln att välja ut några andra bloggare som ska svara på samma frågor.

Utlottning

Dino och jag är så glada att det finns så många som vill ta hand om en galen dinodrake. Ni var 13 stycken som har lämnat en kommentar! Så idag var det dags att avgöra vem Dino ska få åka till. Tretton namnlappar har jag vikt och lagt i en skål.

Sara har fått dra en lott och det gjorde hon med leende på läpparna!

Och vinnare är:



Grattis Mona!

Jag hoppas att Du och Dino ska komma bra överens. Snart är han på väg till Dig. Ta hand om honom!

Midsommar

Ett sommarminne

Förra sommaren fick jag en alldeles underbar inneboende. Han hittade sitt hem i presenningen som låg ihoprullad under hammocken. En dag skulle jag ta fram presenningen och då fick jag syn på någon som sov i den.

Det var en igelkott! På dagarna sov han under hammocken och han brydde sig inte om allt liv som pågick runt omkring honom.

På kvällarna brukade jag ställa fram lite kattmat. Det tyckte igelkotten om. I många dagar bodde han hos oss och jag började till och med fundera på att erbjuda honom boende i en papplåda med lite halm i. Men så blev det inte. Det tråkiga var att igelkotten bajsade och kissade inne och utanför presenningen. Det luktade illa över hela altanen och doften började tränga sig in i lägenheten. Då fick jag ta bort presenningen. Under några kvällar kom igelkotten tillbaka men när presenningen var borta då ville han inte stanna. Jag hoppas att han hittade ett annat tryggt boende.

Dinonyheter: Dino är väldigt glad för alla kommentarer. Han är så rörd att så många vill ta emot honom. På söndag ska utlottningen avgöra vem han hamnar hos. Det är så spännande!

Semester i Strängnäs

Jag undrar om det är något fel på mig...

Jag satte mig på tåget till Strängnäs och så fort tåget började rulla då kändes det att jag skulle på semester. Jag menar... hur kan man känna så här när man sätter sig på ett tåg till grannstaden? Men för det första, det var mitt första besök i Strängnäs, för det andra så skulle jag träffa där en annan Bloggare för att äta lunch tillsammans med henne. Så allt kändes nytt och äventyrligt.

Strängnäs är en vacker stad. I synnerhet den gamla delen med dess snea, låga hus, smala gränder och till och med en väderkvarn! Historia bokstavligen vibrerar där. Sagor ber om att bli skrivna och bilder att bli tagna. Sedan var det dags att synka sig ihop med kartan och hitta till Bloggarens hus. Vilken trevlig människa! Och dessutom gör hon jättegod sallad :)

Och när jag hade tagit tåget hem så kändes det som att komma tillbaka från semstern. Men jag vet inte, jag kanske inte har så stora förväntningar på hur livet ska vara och därför känns sådana stunder som något väldigt extra. Men är det fel? Jag tror inte det. Jag tror nämligen att det är det som många strävar efter, att leva för stunden och njuta av det.

***

För alla som inte vet hur långt det är mellan Eskilstuna och Strängnäs så måste jag berätta att det tar 15 minuter med tåget. Det tar längre tid för mig att cykla till torget i Eskilstuna!

Dinodraken

Det här är Dino. Han är cirka 2 timmar gammal. Han föddes vid min symaskin och redan i ritningsstadiet ville han bli en prickig en. Jag hade ett annat problem. Skulle Dino få bli en dinosaurie eller kanske en drake? Men det minsann struntade Dino i. Det viktigaste för honom var prickarna. Som man bäddar får man ligga. Dino har fått sina prickar men även en identitietsstörning. Han vet inte själv vem han egentligen är. Så stackars Dino är lite förvirrad och som alla förvirradde dinodrakar är han lite skygg. För att få honom på kort var jag tvungen att bokstavligen dyka i trädgårdslandet. Det var inte lätt att upptäcka Dino i dillen. Sedan sprang han in bland smultronen...

Nu väntar Dino för att få nya vänner. Jag har frågat honom om han har lust att bekanta sig med någon av er kära läsare och det vill han hemskt gärna. Vill ni ta emot min galna dinodrake? Lämna gärna en kommentar under det här inlägget och på söndag får vi dra en lott. Han blir jätteglad om han får resa och upptäcka nya saker.

Dino är sydd i fleece och filt, fylld med syntetvadd och har hjärtformade knappögon.

Fukteksem

Nosan har fått fukteksem!

Jag minns när vi behandlade Valle med salvor och antibiotika för hans fukteksem spred sig som pest över honom. Idag har jag hittat en sådan gegig fläck på Nosan. Till råga på allt så är Magnus bortrest. Jag vill inte berätta för honom att hans älskade bullmastiff är en aning förpestad. Eftersom han kan inte komma hit och hjälpa oss då är det onödigt att oroa honom. Jag får helt enkelt hjälpa Nosan på egen hand. Jag tvättar såret med klorhexidinlösning och hoppas på att det ska torka. Om inte så får vi köra Nosan till veterinären. Det vill jag dock undvika för att hon är extremt rädd för sin doktor och hennes dofter.

På tal om Valle...

Det var en väldigt speciell hund. När han trodde att ingen såg honom så la han beslag på soffan. Trots att han visste att det var strängt förbjudet. Sedan låtsades han att han var döv och inte hörde att vi sa åt honom att gå av soffan.

En andra chans

Har ni ibland vaknat med en övertygelse i kroppen? Med en klar blick, ett svar på många av era frågor? För jag har gjort det. Det känns som att någon duktig städfirma kommer och städar hjärnkontoret åt en medan man sover.

Igår kväll la jag mig med många frågor som virvalde runt mina stackars hjärnceller men när jag vaknade då var det helt stilla. Det är frågor av typen "vart är jag på väg?". Vad är det jag egentligen vill med mitt liv? Och min blogg? Vad är det som jag vill satsa på? Och på vilket sätt? Jag har inte blivit klokare över en natt, nej. Det är inte det jag försöker säga. Men när frågorna lägger sig i rätt ordning då kan man fokusera lite bättre. Jag får en känsla att jag låter lite flummig så jag ska förklara det lite bättre.

Några av Er minns kanske mitt projekt som jag kallade för Sagoverkstad. Ett av mina främsta intressen är sagor och dockteater. Jag har försökt att göra det till något större än bara intressen. Ett tag gick det bra och sedan kollapsade allt. Jag la projektet på hyllan och det skulle vänta på bättre tider. Men imorse, när jag vaknade, då frågade jag mig själv "När Anna, när kommer de bättre tiderna?". Och svaret var ju hur enkelt som helst. Förmodligen aldrig. Det var inte tiderna det var fel på, det var mitt mod och tilltro till mig själv som var den svaga länken. De bästa tiderna för alla möjliga projekt är precis då när idéer brinner i ens händer. Det är då man ska förverkliga sina drömmar. Inte vänta och tro att någon god fé kommer och trollar fram näringsrika tider åt en. Kan man ge sina idéer en andra chans? Jag hoppas det för det är precis vad jag gör just nu.

Bilden i dagens inlägg är målad av Richard Doyle och heter The Fairy Queen Takes an Airy Drive.

En viktig grundsten

En av grundstenar för ett lyckligt liv är att omge sig med människor som gör en lycklig. Det har jag läst om några gånger men aldrig riktigt funderat på det. Jag ansåg att alla människor som jag frivilligt har umgåtts med är sådana människor som jag sjäv tycker om och bara det gör väl att de gör mig glad. Men jag har upptäckt att så är det inte alls. Vissa människor gör mig ledsen och det gör de på ett väldigt osynnligt sätt. De pumpar ut ur mig min livsglädje och livnär sig på den. Den bittra eftersmaken håller sig kvar i många dagar och får mig att grubbla och känna mig som en usel människa.

Men så kom det en dag när jag tänkte att jag inte alls var usel. Jag vägrar att må dåligt pga någon annan som inte tycker om sitt liv. För det är precis så här! De som inte gillar sitt liv och känner sig missnöjda med tillvaron, de sätter klor i en annan människa och tömmer den på livsglädje. Raffinerat men kraftfullt. Nej, jag är inte alls usel. Inte uslare än någon annan i alla fall. Så nu är jag lite mer vaksam ifall någon har lust att göra mig till en liten liten usling.

Med smak av Italien

På mitt köksbord ligger det en hög av italienska smaker. Jag har fått dem som tack för att jag har tagit hand om Titus. Så räkna med italienska middagar hos mig ett tag framöver :)

På tal om italienskt! En gång blev jag så trevligt överraskad av min chef. Ledningsgruppen bjöd på julbord i december. Eftersom man brukar äta julmat redan i november så vi var ganska mätta på det. Helst ville vi slippa men eftersom vi var glada och lojala medarbetare så traskade vi till vårt julbord. Men istället för köttbullar, prinskorvar, brunkål och sill blev vi bjudna på en italiensk bufé. Det var så gott att jag fortfarande dreglar så fort jag tänker på det. Och så kreativt tänkt av min dåvarande chef!

Superdriver har visioner, ho ho ho :)

Jag har inte uppdaterat bloggen på några dagar för att... Ja, för att jag har varit upptagen med mina framtidsplaner. Att leva i nuet är viktigt men ibland får man visioner. Stooora visioner alltså. Då är det svårt att hålla tankarna i nuet. De liksom springer in i framtiden så fort man vänder ryggen.

Förresten, idag känner jag mig som en stor segrare! Jag har kört med skolan för första gången efter min uppkörning. Min lärare sa att jag kör klockrent, hanterar växlarna jättebra, gör felfria filbyten, omkörningar, avsökningar och bedömningar. Länge har jag behövt att känna mig som värsta superdriver och precis så känner jag mig idag. Oh yeah!

En Stilla hälsning

Ett löfte

Och så är den efterlängtade sommaren här...

Men den känns alltid på något väldigt märkligt sätt hekstisk. Hinna semsetra, hinna resa, hinna med trädgården, hinna med bilder, hinna med festligheter och hinna vila upp sig. Mycket hinna trots att det enda man vill är att få vara ifred från alla "måste hinna".

Jag lovar mig själv att inte stressa upp mig i onödan. Det enda jag vill är att ströva runt med kameran...

Världsmiljödagen

Idag är det Världsmiljödagen och kommunen har firat det genom att uppmärksamma hållbar design. Jag har varit där och här får ni en liten bildreportage :)

Ta inte illa upp Prada men sommarens hit kallas för Gevaliabag. Limited edition.

En hörna där man kunde hämta lite inspiration. När man har stirrat sig blind på sin garderob och suckat djupt att man inte har något att ta på sig då återsrår bara en sak, sätt saxen i plagget, klipp bort kragen, sy på några knappar och vips förvandlas dina kläder till något alldeles unikt. Du med för all del...

Och när du inte vill klippa sönder dina kläder så besök någon loppis. På Världsmiljödagen hängde det vackra tyger i en ek :)

Ekomodevisning. Vackra klänningar, barfota och trendigt!

Hållbar design innebär också rättvis handel.

Jag var inte den enda som fotograferade...

Men mig fanken tar du inte bild på!

Ska vi slå vad?

Pica pica

Jag bor granne med ett par skator. De har byggt ett enormt skatbo utanför min altan. De två senaste veckorna har skatorna matat sina ungar oavbruttet. Så fort den ena skatan hade flugit in i boet då flög den andra ut för att leta efter någon smaskig mask eller larv. Och ungarna skrek som galna så fort föräldrarna kom in i boet.

Idag har jag dock hittat en unge på gräsmattan. Den är inte riktigt flygfärdig än. Den flaxar klumpigt med vingarna och flyger lågt och bara under en kort tid. Med tanke på att min katt ser fågelungar som en smarrig efterrätt så har jag fått ett problem.

Katten sitter och stirrar på sin skuttande efterätt. Men hon törs inte komma för nära saktungen. Vet ni varför?

Ja, för skatföräldrarna är inte att leka med. De övervakar hela gården och så fort katten kommer för nära då är skatorna på henne. Numera räcker det med att skatorna skriker så gör sig Lucy så platt som hon bara kan. Lucy har fått smaka på skatornas beskyddarinstinkter.

Sju saker

Rara Jeanette från bloggen Handmade vill att jag ska berätta sju underliga och okända saker om mig själv. Jag ska göra mitt bästa!

1. Jag avskyr telefoner.

Jag undviker att svara i dem och jag undviker att ringa. Särskilt när det handlar om samtal som kan bli obekväma och obehagliga. De kontakterna som går sköter jag via mail. Resten fixar jag öga mot öga. Att ringa är det sista valet jag gör. När det ringer här hemma då försöker jag överrösta musiken i barnens rum och vrålar att det ringer!!!!! Eller så struntar jag i telefonen. Någon annan får svara helt enkelt.

2. Jag har planer på att bli egen företagare.

Jag har till och med börjat skriva ner min affärsplan och försöker klura ut hur jag ska kunna starta verksamheten precis från noll. Jag vill inte bli miljonär, jag vill bara bestämma över min egen tid, fatta mina egna beslut men framför allt göra det som jag tycker är roligt. Jag har många planer men ofta tappar jag modet någonstans på vägen till målet.

3. Jag har sprungit Göteborgsvarvet.

Jag anmälde mig till Varvet två månader innan loppet gick av stapeln. Jag var helt otränad, kunde inte ens springa 2 minuter i sträck. Bokstavligen! Jag började träna hårt men ingen trodde att jag skulle klara av de 21 km. För visst var idéen helt galen ju! Men jag klarade det! På 2 timmar och 19 minuter. Priset var dock en spricka i foten som gjorde att jag kunde knappt gå på några veckor. Men, men... The pain is temporary. The pride is forever!

Genom att genomföra något till synes ogenomförbart lärde jag mig att allt är möjligt, bara man lider tillräckligt mycket.

4. Censurerat

Den fjärde egenskapen är för hemskt för att skriva om det så vi hoppar över det!

5. Jag älskar pesto.

Pesto på pastan. Pesto på ostmackor. Pesto på köttbullar. Pesto överallt. Det är inte lätt att älska pesto när alla andra här hemma skriker av avsky så fort jag öppnar burken. Men jag är en trogen pestoälskare och låtsas att jag inte hör deras skrik. På andra plats kommer feta. Jag älskar den mycket och familjen avskyr den lika mycket.

6. Jag svär på polska.

Men bara när jag är riktigt riktigt arg. Sådant händer när jag syr och trådar börjar trassla ihop sig. Eller när jag syr på fel sida. Då gnisslar jag med tänderna och svär det värsta jag vet. Som tur är så fattar ingen annan hur grov i munnen jag är just då.

7. Jag har lätt för att gråta. Väldigt lätt.

För några år sedan gick jag och barnen på bio. Vi tittade på Spirit - Stallion of The Cimarron.

Tårarna forsade konstant och snoret hängde under min näsa. Jag var så rädd för att ens försöka torka bort det för då skulle alla upptäcka att jag grät. Ni är de första som får veta att jag grät när jag tittade på en animerad film. Jag skulle nog gråta igen om jag fick se filmen på nytt.

En annan gång tittade vi på Gustav. Eller snarare sagt barnen tittade för jag somnade precis i början och sov genom hela filmen. Först när publiken började lämna sina platser väckte barnen mig. Skämmigt, skämmigt.

***

Dagens bild är från mitt eminenta blomsterträsk. Eftersom blommorna lyser med sin frånvaro så har jag gjort ett hjärta till min lilla rabatt.

Humle och Titus

För ett par dagar sedan köpte jag en liten humleplanta. Vi har en ganska trist ingång genom altanen och jag har önskat mig något som klättrar, är grönt och seglivat. Humle verkar vara det perfekta valet. Eller? När jag väl kom hem med min lilla humle så fick jag veta att humle utvecklar enorma rötter som kan skaka om hela husgrunden. Tänk om mitt lilla hyreshus faller i bitar och mina grannar ramlar in i min soffa?

Men nu sitter humle i jorden och vi får se vad den hittar på. Den behövde i alla fall någon form av stöd och jag hade två val: antigen cykla till affären och köpa något lämpligt stöd eller tillverka ett själv. Jag valde det andra alternativet och plockade några pinnar som jag knöt ihop till en liten stege. Jag är lite stolt över mig själv att jag har återigen "vägrat" onödig konsumption och sparat pengar. Det är inte stora pengar det handlar om men lite här och lite där blir stora summor i slutändan. Det är inte själva sparandet som är målet. Jag är inte den som samlar pengar på en hög, snarare tvärtom. Jag bara prioriterar på ett annat sätt. Ju mindre pengar jag behöver desto mindre måste jag jobba. Ju mindre jag jobbar desto mer tid har jag över till mitt eget liv.

Det här är Titus som bor hos oss just nu. Hans husse och matte har åkt på semester och vi tar hand om honom. Mitt hjärta blir så där plumsigt mjukt när jag tittar på stackarn. Han saknar sin familj. Vi skulle köra honom till hundhotellet men jag har ringt och avbokat det. En gång lämnade jag mina katter på ett katthotel och när jag hämtade dom så fick jag tarmkramp. Aldrig mer i livet tänkte jag då. Inget illa om djurhotell men jag får djurfängelseassociationer. Så Titus stannar hos oss tills hans familj kommer hem.

Och så har vi öppnat!

Nu är utställningen öppnad!

Vi är 10 utställare från Eskilstuna Fotoklubb som ställer ut. De andra har varit med om sådant, för mig är det första gången. Pirrigt? Javisst! Jag har inte landat ner efter öppningen än så det känns lite kaotiskt inne i skallen på mig.

Det känns tryggt att ställa ut tillsammans med de gamla fotorävarna. Utställningen hänger fram till 14 juni. Någon gång ska jag gå dit och titta på bilderna som en besökare, ej som utställare. För idag har jag mest tittat på hur andra tagit sina bilder, monterat dom osv. Och jag har kunnat knappt titta på mina egna bilder. Lite idiotiskt ju men jag kan inte hjälpa att jag är blyg. Jag vet att några av mina bloggkompisar ska själv ställa ut inom kort så jag vill tipsa er om en sak: montera era bilder med omsorg, det tjänar bilderna på.

Mina 6 bilder hänger på de "liggande" skärmana.