Under linden

Jag stod under linden och plockade lindblommor. En pojke och hans mamma gick förbi. Pojken frågade sin mamma varför jag stod där.

- Tanten plockar väl några blommor - svarade mamman och pojken vinkade till mig.

Ja, så ser världen på mig. Ni vet, en sådan tant som antagligen inte har alla hästar i stallet. Men lindblommor i en korg, det har hon minsann. Det roliga är att jag tror att den bilden av mig kan faktiskt stämma med verkligheten så gott som på pricken.

Och lindblommor, de har jag plockat för att torka och göra te på. Te gjort på lindblommor är nämligen väldigt gott och dessutom superbra vid förkylning. 

Jag litar på mynta

På våran uteplats frodas det mynta. Jag tror att det är pepparmynta men jag är rejält osäker på det. För några år sedan petade Magnus in i jorden en liten planta för att kunna dricka sitt sommarte. Varje morgon gör han en pilgrimvandring ut på altanen och plockar sig några kvistar av myntan och brännässlan. Och varje år har jag tänkt att jag borde ta tillvara på överskottet av myntan för det blir faktiskt en del. Men tänkt blev tänkt och inte gjort.

Dock inte i år. För i år har jag tagit mig i kragen, plockat en del av plantan och lagt bladen på tork.

Nyss har jag avnjutit en kopp härligt myntate. Väldigt uppfriskande efter en dag i kvävande hetta. Mynta har länge använts som läkemedel mot bland annat olika magbesvär. Just nu hoppas jag verkligen på att den ska visa sina helande krafter för mig. Min känsliga stressmage har nämligen kommit på att det var länge sedan den gav sig till känna. Så nu jagar den ikapp alla smärtfria dagar jag har fått uppleva hittills. Kanske en kopp myntate kan lindra de dumma värkarna.

Veteåkern

Väckarklockan ringde tidigare än den brukar göra. För jag bestämde mig för att fota lite på vägen till jobbet. Jag cyklar nämligen förbi en liten veteåker som gör mig alldeles kär. Varje dag ser jag hur vetet växer, mognar, svajar i vinden. Det ger mig sådana jordnära känslor. Svårt att beskriva.  

När en äventyrare ger sig iväg

Det börjar alltid med en tanke som han kastar i luften. Lite löst, som om den inte betydde speciellt mycket. Men jag har lärt mig att sådana tankar är som frön. De bär på en otrolig livskraft.

- Det vore roligt att någon gång gå upp på Kebnekaise - sa han förra året.

Sedan började han läsa allt mellan himmel och jord som hade med Kebnekaise att göra. Men han sa inte mycket. Inte än. Bara läste. Tänkte. Drömde. Med tiden blev det så mycket tankar att han började spricka i sömmarna. Han började prata. Vartannat ord blev Kebnekaise. Vårt sovrum fylldes av hans gamla Fjällräven- prylar. Han sydde om tältet. Och sovsäcken. Fixade en bättre bärrem till ryggsäcken. Tränade sig i att gå med 23 kg på ryggen men konstaterade att det blev för mycket. 3 kg måste bort. Han torkade de redan torkade russinen för att minska på vikten. Och pratade. Om Kebnekaise. Jag började få allergiska reaktioner varje gång han sa något. Gnisslade med tänderna. Tittade bort. Varje kväll frågade jag när han tänkte ge sig iväg. Men jag visste att han inte kunde svara för att han väntade på att de otäcka fjällstormarna skulle tystna en aning.

Igår kväll bestämde han sig för att åka. Väldigt snart. Äntligen, tänkte jag. Och idag, när jag kom från jobbet, då var han borta. Nu är han någonstans på väg mot Abisko. Därifrån ska han fortsätta mot Kebnekaise. Ensam. Utan någon mobil. Med supertorkade russin i fickorna.

Och jag saknar honom redan. 

Rosmossen

Jag och Magnus tog på oss våra grova kängor och gav oss iväg till Rosmossen. Ett intressant naturreservat där man låter skogen leva på sitt eget sätt.

Det innebär bland annat att ingen människa kommer dit och städar skogen. Omkullblåsta, nedfallna träd får ligga på marken och förmultna ifred. Sådant är jätteviktigt för en skog. Men det ju ingen naturlektion jag håller i egentligen så jag ska inte beskriva detaljer. 

På vissa ställen har man dock sågat bort bitar av de liggande träden för att

underlätta för vandrarna att ta sig igenom skogen.

Att jobba på ett lager har sina fördelar. Man blir stark av alla tunga lyft!

Så stark att man orkar lyfta en 100-årig gran. Över axelhöjd! Inte illa, va?

Vi hittade en liten bäck och Magnus försökte hitta den även på kartan.

Det här ser ut som batik, tycker jag. Men det är speglingar i bäckens vattenyta.

Den blåa himlen och de gamla träden speglar sig i den.

Vi hittade en gästbok där man kunde lämna ett spår efter sig. Och det gjorde jag så klart.

Att gå igenom den orörda skogen kändes som att gå igenom något tempel.

Väldigt vackert, andäktigt och vördnadsfullt.

En somrig promenad

Det svider ibland att jag inte har någon semester i år. Att sommaren går förbi mig, iklädd i siffror, tunga lyft och trötthet på eftermiddagar. Då gäller det att göra det bästa av det man har och det är det jag försöker av hela mitt hjärta. Att gå på en somrig promenad genom stan och upptäcka detaljer som man kanske inte lägger märke till annars är ett sätt att få lite semesterkänsla.  

Och när jag kommer hem, vrålhungrig och med solen i själen, då bjuder jag mig själv på en riktigt somrig lunch. Och ett glas kall, bubblande cider.

Tystnaden

Imorse satte jag mig ute på altanen och hoppade till av förvåning. Jag kunde höra morgonpigga fåglar kvittra! Det är inte varje dag jag får göra det. Två gånger om året, rättare sagt. På midsommardagens morgon och på nyårsdagens morgon. Då tystnar E-20n och en underbar tystnad sprider sig över altanen. Något tungt lyfts då bort från min själ och jag känner mig friare. Det kan inte vara nyttigt för en människa att ständigt leva i civilisationens brus. Man märker det knappt numera men när det väl upphör då känner man skillnaden. Jag tror att stress, trötthet och irritation förstärks av det oändliga bruset. Får oss att må dåligt, bli sämre medmänniskor. 

- Så fort vi kan så flyttar vi härifrån - sa Magnus.

- Yhm - nickade jag instämmande och lyssnade. Till tystnaden.

Marängtårtan

Dagen till ära...

Welcome to Sweden

FylleMaja, jag vet inte varför hon kallades för det. Aldrig att jag såg henne berusad. Det sades att för länge sedan hade hon förlorat sin son i någon hemsk olycka. Det orkade inte hennes modershjärta med och hon tappade förståndet. Oftast var hon arg och skrek åt allt och alla. Fula och hotfulla ord skrek hon. Barn fann något omänskligt nöje med att driva FylleMaja till ännu större vansinne. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera hennes odrägliga sätt att vara så jag undvek henne så gott jag kunde. Det var svårt för vi bodde grannar då.

En dag gick jag och min son på stigen. Vi pratade polska med varandra. Plötsligt fick jag syn på FylleMaja som med raska steg gick mot oss. Å nej, tänkte jag, nu kommer hon att skrika åt oss igen. Hon ställde sig öga mot öga med mig, öppnade sina armar och ropade glatt:

Welcome to Sweden!

Välsignelse

Livet. Ibland blir jag förvånad vad det bjuder på. En krävande, emellanåt jobbig arbetsdag. En underbar middag (inklusive efterrätt!) som Sara och hennes bästis Samt har fixat. Samtal vid middagsbordet. Minnen. Skratt och lyxchoklad med likörfyllning. Och så en varm känsla över det hela. Min rebelliska tonåring tar över matlagningen när jag jobbar. Och Samts djupa tankar får mig att inse att det bor en stor filosof inom henne. Att uppleva en sådan dag är en välsignelse. 

Dulce de leche

Under gymnasietiden, alltså för 100 år sedan, fick jag höra att man kunde koka en burk kondenserad mjölk och få något som smakade himmelskt. Dulce de leche. Eftersom jag gillade himmelska smaker redan då så testade jag och kunde konstatera att himmelskt var bara förnamnet. Dulce de leche är någonting mellan en sås och en kräm. Smaken påminner lite om kola. Jag brukar äta dulce de leche precis som den är fast nu har jag upptäckt en ny smaksensation. En klick turkisk meze matyoghurt, en rejäl sked dulce de leche och så några nötter, gärna pecannötter. Jag kan inte bestämma mig om det är en gudomlig efterrätt eller en sagolik frukost. Att börja dagen med en sådan frukost är ju inte alls fel.

Man kan göra dulce de leche på lite olika sätt. Ett sätt är att stoppa hela burken i en kastrull fylld med vatten och koka det några timmar. Men då måste man passa burken så att den hela tiden är under vattenytan. Annars kan den explodera. Är man som jag, lite glömsk och disträ, då får man göra det på ett annat sätt. Jag slår ett hål i burklocken (med hammare och spik), ställer den i en liten kastrull och fyller kastrullen med så mycket vatten så att vattenytan hamnar ca 1 cm under den övre burkkanten. Sedan får det hela koka på svag värme. Två timmar och uppåt. Ju längre man kokar burken desto tjockare blir konsistensen. Då och då får man fylla på vatten i kastrullen.

Dulce de leche passar perfekt som fyllning i någon smarrig tårta eller muffins. Eller så kan man bre den på en rostad macka och lägga på skivad banan och några vindruvor. Eller så kan man ha den till glass. Eller turkisk meze matyoghurt. Eller bara äta den som den är. 

Att hålla ut och hålla om

Det är kanske det ett förhållande handlar om.

Vänta ut stormarna. Ge varandra kraft.

Hålla ut och hålla om.

Bland regndroppar och prästkragar

Ansvar

- Vi får inte släppa ut Lucy! - ropade Sara till Dawid som hade nyss vaknat

- Varför då?

- För hon vill äta upp mammas fågel.

Pilfinken hade blivit min. Jag kände ett stort ansvar. Jag sprang till affären för att köpa druvsocker. I apoteket frågade jag efter pipetten men den hade dem inte. Inte heller bland bebisprylar på ICA. Då kom jag på att jag hade en pipett hemma sen jag drack några äckliga droppar själv. Jag tvättade den noga och gjorde i ordning en sockerlösning åt pippin. Lilla pilfinken drack lite. Jag hoppades. 

Men den orkade inte. Lilla pilfinken somnade in väldigt fridfullt. Den bara slöt ögonen och så var den borta. Nu ligger den begravd under min finaste ormbunke. Så småningom kommer fågelungen att bli näring åt växter, insekter och larver som kanske andra pilfinkar kommer att äta. Någon dag.

Livet går vidare. Den lilla stackarn klarade sig inte. Och jag klarade inte av att rädda den heller. Det grämer mig. Hela historien påminner mig om en sak. Är man stor och stark då måste man vara... ni vet, snäll. Med styrkan, den välutvecklade hjärnan och hela homo sapiens - grejen följer ett ansvar. Vi har ett ansvar för det livet som lever på jorden hand i hand med oss själva. Vi är inte de enda som har rätt till att vara här. Vi måste hjälpa där det behövs men framför allt får vi inte förstöra för några andra. Inte för spindlar, inte för isbjörnar

och inte för de människor som kommer efter oss. 

Pilfink update

När en flock pilfinkar kom farande över altanen tog jag bort nätet från lilla pilfinkens kartonghus. Jag hoppades på att det var hans flock och att de skulle hitta honom och ge mig några tips på hur jag ska hantera situationen. Men pilfinkflocken var mest intresserad av att glufsa i sig mat  i grannens trädgård. Efter ett tag satte jag på nätet igen. På bilden är pilfinken blöt för att den dök ner i vattenskålen och satt och bajsade helt sonika i den. 

Naiva mig trodde att både kartongen och nätet skyddade lilla pilfinken från min katt. När jag gick in för att byta pilfinkens vatten hörde jag ett duns. Det var katten som puttade ner kartongen. Hon letade efter sin efterrätt; för ätit huvudrätt, det hade hon redan gjort i köket. Min beskyddarinstinkt gick på fullt varv. Jag sprang fram till katten, lyfte den i nackskinnet och slängde bort den. Lucy flög över gräsmattan i en vacker båge. Hon har inte hunnit ta tag i lilla pilfinken men jag vet inte om den stackarn blev skadad under fallet. Nu sitter den tillbaka i sin kartong och Lucy är just nu enormt sur på mig. Ni som har katter vet nog hur sura de kan bli. Hon får inte gå ut och jag ska springa till affären för att köpa druvsocker som Johanna har rekommenderat.    

Pilfinkens framtid

Det här lilla livet satt i min trädgårdssoffa imorse.

En liten unge som inte kan flyga. Så fort den flaxar med vingarna så störtar den rakt ner i marken. Faller på rygg. Får panik. Jag tittade runt för att se om föräldrar till den lille satt någonstans i närheten men tyvärr, den verkar vara väldigt ensam just nu.

Vad ska jag göra med den stackarn? Att låta honom sitta kvar i soffan är rena dödsdomen. Katten vill gärna paxa ungen. Det är ett under att jag hittade ungen innan katten gjorde det. Lämna honom bland buskarna kommer att sluta likadant. Så jag har placerat honom i ett tillfälligt hem, en skokartong. Istället för locket har jag spänt lite nät, så att ungen inte kvävs. Och för att jag ska kunna kika till ungen utan att behöva lyfta på locket och oroa den. Den fick också lite vatten och brödsmulor. Jag har försökt med att tvångsmata den med Nosans råa mat (med pincett) men ungen fick bara panik så jag lät bli. Nu vet jag verkligen inte vad jag ska göra med den lilla pilfinken. Magnus, som kan djur, är borta och kommer hem senare och säkert bakis.

Någonstans djupt inne i själen vet jag att vi måste avliva fågelungen. Den kan inte leva i skokartongen hela sitt liv och utan föräldrar som visar honom hur man lever som en pilfink kommer den inte att klara sig. Jag fattar inte varför sådant händer just mig. Om det finns skadade, hemlösa, föräldralösa eller på något annat sätt lidande djur någonstans i min närhet så är det bombsäkert att jag träffar på dessa. Och sedan blir jag ledsen och bär på en sorg.  

Den gula härligheten

För ett tag sedan fick jag en liten jordklump med några överblommade stjälkar i. Jag hade ingen aning om vad det var för växt. Fina Elin som gav mig den mindes inte heller vad växten hette. Den första tiden fick klumpen bo i en zinkbalja. Numera bor hela härligheten i blomsterträsket. Och frodas. Varje vår får jag dra ut ur jorden en del nya skott. Annars tar växten över hela träsket och då skulle både blågull, astilbe och höstglim bli väldigt ledsna. Att leva med en växt utan att veta dess namn var dock oerhört irriterande för mig. Jag är ju lite av en kontrollfreak och vill veta namn och egenskaper och sådant som är bra att veta. Speciellt när det hamnar framför mitt objektiv. Jag hade letat överallt efter namnet och till sist hittade jag det i Börjes trädgård.

Praktlysing heter den gula härligheten.

För att...

Lördag. Förmiddagstimmarna. Jag sitter i morgonrocken och slätar den djupa rynkan mitt i pannan. På soffbordet ligger det massor med olika facktidningar som jag har tänkt bli av med. Utan att läsa dem först. Och så ska jag dricka lite te i hammocken. Eller kanske ska jag göra något annat. Bara jag får vara hemma och gärna ifred. Jag vill ha tiden och ledigheten för mig själv. Därför har jag tackat nej till både värdpasset på Friskis, utflykten till Stockholm och ett brakparty ute på landet. Jag är ovan vid att tacka nej och avboka. Det är inte alltid det lättaste att göra någon annan lite besviken eller ledsen. Men när min egentid har krympt till några få lördagstimmar då måste jag. För att inte gå under. För att få behålla mig själv.  

När felet blir uppenbart

Idag skämdes jag. Väldigt mycket. För igår, när jag jobbade med administrativa uppgifter på jobbet, då skickade jag iväg fel listor och en erfaren räv har fått reda ut mitt misstag idag. Jag vill inte göra misstag men det är mycket nytt som jag får lära mig. Många sifferkoder som jag får hålla reda på, mycket plussande och dessutom är nästan alla kommando på engelska. Jag är nog inte den första dunungen som gör ett sådant misstag. Men när jag gör fel då har jag svårt att samla ihop mig. Jag vill krypa in i ett litet hål och aldrig mer visa mig. Det finns nog inget hål i världen som rymmer mig så jag stack till skogen istället. Och fotograferade regndroppar.   

... och så en lite annorlunda droppe...