Det är mycket jag oroar mig för de få gångerna som jag kör bil. Att hamna i rätt fil och låta bli att köra på folk är tillräckligt nog. Så när bensinen börjar ta slut och varningslampan blinkar rött så blir det en aning för mycket. En gång, när jag körde genom halva Sverige, tankade jag på varenda mack jag körde förbi. Tydligen kunde jag köra hela sträckan på en enda tankning men jag ville vara på den säkra sidan och tankade i all oändlighet. Men det var för några år sedan och numera har jag glömt hur man öppnar tanklocket. För det är något speciellt med just vårt tanklock. Det är trögt och bångstyrigt och vill inte alls samma sak som jag.
Nu var jag där igen. Lampan lyste rött. Jag var ute i vildmarken (dvs på jobbets parkering) och framför mig hade jag en färd till centrum och tillbaka.
- Du har en reservdunk i bilen - sa Magnus när jag ringde honom.
Men tusen tack för den upplysningen. Det visste jag redan men skruvlocket på reservdunken är lika trögt och motvilligt som tanklocket. Innan jag ens hinner halvvägs med att öppna dunken så har hälften av bensinen sprutat ut. Här krävdes det lite proffshjälp. Damir. En kille som bygger otroligt snygga bilar. Han var perfekt för uppdraget och lovade mig att ge sig på mina dumma lock.
- Resten fixar jag själv - sa jag och var fullständigt övertygad om att så skulle det bli.
Och det blev det men inte på en gång. Jag tyckte att jag spillde alldeles för mycket bensin när jag försökte hälla den in i tanken. Den oljiga, giftiga vätskan rann ner på mina händer, på bilen och på asfalten. Alltså, hur gör man för att få det mesta inne i tanken och inte utanför den? Det var då, någonstans mellan förtvivlan och vrede, som jag började fundera på den där gula slangen som hade hängt inuti dunken. Hm, liksom. En slang... i dunken... lite konstigt. I så fall borde den sitta utanför dunken. Med en enda rörelse skruvade jag slangen på dunköppningen och voilà, nu kunde jag tanka bilen utan att spilla en enda droppe bensin. Livet blev normalt igen. Tjoho!