Ikväll har jag blivit tvungen till att gå ner på stan. Jag minns inte när jag senast kände mig så ensam som jag har gjort ikväll. Klockan började närma sig 19. Jag satt där, på ett uselt hamburgerställe, medan köpcentret tömdes nästan helt på folk. I högtalarna dundrade Stilla natt, en äcklig man vid bordet bakom mig rapade högt och en desperat mobilförsäljare gjorde kvällens sista försök att ragga kunder. Allt kändes så overkligt, så bisarrt. Som om hela världen fylldes av en svällande ensamhet och övergivenhet. Som en scen tagen ur någon mörk, fransk film. Jag var definitivt på fel plats och skyndade mig hem. För här hemma väntade min familj på mig. En knasig sådan, ibland en aning enerverande, men det är min familj. Vad skulle jag göra utan dem? Vem skulle jag vara? Kära nån, jag vet inte...
3 kommentarer:
Åååå...min Misia
Jag hoppas du aldrig behöver ta reda på det...puss på dej
Make love not war
Puss ♥
Usch, jag förstår precis hur du kände dig.....ibland känns det som jag inte riktigt passar in i dagens samhälle. Precis som du beskriver det....det känns som en film...overkligt, kallt, opersonligt......tur att vi har en familj och ett hem att skynda hem till då!
Kram från din cybervän C
Skicka en kommentar