Resan till barndomen



Stilla, någon gång då...

Vet ni vad jag saknar så mycket att själen svider? Mina rötter. När jag och Magnus går runt i Eskilstuna eller Katrineholm då pekar han på olika platser och säger: Där gick jag i skolan eller Där åkte jag pulka eller Där körde jag min Puch Dakota. Mina minnen finns kvar i Polen och jag vill besöka de platserna som har format mig allra, allra mest.

Som liten var jag en klenis och på somrarna fick jag åka till sanatorium. I det här huset tillbringade jag många sommarveckor. Bilden är relativt nytagen (inte av mig) men huset ser ut precis som det gjorde då. Jag minns till och med gatuadressen, trots att det har gått ca 26 år sedan jag var där sist. Där blev jag dödskär i en kille vars ansikte minns jag så väl. Men killen var ju kär i sanatoriets snyggaste tjej och det var inte jag. Däremot blev jag objekt för en annan killes förälskelse. Hans andedräkt luktade kola när han försökte kyssa mig. Han var en punkare och jag saknade några tänder och var allmänt galen. 

Sanatoriet ligger i Jizera Bergen. 

Så vackra är omgivningarna i Jizera

Jag var 16 år och ville åka på sommarlovet till Tatra. Jag laddade som 17 för att övertala mina föräldrar att åka dit. Jag trodde att jag skulle få tjata på dem i all evighet.

- Men kan du inte åka dit själv? - frågade dem.

Jag blev helt paff. Skulle jag verkligen få åka själv? Det var knappt att jag fick gå ut med hunden själv och åka till Tatra för att vandra där? Men så blev det och jag åkte dit några gånger under gymnasietiden. Jag sparade alla mina slantar (och vi var rätt så fattiga) för att få åka. Jag bokade tågbiljetter och övernattningar alldeles själv, och det var ju på den tiden då internet inte fanns. Jag packade ner kängorna i min stora ryggsäck och gav mig iväg för att upptäcka världen utanför mammas beskyddande vingar. 

Vackra Tatra som lärde mig självständighet

Dit ska jag. I år hinner jag inte men nästa år, om jag får leva så länge, då ska jag på mitt livs bästa resa.

Tillsammans med tuppen

Varje morgon går jag upp samtidigt som tuppen. Motorvägen är fortfarande relativt tyst, solen har nyss sagt hej till världen och daggdroppar hänger tungt på gräset. Hela veckan har jag drömt om en sovmorgon, fantiserat om hur skönt det kommer att bli att få sova ut, hur härlig sängen kommer att kännas när man inte behöver lämna den i all hast. Och vad händer en ledig lördag? Precis! Jag vaknar när tuppen har vaknat. Det är otroligt hur den inre väckarklockan ställer om sig. Vad gör man då? En skogspromenad i den tidiga vårsolen känns inte alls fel så ut med mig.

Jobbet



För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om att jag önskade mig ett enkelt jobb. Ett sådant jobb som Stig Helmer hade. Jag kan inte påstå att jobbet på HM är enkelt. Det är faktiskt rätt så krävande, både fysiskt och mentalt. Men jag trivs där utomordentligt bra. Jag har mina arbetsuppgifter som jag ansvarar för, jag vet precis vad som behövs göras och när det ska utföras. På mitt förra jobb ansvarade jag för andra människor och det var ett tungt ansvar som jag inte alltid ville ha. Numera kan jag gå hela dagen utan att behöva prata med en enda människa, om jag nu känner för det. Om jag känner för att vara social då har jag typ 100 människor runt omkring mig. Eftersom jag slipper prata så kan jag ägna mig åt att tjuvlyssna när andra pratar. Igår hörde jag en man säga till en annan att det är det bästa jobbet han har haft.

Länge tänkte jag att om jag får ett jobb då kommer jag att starta mitt företag, något jag kämpade hårt för förra året. Men så kommer det inte att bli. För, ärligt talat, det är så superskönt att komma hem och ägna sig åt roligheter. Än så länge ägnar jag mig enbart åt att vila upp mig för jag är totalt utslagen efter en arbetsdag. Jag skulle nog inte klara av att arbeta på två olika fronter. Så det kanske var meningen att jag inte startade firman då.  

Någonstans djupt inom mig känner jag att vindarna har vänt och att jag är på rätt spår. Barnen är numera självgående, Magnus sköter markservice när jag jobbar och livet känns så rätt just nu.

 Och när livet känns rätt då väcks gamla drömmar till liv :)

Mitt fotoprojekt är en av dem. 

Inspirera mig!

Till sommaren ska jag starta ett omfattande fotoprojekt och jag behöver Er hjälp.

Om någon säger sommar, vad tänker du på då?

Själv tänker jag på smultron, ängsblommor, fiskmåsar och ljumma kvällar i hammocken. 

Blunda och föreställ dig något alldeles somrigt. Berätta för mig vad du tänker på.

Då hjälper du mig väldigt mycket!

Nu ska skyddskorna på och jag ska cykla till jobbet.

En låååång arbetsdag väntar på mig.  

Kopparormen, haren och Musse

Idag har jag träffat en väldigt trevlig kopparorm. Den glänste så fint i solen men jag hann inte ta ordentliga bilder på honom. Samtidigt som ormen slingrade sig på stigen så kom det en hare skuttande på precis samma stig. Hunden Musse som följde med oss på den långa promenaden fick syn på haren. Musses jaktinstinkt vaknade till liv och han rusade iväg efter haren. Som tur var så är Musse en duktig hund och kom omedelbart tillbaka när Magnus ropade på honom. Haren skuttade glatt vidare. Kopparormen tröttnade på hela situationen och slingrade sig iväg. 

Lediga dagar

Bara för några år sedan hade jag väldigt svårt att njuta av ledigheter. Ensamstående mamma, krävande arbetsdagar och sviktande hälsa. Lediga dagar skulle bli min oas i den hektiska vardagen. Det blev de aldrig för jag planerade sönder dem. Jag fyllde dessa dagar med så många måsten att begreppet ledighet tappade sin innebörd totalt. Numera kan jag hantera ledigheter lite bättre. Den här påskhelgen har varit helt fantastisk. Jag har verkligen njutit av varje timme även om jag inte har gjort något märkvärdigt. Gungat i hammocken, läst en tidning, varit i skogen, tagit en cykeltur med Magnus, druckit en kall cider. Och det bästa av allt är att helgen är inte riktigt slut än.     

Lyckan

Lyckan för mig är att tidigt på morgonen gå ut i skogen och möta ett gäng sömniga vitsippor.

Och när vitsipporna vaknar då dansar min själ av ren lycka.

Blomsterträsket i april

Titta vad mycket det händer på bara en månad...

Naturfärgade påskägg

Att färga ägg i lökskal har jag lärt mig av min mamma. Jag blir så fascinerad av hur vackert det kan bli. Bladmönster på äggen har jag fått med hjälp av lite ogräs i min gräsmatta. Ju äldre jag blir desto mer är jag övertygad om att den naturliga enkelheten är den vackraste.

Maskrosor och daggmaskar

Idag har jag befriat gräsmattan från en hink med maskrosor.

Fortfarande är det bara en bråkdel av alla maskrosor som växer hos oss.

Nu sitter jag här med svarta, jordiga naglar.

Egentligen har jag väldigt lite emot maskrosor. Jag har gjort både maskrosvin och maskrossirap. Men i år tar maskrosorna över gräsmattan och jag har insett att den behöver lite hjälp. De späda maskrosbladen kan man faktiskt använda i salladen. De är fullvärdiga ersättare till ruccola. Jag gillar dock inte ruccola så maskrosor får åka ner i komposthögen.

Under rensningen lyckades jag förarga några tuvmyror men det är inte så svårt. De är väldigt agressiva av sig själva. Det krävs betydligt mindre än så för att förarga dem. En fet daggmask blev också missnöjd med mina insatser. Jag tycker om daggmaskar. Regninga dagar, när daggmaskarna kryper ut på cykel- och gångbanor brukar jag flytta på dem. Mitt hjärta vrider sig åt höger och vänster när jag får syn på de stackarna som ligger där helt utsträckta och fattar inte att folk trampar eller cyklar över dem.

Skivan

En av mina besökare kommer att le när Hon får se den här bilden. För då vet hon att hennes Stilla-hälsning har kommit fram till mig. Hon heter Christin, hon är min stora inspirationskälla och hon är min bloggvän. Vi har aldrig träffats i det verkliga livet, vi bor så långt ifrån varandra och konstigt nog har vi aldrig haft "vägarna förbi". Idag kom det ett vadderat kuvert från Christin och i det låg det ett kort och en skiva med avslappnings-, meditations- och yogaövningar. Skivan heter Stilla, så passande! Tack Christin!

När barnen stack iväg till sina kompisar och Magnus till acroyogan satte jag på skivan och följde den behagliga rösten. Jag gled mjukt och fint i övningarna. Plötsligt började tårarna bara forsa och forsa. Avslappningsövningar är farliga, de kan lösa upp våra inre knutar. Och jag har många knutar, alldeles för många. Mina privata problem, oro, stress... den ena knuten är större än den andra. 

Framför mig har jag fyra lediga, härliga dagar. Kylen är fylld med god mat, hemmet är rent och altanen är redo för utelivet. Då ska jag bara ligga och njuta, lyssna på skivan från Christin och gå på skogspromenader. Eller så ska jag ligga i hammocken och dagdrömma. Eller... vem vet.

En liten färgklick

Nu är den klar, min färgglada kudde. Jag har känt ett sådant enormt sug efter färger och en kudde är ett lagom stor projekt att sysselsätta sig med.

Nattliga äventyr

Vi skulle precis gå och lägga oss när Dawid kom in i vardagsrummet och sa:

- Jag ramlade i badrummet.

Vi tittade på honom. Han var kritvit i ansiktet och pratade osammanhängande. Han hade blod utsmetat över högra kinden, ett djupt jack i pannan och mindes ingenting. Medan Magnus la kompress över hans otäcka sår ringde jag Emelie för att låna bilen. Tusen tack Emelie! Vi skulle till akuten. Där sydde dem ihop hans spräckta panna. Fyra vackra stygn fick han. Tre timmar senare kunde vi åka hem och Dawids minne började återvända. 

Han svimmade och dunkade huvudet i handfatet. Efter några sekunder vaknade han på golvet, gick upp och fick syn på sig själv i spegeln. Då svimmade han igen. 

Fullmåne

Det är något speciellt med fullmåne.

Jag hoppas att den laddar mig med extra krafter inför den kommande veckan.

Extra krafter är aldrig fel och kommande veckan lär bli tuff.

Katten med abstinensbesvär

Jag satt ute i solen, åt ostmackor och klunkade mjölk. Jag hade det skönt med andra ord. Då kom knaskatten Lucy och fick syn på mjölkglaset. Vad som hände sedan kan ni se här...

Hon höll på med det här tassdoppandet ett bra tag. Till slut tyckte jag synd om henne och hällde ut mjölken på ett fat. Då försvann den på tre sekunder. 

Lucy har aldrig tidigare fått mjölk. När hon var en pytteliten kattunge matade jag henne med en sådan kattanpassad mjölk, i nappflaskan för hon kunde inte ens dricka själv. Sedan hon hade lärt sig att äta fast föda fick hon bara vatten att dricka. Idag är hon 11 år och verkar ha abstinensbesvär när det gäller mjölk. 

Soliga somriga söndag

Medelåldersjäveln

Trafikljusen vid korsningen på Carlavägen har pajat och blinkat gult i många dagar nu. Jag cyklar/går där minst två gånger om dagen och varje gång får jag bevittna bilisternas hänsynslöshet. De kör som tokar och tänker inte stanna för varken mig, kvinnan med barnvagnen eller den gamla tanten som vinglar på sin cykel. Så vitt jag vet så har fotgängare företräde på övergångställen när trafikljusen är ur funktion. Men nej, varenda kotte bakom ratten kör sitt race utan att ta hänsyn till sina medtrafikanter. Jag har fått hoppa av cykel och vänta snällt på en större lucka för att kunna ta mig över till andra sidan.  

Men inte idag för idag är jag en medelåldersjävel. Jag närmade mig korsningen och det gjorde även Hummer. Han körde så pass fort att jag visste att han inte tänkte stanna för mig. Samtidigt var luckan så pass stor att jag visste att jag skulle hinna kliva ut på vägen och tvinga hummerdåren att stanna. Och det gjorde jag! Jag sniglade mig så mycket som jag bara kunde genom övergångsstället. Det förargade Hummer så klart, det hörde jag på däckljudet när han äntligen fick köra iväg. 

Heja medelåldersjäveln!

Barnsligt? Jajamen! Härligt? Absolut! 

Till mina polska läsare:

Do moich kochanych polskich czytelnikow:

Jesli czytacie moj blog za pomoca tlumaczenia przez Google to musicie wiedziec, ze ja ani razu nie uzylam slowa skurwysyn w moim tekscie. To brzydkie slowo i ja tak sie nie wyrazam, przynajmniej nie ta tym forum. Ale Google sobie tlumaczy jak chce...

Spring Stilla, spring!

För 9 år sedan sprang jag Göteborgsvarvet. Av ren ilska. Träning var ett främmande ord i min vokabulär så jag var så förslöad som en människa kan bara bli. Två månader innan Varvets startdatum anmälde jag mig och väckte huvudbry och misstro hos mina samtliga vänner och bekanta. Ingen, absolut ingen, trodde på mig och det gjorde mig arg. Jag började löpträna och upptäckte att jag inte ens kunde springa två minuter i sträck. Med stor beslutsamhet tränade jag så gott som varje dag, oavsett hur trött jag var eller hur mycket det än regnade. Två månader senare sprang jag Varvet på 2 timmar och 19 minuter. Kanske inte världens bästa tid men inte heller sämsta. Jag vann över mig själv. Jag bevisade att jag kunde mycket bara jag var tillräckligt motiverad. Eller ilsken :) Jag saknar den där vinnarkänslan. Det går inte att jämföra den med någon annan känsla som jag känner till.  

Idag, på vägen hem, fick jag plötsligt en sådan stor lust att springa. Jag tänkte på Evy Palm. Hon var ju inte speciellt ung när hon började löpträna och absolut över 40 när hon vann sin första halvmara. Nu har jag så klart inga planer på att vinna Göteborgsvarvet men jag vill gärna vinna över mig själv igen. Det vore skojigt att få stå på startlinjen nästa år. 10 år efter min debut och så fyller jag ju 40 då.

Rapport från blomsterträsket

Du verkar så spänd

- Du verkar så spänd - sa min kollega på funktionärsutbildningen.

Hon hade sett mig i någon halvtimme och pratat med mig i ett par minuter. En ung tjej som med lite tur hade kunnat vara min dotter. Jag suckade tyst och skämdes för att jag sände ut sådana signaler. För jag vet att jag är väldigt spänd just nu. Spänd och uppjagad. Och hon kunde se det fast jag försökte verka social och normal. Det var kanske det som var fel? Att försöka verka normal fast man är lite udda? Nåja. 

- Nej - sa jag - jag har bara haft en väldigt lång dag.

Ett par timmar senare cyklade jag hem. Solen hade gått ner för länge sedan och det var tomt på cykelbanan. Du verkar så spänd. Tjejens röst ekade i huvudet och överröstade det susande ljudet som dynamo och cykeldäcken gav ifrån sig. Jag vill inte verka spänd. Jag vill inte vara spänd. Jag vill kunna ta dagen som den kommer och njuta av det som dagen har att bjuda på. Att det ska vara så svårt, va? Vad krävs det för att man ska kunna slappna av och ta alla hinder med ett leende? Vilken dörr i min hjärna ska jag knacka på för att få tillgång till mitt harmoniska jag? För jag är övertygad om att någonstans där i bor det faktiskt. Det får jag fundera lite mer på när jag får tid över. Imorgon ska jag på en anställningsintervju (jobbet på HM-lagret är inte på heltid så jag behöver komplettera det med några timmar) och på lördag ska jag på en HLR-kurs. 

Att få åka på retreat till något kloster skulle sitta helt rätt just nu. 

Ur den sargade jorden...

Ur den sargade jorden kommer årets första vitsippor. Inte alls lika många som förr, tyvärr.

Jag får enorma beskyddarkänslor när jag står där och betraktar deras livsvilja. Skydda dem från tunga stövlar och fötter som inte tänker sig för. Från människor som klampar runt utan hänsyn. Jag vill att de ska få växa där ifred. Det är precis vad jag vill.

Livsglädje