November

November är en sådan månad som får mig att grina bara jag tänker på den. Det har den alltid varit och jag har liksom vant mig vid det. Inget att bry sig om för med tiden går den över till december. Men medan november varar så får jag göra allt jag kan för att hålla frustrationen i schack. Jag bakar kakor som doftar kanel, jag lyssnar på Karunesh och smörjer min trötta kropp med en len lavendelolja. Sedan blir jag splittrad för jag vet inte vad jag ska sniffa på, kroppen eller kakorna.  

Kvällen på stan

Ikväll har jag blivit tvungen till att gå ner på stan. Jag minns inte när jag senast kände mig så ensam som jag har gjort ikväll. Klockan började närma sig 19. Jag satt där, på ett uselt hamburgerställe, medan köpcentret tömdes nästan helt på folk. I högtalarna dundrade Stilla natt, en äcklig man vid bordet bakom mig rapade högt och en desperat mobilförsäljare gjorde kvällens sista försök att ragga kunder. Allt kändes så overkligt, så bisarrt. Som om hela världen fylldes av en svällande ensamhet och övergivenhet. Som en scen tagen ur någon mörk, fransk film. Jag var definitivt på fel plats och skyndade mig hem. För här hemma väntade min familj på mig. En knasig sådan, ibland en aning enerverande, men det är min familj. Vad skulle jag göra utan dem? Vem skulle jag vara? Kära nån, jag vet inte... 

Det glänser... i min själ

Inga adventsljusstakar än. Inga julgardiner eller pepparkakor. Julen är frånvarande här. Lika långt borta som midsommar. Men när jag lyssnar på Sofias poetiska stämma då blir jag fullständigt lycklig. Hon sjunger så fridfullt, ljuvligt och alldeles gåshudigt. 

Abstinens

Jag får fotografiska abstinensbesvär. Nuförtiden blir nämligen tillfällen att fota minst sagt sällsynta. Mörkt när jag cyklar till jobbet och mörkt när jag cyklar hem. Då är det inte konstigt att ibland gör jag något helt galet. Som ikväll. Jag la mig i badet med kameran i handen. Jag bad till högre makter att inte tappa min utrustning i vattnet för då vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag blev så exalterad att jag nästan körde hela objektivet in i vattenstrålen som jag fotograferade. Men jag lyckades hejda mig i sista stunden, tack och lov. Och nu ska jag gå och sova en stund så att jag orkar att värda och träna imorgon, handla julklappar och njuta av lördagen. Gonatt på Er! 

Den värmande lappen

På jobbet har vi pratat om vikten av att ge varandra feedback och visa uppskattning. Och så körde vi en liten övning. På en lapp skulle vi skriva något positivt om varandra. Så här tycker några av mina arbetskamrater om mig... Den här lilla lappen värmer mitt frusna hösthjärta just nu.

Jag drömmer

Idag känner jag mig less på det mesta. Jag börjar känna av att jag inte har haft någon semester i år. Att julledigheten är så grymt kort i år gör inte saken bättre. Dessutom är mina helger förkrympta eftersom jag varje lördag går upp med tuppen för att värda på Friskis. Jag drömmer om sommaren, om vågskvalpet och svajande rågåkrar. Om dagar utan måsten och nätter som slutar när kroppen känner för det, inte väckarklockan.   

I ett hörn på McDonalds

Jag mötte Sara på stan. Den räviga tonåringen lurade mig till att äta på McDonalds. Och ska man synda och förfalla då ska man göra det med klass tycker jag.

- Kan du peta lite bacon in i min Big Mac? - frågade jag tjejen i kassan. Bacon kan nämligen lysa upp den tristaste hamburgaren ska ni veta.

Sedan satte vi oss, åt och pratade. Då fick jag syn på honom. Den gamle mannen. Han satt ensam i ett hörn och rörde ljudlöst på munnen. Som om han pratade med någon. Han såg ledsen ut. Jag vet inte om hans ögon var röda och tåriga för att han var gammal eller för att han grät.

Och jag tänkte att kanske var det så att hans fru gick bort inte för så länge sedan. Då fördrev han tiden på McDonalds. Runt omkring honom pladdrade fjortisarna och han, han pratade ljudlöst med sina minnen. När jag tänkte på mannen, på det livet jag hade målat åt honom, då började jag nästan gråta själv. Jag önskar att jag hade mod att gå fram till honom och bara undra hur det var med honom. Nu, några timmar senare, verkar den utgången hur naturlig som helst men där, på McDonalds, var jag feg och rädd. Så döm mig inte för fort... 

Det som gör mig glad

Jag är en sökare. Jämt och ständigt jagar jag svaret på frågan om vem jag är och vart jag är på väg. Dessutom är jag en kontrollfreak som mer än gärna vill ha koll på vad som händer med och runt mig i olika situationer. Därför faller jag ofta för personlighetstester, artiklar och olika verktyg som vill vägleda mig i mitt sökande. Då och då ramlar jag över tips om att lista ut de sakerna som gör mig glad. Det är ju solklart, eller hur? För om man vet vad man tycker om så vet man nog också vem man är och vad man ska lägga sin energi på. Många gånger har jag kliat mig i pannan och försökt lista ut vad som gör mig glad. Att fotografera, det gör mig glad. Att få till en fin bild gör mig ännu gladare. Att ta ett skumbad efter en lång arbetsdag kan göra mig glad. Likasom att promenera i höstskogen, äta choklad och dansa.

Men idag har min värld blivit rejält omskakad. För när köttfärsgratängen stod i ugnen då la jag mig i sovrummet (det tystaste rummet för tillfället) och började läsa Yogaliv av Eva Lewenhaupt.

Intuitivt vet vi att vi mår bra av att umgås med våra vänner, släppa fram någon över gatan, köpa rättvisemärkt kaffe och ge kollegor beröm.

Det är ju klart! Och så enkelt! Det kan inte vara enklare än så! Jag har känt mig jätteglad när jag lät någon annan gå före mig i kassakön. Eller när jag sa något snällt till en annan människa. Varför har jag inte tänkt på sådant tidigare? Min egen göra-mig-glad lista handlar om saker som gynnar bara mig. Någonstans i vimlet har jag glömt bort faktum att den sanna glädjen kommer egentligen ur osjälviska handlingar. Ur sådant som vi sänder ut istället för att ta in. Dessutom allt vi sänder ut kommer tillbaka till oss, på ett eller annat sätt. 

I min första dagbok (då var jag 13 vårar) klistrade jag in en bild på prästkragar. Under den skrev jag:

Världen är mitt fosterland. Att sprida godhet är min religion.

George Bernard Shaw

Det citatet har följt mig sedan dess. Jag sprider inte godhet. Men jag önskar att jag kunde det. Ibland tänker jag elaka tankar om andra. Så gott som varje dag utövar jag våld på mig själv genom att göra mig till omständigheternas offer. Jag gråter över en skadad duva men jag äter kött från djur som har levt ett tragiskt liv. Att sprida godhet är ingen lätt uppgift. Det är kanske därför som min göra-mig-glad lista är så egocentrerad. Det är nog dags för att revidera den en aning. Och om jag inte lyckas så bra med det då kan jag alltid tänka på vad Dalai Lama har sagt: 

Försök göra gott, men förmår du inte det så gör i alla fall inte någon annan illa.

Mitt bästa ställe

Det är här jag trivs. Här regenerar jag mina krafter och återhämtar mig. Här, hemma. Det behöver inte vara märkvärdigt. Inte alls. Det handlar inte alls om något storslaget, om någon idyll eller drömbild. För jag trivs bara jag får sitta i soffan, med benen utsträckta och slöglo på tv, på någon kampsport som Magnus engagerar sig i. Eller om jag får ta på mig mitt urtvättade förkläde och rulla köttbullar till middag. När jag är klar då vill jag inte alls ta av mig förklädet. Jag njuter av alla nyanser av hemmalivet. Ensam, med mig själv. Med min familj. Eller vännerna...

Nu tar vi den

Nu tar vi den, helgen. Katten har hittat sin plats på min mage och jag har hittat min plats i soffan. Cider står på kylning och elementen är så varma att man kan bränna sig på dem. Vågar jag hoppas på att det ska bli en helt underbar helg? Nä. Men jag blir glad om den blir underbar.   

Arbetarhänder

Det finns en sadistisk bekräftelse i den tröttheten som mot kvällen lägger sig på mina axlar. Att jag har jobbat hårt. Inte bara tagit mig igenom arbetsdagen utan verkligen lyft och räknat. Skrattat och tänkt massor. För när jag skickar iväg små, rara bebissockor då tänker jag på bebisar som ska bära dem. Jag tänker på de små, nyfödda fötter. Och på föräldrar som smeker dessa fotingar och förundras över hur vackra och mjuka dem är. När jag skickar iväg vackra festklänningar då tänker jag på tjejer som ska göra sig fina inför sina kvällar. Sedan, när dagen är slut, då kan jag knappt hålla mig vaken av all trötthet. Men jag tänker jisses, vilken bra dag det har varit.   

Två timmar tidigare

Jag tog en omväg till ICA. Jag gick bland prasslande löv, njöt av dagsljuset och funderade. Över vardagen och över annat också. Men mest över vardagen. När jag hade mycket vardag så uppskattade jag inte den så mycket. Men nu är varje ledig stund värd så mycket. Att få sluta två timmar tidigare en gång i veckan kan skänka mig så mycket frid. För då kan jag gå i prasslande löv, laga kålpudding och dagdrömma. Tänk att jag skulle lära mig att älska de enkla nöjen först när tiden har blivit så begränsad. Danne sa till mig en gång att det positiva med ett arbete är att man lär sig uppskatta sin ledighet. Amen!

Frukost

Kan en tisdag börja bättre än så här? Ja, om man får en sovmorgon men ack, sovmorgonar fick jag lägga på hyllan för länge sedan. Så är en tisdag som börjar med mjuka hembakade pepparkakor och yllesockor på de frusna fötterna känns faktiskt väldigt mysig.

Mellan himmel och jord

Plötsligt blir solnedgångar så väldigt speciella för mig. Kanske för att jag missar dem. Kanske det. När jag cyklar hem från jobbet då är oftast hela föreställningen slut. Men ibland... ibland håller sig magin kvar. Som idag. Där, mellan himlen och jorden, kunde jag skymta en annan verklighet. Det var så vackert att jag ville skriva dikter om det. Innan jag hade hunnit hem försvann ljuset och med det magin. Så det blev ingen dikt. Fast det lilla jag hade sett, det lilla jag hade hunnit ta bild på, det gjorde mig glad.  

R.I.P Pigeon!

OBS!!!

Ett jättesorgligt och känsligt inlägg!

____________________________________

För den här helgen har ingenting gått som planerat. Jag var på väg till skogen för att testa den nya fjärrkontrollen till kameran. Den har jag fått av en bloggvän, Christin. Jag har inte hunnit gå många meter in i skogen när jag fick syn på massor med fjädrar som låg på marken. Bara en liten bit därifrån kämpade en duva för livet. 

Hon var väldigt skadad, med stora hemska sår under den ena vingen. Jag kunde inte lämna den där i skogen. För antigen skulle det komma någon räv, hund eller katt och plåga den till döds. Eller så skulle den dö av sig själv, men långsamt.

Jag svepte in duvan i min sjal och vände hem. Jag visste att det inte fanns någon räddning för den stackars fågeln. Jag visste att det skulle bli jag som fick ta livet av henne. Jag var ensam hemma. Att vänta på Magnus och låta duvan lida i några timmar till kändes hemskt. Att slå ihjäl ett liv kändes ännu värre. Jag, som inte ens dödar mina allra värsta fiender, spindlar! Men jag har gjort det. Nu är duvan begraven och jag vill bara krypa in i ett litet hål och bara gråta och gråta och gråta. Att gå tillbaka till skogen och fotografera känns inte alls lockande längre. Jag tror att jag ska gå och köpa lite choklad för att bedöva min smärta med.   

Firmafest

Har jag sagt att jag älskar mitt jobb? Nä, det tror jag inte. Då säger jag det nu, jag har världens bästa jobb. Eller, snarare världens bästa jobbkamrater. Eller, ack, jag är lycklig. Nyss hemkommen från företagsfesten. Före midnatt och nästan nykter. Imorgon öppnar jag Friskis-huset och värdar där i ett par timmar. Då måste man vara pigg och alert. Men på måndag, då kommer jag att ha vingar runt anklarna när jag ska cykla till jobbet.

Bortom

Jag cyklade hem med Pralinen i byxfickan. Solen hade gått ner för länge sedan. Bara en orange strimma höll sig kvar över horisonten. Men bakom mig lyste månen, klart och intensivt. Jag tog en bild. En bild som hade kunnat bli mycket bättre om jag hade min Pentax med mig. Men nu var det lilla, barnsliga Pralinen som jobbade. Och är man liten, barnslig och dessutom rosa då är man inte lika duktig som en stor och tung systemkamera. Jag klappade Pralinen med omsorg och tänkte ja, ja, lilla du, vi kommer att lära oss leva med varandra. Vi kommer att fotografera våra stunder på ett enkelt och suddigt sätt. Bortom alla krav, med andra ord.

Nattbilder

Jag har nyss gjort en experiment och låtit våra kameror ta en bild på parkeringsplatsen. Kamerorna ställde jag in på autoläge. Eftersom jag visste att jag skulle få långa slutartider så lät jag dem stå på en pall (jag är för lat för att ta fram stativet) för att undvika allför mycket oskärpa.

Så här här fixade kamerorna uppgiften:

Pralinen, eller Nikon Coolpix L23, min nya kompakt.



Pentax K10D, min trogna följeslagare.



Pentax Optio W60, en kompakt som tydligen tar den uslaste nattbilden men som man kan bada med utan problem.

Nu vill jag gärna ta samma bild med superduper proffsig Nikon

men jag känner ingen som äger sådan.

Pralinen

Det här inlägget kommer att låta som värsta reklam. Men å andra sidan, om ett företag vet hur man sköter om sina kunder då är det värt lite positiv ryktspridning. Jag brukar handla så gott som all min fotoutrustning hos Cyberphoto. För att de är hjälpsamma. När jag ville ha en blixtsladd som gick ut ur Pentax sortiment då fick jag enormt mycket hjälp av Cyberphoto för att hitta en annan. I förgår beställde jag Pralinen, det vill säga den lilla, rosa Nikon och idag har jag kunnat ta de allra första bilderna med den. Dessutom... höll i er för det är det bästa av allt, varje gång jag beställer något hos dem så får jag även en godisbit. Är det inte rart?

Och hur känns Pralinen så har långt? Som sagt, den är ju väldigt enkel, till och med lite övertydlig. Så ska du köpa en kamera i julklapp till ett barn eller svärmor så är nog Coolpix L23 ett bra val. För att kosta 65 guldpengar tar den helt ok bilder. Den kommer att följa med mig överallt och vi kommer nog att bli bra vänner, Pralinen och jag. Jag hoppas bara på att min systemkamera inte ska bli sur nu för att den får dela plats med en rosa kompakt.  

Magdans

Jag har alltid tyckt att magdans är en otroligt vacker dans. Men jag har aldrig testat den, även om jag velat. Så när vi, på jobbet, fick möjlighet att prova på idag då anmälde jag mig utan att blinka. Det var först igår kväll som det gick upp för mig vad jag egentligen tänkte ge mig på. I randiga sockor, med passeringskort runt halsen och en plingande kjol runt höfterna försökte jag rulla magen och göra sensuella rörelser. Jag var lika sensuell som en flodhäst men roligt, det hade jag. Imorgon lär jag ha träningsvärk i bålen men vad gör lite träningsvärk när man spricker av glädje?  

Sex år

Ack, jag måste bara berätta en sak för Er!

Vet ni att för 6 år sedan då var den 7 november också en måndag?

Den dagen skrev jag mitt andra inlägg i bloggen. Jag visste inte vad jag gav mig på då :)

Sex år av mitt liv finns här. Ojojoj...

Nykomlingen

I de senaste kommentarerna pågår det ett samtal mellan mig och min fina bloggvän Christin. Samtalet rör kameror. Det är kanske inte så konstigt för både Christin och jag är passionerade fotografer. Christin är dessutom ofantligt duktig. Det är nämligen så här att jag börjar snegla på lite bättre kamera än den jag har idag. Min kamera är ju bra men jag vill liksom ha kamerornas Rolls-Royce. En Nikon som kostar runt 40 000 kr. Det finns bara ett litet men i det hela och det är faktum att jag saknar 40 000 kr. Så jag har bestämt mig för att börja spara. Jag antar att när jag har sparat klart då är den kameran jag vill köpa inte aktuell längre. Det kommer säkert nya och bättre under tiden. Men med några fler nollor på kontot kan jag bekymra mig för det senare. Därför kan det, möjligen, verka lite mysko att jag har beställt en sådan kamera idag:

En väldigt enkel kompakt för 650 kr! Vad ska jag med den till när jag redan har en systemkamera?

Ja, för en systemkamera är stor, tung och dessutom dyr. Och jag vill ha en kamera (förutom den dyra och tunga) som jag kan ha i fickan på jobbet, på alla fyllefester och när jag traskar till mataffären. Jag har väldigt medvetet valt en enkel och billig kamera för om den kommer bort så kommer inte jag att gå under. Nu väntar jag med spänning på nykomlingen i min kamerasamling :) 

Lady och Mannen

Utanför vårt staket gick det en Man. Han gjorde en ursäktande gest med armarna. Som om han skämdes att han störde söndagsfriden. Vi förstod att han ville att vi skulle komma ut.

- En gammal lady har ramlat - sa han - och hon har mycket ont. Jag kan inte lyfta henne själv.

Vi gick en bit bort där den gamla ladyn hängde över sin rullator. Hennes knän vek sig under henne och hon kunde inte resa upp sig. Hon ville absolut inte att vi skulle ringa efter ambulans. Vi hjälpte henne upp. Magnus och Mannen höll henne under armarna och jag höll i rullatorn för att den inte skulle åka iväg. Tanten visade oss var hon bodde och vi gick dit. Sedan tackade hon oss, stackars lilla tanten. Mitt hjärta fylls av empati, till både den gamla ladyn och till Mannen som kom till oss för att be om hjälp. Han hade nämligen suttit på sin balkong när han fick syn på tanten. Då gick han ner för att hjälpa henne. Ännu finns det människor med hjärtat av guld.

Afternoon Tea

Ack, det livet skulle jag kunna leva varenda dag. Bo på ett slott, äta goda ostar och berg av kakor, småprata i skenet av levande ljus och promenera i båthamnen. Dessvärre ser mitt liv betydligt mer vardagligt ut än så. Men ibland, då och då, glimtar det till. Som idag... 

Utan huggtänder och vassa armbågar

Det sägs att om man vill uppnå något då ska man vara på hugget, visa framfötter, vässa armbågar och gärna gå över lik. Jag är inte speciellt duktig på något av det här. Ärligt talat så är jag väldigt usel på sådant. Länge har jag bekymrat mig för att det inte finns plats för mig här i världen. För vem vill ha en tillbakadragen, tystlåten och blyg person som använder sina armbågar enbart för att stödja hakan när hon dagdrömmer? Men vet ni vad? Det finns hopp för sådana som jag. Under den senaste tiden har jag upplevt att med vänlighet och hjälpsamhet når man betydligt längre än med huggtänderna. Även om man hamnar sist i kön, även om man inte hörs eller syns speciellt mycket. För i slutändan vinner människan och inte dess prestationer.  

***

Bilden har många år på nacken. Det är nog den allra första bilden som jag såg på riktigt. Innan dess tog jag semesterbilder och visste inte att det fanns något mer att se. Men en dag, när jag var i Louisiana, såg jag den stora skulpturen och paret bredvid den. Och då sa det klick, inte bara i kameran utan även i mitt hjärta.