I den regnblöta skogen

Jag gick genom den regnblöta skogen. Det var så tyst där. Jag satte mig på mossan och läste en novell. För ett ögonblick försvann jag in i en annan värld och mina hjärtslag gjorde inte så ont. För ett ögonblick. För sedan lyfte jag blicken och såg de små, gula björklöven som hade klibbat sig fast vid mina stövlar. Jag såg tallbarren i mossan och skogen och allt. Jag gled tillbaka i min verklighet. Hjärtat började bulta igen. Jag önskar att det vore en sten just nu...

Avgrunden har öppnat sig

Ibland vaknar man och ser framemot en strålande dag.

Men när man lägger sig på kvällen då gör man det med ett stort svidande sår i själen.

Plötsligt står man där, vid avgrundens kant och vet att man måste falla in, att det inte finns något återvändo längre. Sådant har hänt mig idag. Jag vill vakna och upptäcka att allt är bara en mardröm...

Och jag kan inte skriva mer, inte just nu. Av respekt.

Men när tiden är mogen då kommer jag att gråta floder.

Så högt att även ni hör... 

Inte skräpmat

Ikväll har jag afterworkat mig. Och ätit pizza med getost, honung, valnötter och basilika. Det var så himla gott att jag höll på att spicka av belåtenhet. Jag tror inte att en sådan pizza får kallas för skräpmat egentligen...

Bråttom

Inatt vaknade jag av att det regnade. Under den korta, vakna stunden tänkte jag att regnets smattrande lät mysigt. 

Det var inte lika mysigt när jag, några timmar senare, var tvungen att gå upp och åka till jobbet.

Jag hamnade bakom en lastbil när jag åkte hem. Men eftersom jag kör bara någon mil på motorvägen då försöker jag inte ens att köra om lastbilar. Jag hinner knappt få upp farten när det är dags att ta avfarten och lämna motorvägen. Det är annorlunda för bilar som råkar hamna bakom mig. De kör både om mig och om lastbilar i en aldrig upphörande trafikström. Det lustiga är att många av dessa bilar tar också den där avfarten. Sedan står vi sida vid sida när vi väntar på någon lucka för att få köra in i rondellen som finns efter avfarten. Människor har så bråttom idag...

Planer

Om åtta tuffa arbetsdagar ska jag gå på min efterlängtade semester. Först ska jag göra ett tappert försök att bestiga Kebnekaise och efter det har jag planerat att lata mig intensivt. Väldigt intensivt. Inga måsten, inga möten som jag inte känner för, inga krav. Bara jag, hammocken, en trave böcker och kanske, men bara kanske, en cyklutflykt till det lilla mysiga caféet som ligger utanför Eskilstuna.

Tills dess får jag utsätta mitt tålamod för prövningar och lidande... 

Konfetti

Nätter är för att sova

När man är alldeles pytteliten då lär man sig saker. Som att gå eller kommunicera med omvärlden. Man lär sig vad som är rätt och fel och mycket annat matnyttigt. Ens första 20 år går att lära, lära och återigen lära sig livet.

Som en ung människa tror man att nu vet man allt men det visar sig vara fel. Så fort man kliver in i vuxenlivet så får man börja om. Och så fortsätter man att lära sig livets svåra konst i ytterligare 20 år. Och precis när man, återigen, tror sig veta mycket om den konsten då upptäcker man att jisses, inget stämmer längre. Vid 40 års ålder är det nämligen dags att uppdatera sin visdom. Inatt lärde jag mig att nätter är för att sova och inte traska runt i skogen.

Te kan jag dricka innan jag lägger mig och när jag går upp, inte sittandes på en stock mitt i midsommarnatten. Jag har varit vaken i hela 23 timmar. Förut kunde jag bara ruska på mig och fortsätta leva som vanligt. Men inte nu längre. Nu är kroppen trött och sliten och vill ha sin sömn, på rätt tid dessutom. Annars blir dagen efter helt förstörd ju. 

Vid 20 års ålder bryr man sig föga om de förstörda dagen efter - dagarna. Man är övertgad om att man har så mycket tid framför sig att det gör inget om man gör galna saker. Men när man är 40 då vet man att den tiden som man har kvar är begränsad. Det är inte värt att sudda bort en hel dag bara för att man har velat tillbringa midsommarnatten i skogen...

Och dessutom, hade jag stannat i sängen som en vanlig människa då skulle jag inte skrämma iväg det lilla kidet som sov i gräset. Bara en sådan sak visar att nätter är för att sova. 

Midsommar i Sundbyholm

Spegelbilden

Ibland blir jag rädd för att skriva saker. Speciellt i bloggen och speciellt sådana saker som har fått mig att sväva. Och rädd blir jag för det finns stor risk för att jag ska uppfattas som antingen berusad, äckligt hurtig eller någon som har det alltför lätt i livet. Men jag kan inte hjälpa det att ibland får jag uppleva något fantastiskt som får mig att sväva.

 Idag har jag tänkt att fyfan, vad alla verkar sura och gnälliga. Fyfan, vad jobbigt. Fyfan, jag vill inte vara här. Det där med fyfan sa jag så många gånger att jag började tvivla på att jag blir någonsin förlåten för det. Och plötsligt förstod jag! Det är inte omvärlden som är sur, gnällig och jobbig! Det är jag som speglar mig i omvärlden!

För när jag beslutade mig för att tänka om och tänka annorlunda då blev allt liksom bättre.

Jag bestämde mig nämligen för att min uppgift idag skulle bli att sprida positiva vibbar.

Jag tror att jag lyckades ganska bra med uppgiften för sedan såg jag inte en enda suris, inte en enda gnällspik!   

Jag tror till och med att jag lyckades så bra att jag blir faktiskt förlåten för alla dessa fyfan jag hade tänkt tidigare. Det skrämmande är att jag har behövt över 40 år för att förstå att det är jag ser och känner är en spegelbild av mig själv. Det positiva är att jag tänker leva minst 40 år till så det är bättre att jag kommer på sådant nu och inte om 39 år...

Älskade juni

I den ljusa juninatten satt jag vid köksbordet och njöt av tystnaden. Skenet från gatulyktorna målade nattavlor på mina väggar, dånet från motorvägen upphörde och tiden liksom stod stilla. Jag drack te, bläddrade i tidningen utan att läsa den. Det var för mörkt trots att natten var så ljus. Vad jag älskar dessa ljusa juninätter, de är helt magiska!

När solen klättrade upp på himlavalvet gick jag ut. Lyssnade till grönsångarens sång och åt söta smultron.

Älskade juni...

Ännu en student har sprungit ut

Ännu ett studentfirande i vår stora familj. Den här gången var det Melinas tur att kliva över tröskeln till vuxenlivet. Nästa år är det min dotters tur och sedan är det slut för ett bra tag. Fast tiden går ju så fort, man tror att många år är hur länge som helst. Sedan står man där, med vuxna barn vid sin sida och fattar inte var åren hade tagit vägen.

Bakom lås och bom

Jag har fått ett mail från en bloggare som jag följer. Hon bad om pengar ty hon befann sig utomlands och hennes plånbok blev stulen. Det har visat sig att hennes mailkonto har blivit kapat och det har orsakat henne en del bekymmer.  

Sådant får mig att tänka på att det var faktiskt bättre förr. När man skickade pappersbrev till varandra. När man ringde med en vanlig telefon med snurrskiva på. Det var bättre förr när man köpte vanliga böcker och höll sig uppdaterad om saker och ting genom att läsa vanliga papperstidningar. Och när man betalade för bröd och mjölk med riktiga pengar. Det enda som man behövde hålla bakom lås och bom var ens egna hem. Idag måste man skydda inte bara hemmet utan hela sin identitet. Lösenord till bankkonto, mailkonto, fb-konto, kreditkort, mobiltelefoner och mycket annat som jag inte har en aning om för att jag inte följer utveckligen. Alla dessa saker, tillgång till internet när och var man vill, appar för det ena och det andra, blixtsnabb kommunikation, näthandel.... Alla dessa saker ska förenkla och underlätta för dagens människa men ack... gör dem det verkligen? 

Längs staketet

Det började med att jag ställde en kruka där. Mest för att jag inte riktigt visste var krukan skulle stå. Sedan ställde jag dit en kruka till. Och en till... och nu har jag krukor och burkar längs hela staketet. 

Basilika och timjan huserar i plåtburkar.

Luktärter på gång.

En rostig blomma som jag fick av Maria - Jag Blommar. Blomman står där året runt.

I hörnet står en stor bukett lupiner som Magnus hade plockat till Dawids student. Jag tog bilden precis när grannkatten Fritz kom på besök :) Det ser ganska charmigt ut med den brokiga samlingen så jag tror inte att jag ska leta efter lämpligare platser åt alla dessa krukor. 

Herbarium

För sisådär 75 år sedan hade någon plockat blommor, pressat dem och prydligt monterat i ett herbarium. Hon hette Kerstin Björklund och hade den vackraste handstilen jag någonsin har sett. Jag vet inte vem hon var men hennes herbarium är i mitt ägo just nu. Jag hittade det på Tradera och blev eld och lågor. Kosta vad det kosta ville men herbarium skulle hem till mig. Nu är det här. Jag har suttit en bra stund i hammocken och försiktigt vänt ark efter ark. Vad ska jag med detta herbarium till, det vet jag inte. Men jag är alldeles lycklig över att ha det i min närhet.   

  

Trampa iväg

Det har varit en märklig söndag. Jag satt i soffan och tittade på hur Magnus packade sin cykel. Det är mycket enklare när han ger sig iväg på en vardag, när jag är på jobbet. Då slipper jag både separationsångesten och den tomma väntan på att han ska trampa iväg. Men nu ligger han någonstans i sitt tält och jag får ställa om mig en aning. Missförstå mig inte, jag tycker om att få vara ensam med jämna mellanrum. Det jag inte tycker om är att säga hej då...

Dagarna kommer ändå att rulla på i vanlig ordning. Jag ska jobba, läsa, dricka te.

Men jag ska låta bli att bädda sängen och jag ska njuta av den totala tystnaden.

Den dagen

Jag sitter hemma och gör precis ingenting. Efter de hektiska veckorna med alla stundenförberedelser känns det nästan overkligt att inte behöva gå igenom långa måste göras - listor. Men studentdagen var värd allt slit. För när den väl kom då föll allt på plats. Vädret kunde inte bli bättre, hela familjen var med och firade Dawid, sittplatserna räckte till alla våra gäster och jag har fått mycket beröm för maten. Den dagen blev så mycket bättre än jag kunde föreställa mig...

Nu tänker jag ta ledigt ifrån alla måsten. Jag ska bunkra choklad, paxa hammocken och läsa en bok som jag har fått från Sara. Andas ut, låta axlrana sjunka ner och drömma bort mig en smula.

Studenten

Min förstfödde har tagit Studenten idag. Jag är stolt, solbränd och trött.

Nu önskar jag mig bara en sak, att det hårda vuxenlivet är snällt mot honom.

Nu vill jag också ha kul!

Ibland måste jag tvinga mig till att vara glad. Det låter nästan som något som en uttråkad psykolog skulle kunna säga. Men det är faktiskt sant. Det lärde jag mig i tonåren när jag och min bästis campade. Hon var rolig, social och vacker. Jag var nog ganska tvärtom. Bredvid oss campade några killar och de blev ju väldigt förtjusta i henne. De hängde med oss överallt. Eller ja, de hängde med henne. Jag kände mig mest som femte hjulet. Ledsen och bitter.

 Jag kände på mig att det där sommarlovet skulle bli en mardröm men jag minns exakt när det vände.

Vi satt på en filt och spelade kort. Plötsligt bestämde sig de andra för att springa ner till sjön och bada. Jag stannade ensam och kände hur tårarna bara steg upp och... och då bestämde jag mig för att fasiken, nu vill jag också ha kul! 

 Jag sprang ner till sjön, badade, tjoade och det där sommarlovet blev helt fantastikt.

Man kan förstås inte tvinga sig till att vara glad om man verkligen är ledsen. När ens kära husdjur har dött eller när ens kärlek är obesvarad... Men ibland är man ledsen utan någon större anledning. Man går bara runt och surar och undrar varför livet är så hemskt egentligen. Då säger jag till mig själv att nu fasiken, nu vill jag också ha kul!

 Jag börjar nynna på någon rolig sång, ibland gör jag några tokiga hejsan hopsan - steg eller säger något snällt till en annan människa. Jag försöker låta bli att tänka på hur bedrövligt allt verkar vara. Och så plötsligt lyser glädjesolen på min himmel igen. Det har funkat för mig väldigt, väldigt många gånger...  Även idag :)

Pigg och glad

Gårdagen tillbringade jag i sängen. Att hålla kroppen i en vertikal position gränsade ju med det omöjliga. Men idag har jag varit pigg och glad hela dagen. Jag har tillbringat många timmar i skogen och fyllt på massor med energi.

En kväll vid ån...

En varm kväll vid ån. Några glada HM-are grillade, spelade kubb, tjoade och hade väldigt trevligt. En kollega tappade sin fina mobil i buskarna (men vi hittade den, tack och lov), en annan kollega spelade gitarr och jag drack öl, något jag aldrig annars gör. Kvällen var magisk och dagens baksmälla har fått mig att grina. Men äsch, vi lever bara en gång!