Du verkar så spänd

- Du verkar så spänd - sa min kollega på funktionärsutbildningen.

Hon hade sett mig i någon halvtimme och pratat med mig i ett par minuter. En ung tjej som med lite tur hade kunnat vara min dotter. Jag suckade tyst och skämdes för att jag sände ut sådana signaler. För jag vet att jag är väldigt spänd just nu. Spänd och uppjagad. Och hon kunde se det fast jag försökte verka social och normal. Det var kanske det som var fel? Att försöka verka normal fast man är lite udda? Nåja. 

- Nej - sa jag - jag har bara haft en väldigt lång dag.

Ett par timmar senare cyklade jag hem. Solen hade gått ner för länge sedan och det var tomt på cykelbanan. Du verkar så spänd. Tjejens röst ekade i huvudet och överröstade det susande ljudet som dynamo och cykeldäcken gav ifrån sig. Jag vill inte verka spänd. Jag vill inte vara spänd. Jag vill kunna ta dagen som den kommer och njuta av det som dagen har att bjuda på. Att det ska vara så svårt, va? Vad krävs det för att man ska kunna slappna av och ta alla hinder med ett leende? Vilken dörr i min hjärna ska jag knacka på för att få tillgång till mitt harmoniska jag? För jag är övertygad om att någonstans där i bor det faktiskt. Det får jag fundera lite mer på när jag får tid över. Imorgon ska jag på en anställningsintervju (jobbet på HM-lagret är inte på heltid så jag behöver komplettera det med några timmar) och på lördag ska jag på en HLR-kurs. 

Att få åka på retreat till något kloster skulle sitta helt rätt just nu.