måndag 30 april 2012

Askungen


Min arbetsgivare bjuder till en fest. Klädsel: vårdad med inslag av glitter och glamour.
Jag har ett problem för jag vet inte hur man gör för att glittra. Jag har aldrig haft vackra klänningar, höga klackar eller fixat hår. Jag vet exakt hur Askungen kände sig...

söndag 29 april 2012

fredag 27 april 2012

En och samma dag


Jag jobbar hårt. Eller jag försöker i alla fall. Samtidigt som jag får en känsla att alla klockor har stannat, att varje minut är oändligt lång. En fredag på jobbet. Och bara några timmar senare ligger jag i en bubbelpool. Under bar himmel! Någonstans i närheten hoar kattugglan, vi tittar på stjärnorna och jag njuter av mina vänners sällskap. Jag är fullständigt avslappnad. Varenda spänd muskel blir sladdrig som är ett gammalt, uttöjt resårband, varenda trötta tanke dunstar ut. Vardagligheter är någonstans långt borta. Det som räknas är vännerna, natten och nuet. 

onsdag 25 april 2012

Lång sträcka


Jag promenerade igen till jobbet. Nästa gång jag går så ska jag ha med mig något som kan mäta hur lång den här sträckan egentligen är. Mina trötta ben och höfter säger att den är väldigt lång.  

tisdag 24 april 2012

Med stöveln i diket

  


Det regnade när jag gick ut. Men eftersom både kameran och gummistövlarna är vattentäta så gjorde det mig inte speciellt mycket. Faktiskt inget alls. Jag hoppade ner i diket och tittade på ringar som regndropparna skapade. Ringarna blev större och större och spred sig över vattenytan på samma sätt som goda tankar brukar sprida sig. Och sedan tappade jag min stövel.

Fast det gjorde mig inte heller något...

För om man har upplevt något som får en att känna lite livsglädje en stund då kan man lättare stå ut med eländet som utan förvarning hoppar på en. Så funkar jag i alla fall...

måndag 23 april 2012

Jag har syndat


Och det är ingen liten synd jag pratar om. Det är en bautastor synd. Det är bara otrohet som är större. Det har gått så långt att jag börjar få dåligt samvete för mitt omoraliska leverne. Hela den långa vintern samt en bra bit på våren har jag, hujedamej, åkt buss till jobbet. Ibland har jag varit wild and crazy (men mest lat och bekväm) och tagit bilen. Först var det alldeles för mycket snö för att cykla. När snön förvandlades till isiga skåror så var det alldeles för mycket is så klart. När isen smälte och försvann då upptäckte jag att det låg alldeles för mycket grus på vägarna. Att cykla i det lösa gruset är ju tusen gånger värre än att cykla i modd. Kommunen sopade bort allt grus sedan lång tid tillbaka men jag fortsätter med att ta mig till jobbet på latmansvis. För att mina cykeldäck är så slitna att jag riskerar att få punka när som helst. Att få punka på vägen till jobbet är lite av ett mardrömsscenario för mig så nej tack.

Men idag har jag varit alldeles duktig, hurtig, miljövänlig och bäst på alla sätt. Jag har tagit mig till jobbet på mina egna ben. Imorse såg jag nämligen en igelkott men den försvann fort och jag hann inte ta kort på den. Då kom jag på en helt galen idé att om jag GÅR till jobbet då kanske ser jag fler igelkottar. Så jag gick. Jag såg en hare, en sovande fasantupp, ett helt gäng daggmaskar och trädgårdssnäckor samt en kaja men inga igelkottar. Det tog exakt en timme från att jag låste hemmet till att jag stämplade in på jobbet. Nio timmar senare traskade jag samma väg tillbaka.
  

Här gick jag klockan sex imorse. Fuktigt och disigt. Tyst och alldeles underbart.


Samma väg nio timmar senare. Solen tittade genom molnen, asfalten var torr och jag flåsade.
Men ack, vad gör lite flås när man är så himla duktig?

söndag 22 april 2012

Reservdunken


Det är mycket jag oroar mig för de få gångerna som jag kör bil. Att hamna i rätt fil och låta bli att köra på folk är tillräckligt nog. Så när bensinen börjar ta slut och varningslampan blinkar rött så blir det en aning för mycket. En gång, när jag körde genom halva Sverige, tankade jag på varenda mack jag körde förbi. Tydligen kunde jag köra hela sträckan på en enda tankning men jag ville vara på den säkra sidan och tankade i all oändlighet. Men det var för några år sedan och numera har jag glömt hur man öppnar tanklocket. För det är något speciellt med just vårt tanklock. Det är trögt och bångstyrigt och vill inte alls samma sak som jag.

Nu var jag där igen. Lampan lyste rött. Jag var ute i vildmarken (dvs på jobbets parkering) och framför mig hade jag en färd till centrum och tillbaka.

- Du har en reservdunk i bilen - sa Magnus när jag ringde honom.

Men tusen tack för den upplysningen. Det visste jag redan men skruvlocket på reservdunken är lika trögt och motvilligt som tanklocket. Innan jag ens hinner halvvägs med att öppna dunken så har hälften av bensinen sprutat ut. Här krävdes det lite proffshjälp. Damir. En kille som bygger otroligt snygga bilar. Han var perfekt för uppdraget och lovade mig att ge sig på mina dumma lock.

- Resten fixar jag själv - sa jag och var fullständigt övertygad om att så skulle det bli.

Och det blev det men inte på en gång. Jag tyckte att jag spillde alldeles för mycket bensin när jag försökte hälla den in i tanken. Den oljiga, giftiga vätskan rann ner på mina händer, på bilen och på asfalten. Alltså, hur gör man för att få det mesta inne i tanken och inte utanför den? Det var då, någonstans mellan förtvivlan och vrede, som jag började fundera på den där gula slangen som hade hängt inuti dunken. Hm, liksom. En slang... i dunken... lite konstigt. I så fall borde den sitta utanför dunken. Med en enda rörelse skruvade jag slangen på dunköppningen och voilà, nu kunde jag tanka bilen utan att spilla en enda droppe bensin. Livet blev normalt igen. Tjoho!

lördag 21 april 2012

Dega och fika, ett perfekt lördagscombo.


Halva dagen har jag degat i soffan och läst en bok av Haruki Murakami. Jag har fortfarande inte bestämt mig för vad jag tycker om boken. Sedan var det dags att rulla ner från soffan och åka till Johanna som bjöd på lite födelsedagsfika. Vilka goda tårtor hon och Andreas har gjort. Jag åt fem bitar. Det passade sig bra efter det intensiva degandet i soffan.


Johanna och Andreas har två katter men det var bara Vega som tyckte att det där med kameror, bilder och gäster var intressant. Vilma gömde sig under soffan och helt enkelt vägrade att visa sig.


Katterna har den lyxigaste kattlådan man kan tänka sig. De har till och med belysning där inne.


Själv beundrade jag min spegelbild i deras enorma spegel. Den största spegeln som man kan hitta hemma hos mig är vår badrumsspegel. En vanlig sådan, med standardmått och tandkrämsfläckar. När jag gick förbi Johannas spegel fick jag en aha-upplevelse.

- Ack, det är ju jag! Så jag ser ut så här... Hm, det visste jag inte.

fredag 20 april 2012

Marley och jag


Marley och jag. En bok som länge har fått stå i bokhyllan och vänta på att bli läst. För jag visste att hunden Marley skulle dö på slutet. Jag kunde inte läsa om något djur som dör medan Nosan var vid livet. Livet som skulle ta slut i vilket ögonblick som helst. Det visste vi. Nu, när Nosan är död, då har jag inget mer att frukta. Jag har läst Marley och jag. En finare kärleksförklaring till en hund än den här boken finns inte. Jag njöt av varje kapitel men när jag läste de sista sidorna fick jag låsa in mig i badrummet. Fylla badkaret med vatten, sjunka ner och gråta mig igenom slutet. 

Djurälskare är en särskild sorts människor med öppet sinneslag, fulla av medkänsla, kanske lite fallna för sentimalitet och med hjärtan stora som en molnfri himmel.
/Ur Marley och jag av John Grogan/  

torsdag 19 april 2012

Det lustfyllda




Jag läste. Bakade. Drack kopiösa mängder te.

Det är sådant som jag inte hinner med annars. Det känns otroligt skönt att välja att göra bara det lustfyllda. Och att göra det med rent samvete dessutom.  Jag kunde välja att skura, städa och plocka istället. Gå igenom pärmarna. Raka benen. Deklarera. Jag kunde göra så mycket annat men jag tror inte att det skulle göra mig till en lyckligare människa. Inte idag i alla fall... 

onsdag 18 april 2012

Ledighetens ljuva doft


Jag vaknade alldeles av mig själv, efter nio timmars oavbruten sömn. Till att börja med fattade jag precis ingenting. Vad gjorde jag egentligen hemma? Borde jag inte vara på jobbet? Och sedan kom den... ledighetens ljuva doft. Jisses, vilken härlig känsla. 

- Det är roligt när du är hemma - sa Magnus vid frukosten. 

Men så mycket hemma har vi faktiskt inte varit.
Vi har roat oss på stan medan vi uträttade olika ärenden. 


I en bokhandel bläddrade vi i varsin bok.


I en butik hittade jag massor med mjuka nallar och mina fortplantningsinstinkter började dansa lindy hop i kroppen på mig. Vilken tur att jag kan behärska mig...


Men bäst av allt var ändå en Baden-Baden. I tre år har jag trånat efter den och jag tror att i år då ska jag faktiskt ge efter mitt ha-begär. 

tisdag 17 april 2012

Oväntad ledighet


Min en aning trötta själ vrålar efter lite ledighet. Lite egen tid. Inte mycket, bara man hinner andas och kanske plocka undan klädhögar. Baka en smarrig kaka och åka på en fotoutflykt.

Påsken var ju kylig och tung för Nosans slut blev så påtagligt för oss då. Framför mig har jag en tuff sommar och min semester är fortfarande ett stort frågetecken. Så när min chef informerade oss imorse att den här veckan är perfekt för att ta ut sin ledighet om man nu så önskar så började det glittra i själen. Jag har nämligen lyckats med att jobba ihop lite komp så jag frågade chefen om hon menade allvar. Det gjorde hon och jag slog till.

Imorse hade jag en lång arbetsvecka framför mig. Ikväll har jag två lediga dagar som väntar på mig. 

Det blir inte alltid som man har tänkt sig men oftast blir det bra i alla fall, som Magnus säger.    

måndag 16 april 2012

De gamla


Häromdagen var jag på Myrorna och letade efter lite tyg. Bakom mig hörde jag ett samtal mellan en kund och försäljaren. Kunden var en gammal, skruttig och skakig man. Han hade svårt att prata och dessutom svårt att förstå vad försäljaren sa. Men försäljaren svarade och förklarade saker så vänligt, tålmodigt och lugnt. Utan att ens försöka lura gamlingen till några köp. Jag blev så berörd av hennes sätt att bemöta en kund, eller snarare sagt en annan människa. Det var helt otroligt. När den gamle mannen lämnade butiken gick jag fram och berömde henne. Jag tycker synd om gamla människor.  Det är de unga som står högst i kurs och de gamlas kunskaper efterfrågas så sällan. De gamla är mest besvärliga. Långsamt går de med sina rollatorer över gator och torg. Pratar sluddrigt. Tar på sig god tid när de kliver på bussen. Förstår sig inte på mobiler...

Med skräck och fasa tänker jag på den dagen då jag ska bli gammal. Inte för att jag ska bli rynkig, gråhårig och darrig på händerna. Det är jag redan och sådant kan jag leva med. Jag är rädd för att leva i en värld som har sprungit ifrån mig och som jag inte längre kan förstå.

söndag 15 april 2012

När dammet yr


Livet ändrar färg så fort. Igår drack jag kaffe i storstaden. Idag har jag njutit av stillheten på landet. Vi åkte ut till Johannas och Andreas stuga för att hjälpa dem att lägga golv. Mest var det Magnus som hjälpte. Jag kan ingenting om att lägga golv så på sin höjd höll jag i någon bräda eller flyttade på sågbockar. På en liten brädbit skrev Johanna en hälsning och lade den under det nya golvet. Dammet yrde och jag tänkte på framtiden. På den dagen då vi skaffar oss vår egen stuga. Och jag tänkte på det förflutna, på Nosan och på hur livet ändrar färg från dag till dag.   






lördag 14 april 2012

En dag med Sara








Vi tog tåget till Västerås. Sara shoppade. Jag betalade. Vi pratade och spelade hänga gubben.    

- Det är roligt att vara med dig - sa hon - även om du är jämt i din egen värld

fredag 13 april 2012

Tvålkakan


En liten tvålkaka. Som också är schampo, balsam och raktvål.
Doftar lavendel och gör mitt hår väldigt nöjt. Och på köpet blir samvetet lite renare.  

torsdag 12 april 2012

På samma sätt men icke som förr


Middagsrester. Jag tänkte att Nosan skulle få äta upp dem. I samma sekund kom jag på att det var omöjligt. Hennes matskål är borta. Ingen kan äta upp våra middagsrester längre. Ingen lyfter på huvudet och tittar med vaksamma ögon när man öppnar kylen. Ingen kommer till köket när man prasslar med osten. Ingen puttar på oss med sin nos på morgonen. Och ändå går livet vidare. Vi kokar tevatten, tittar på tv, bäddar sängen och brer ostsmörgåsar som vi alltid har gjort. Allt är sig likt men ingenting är som förr. För den dagen Nosan dog så dog det även stora delar av oss själva. Ett stort, svart hål inuti våra hjärtan. En vacker dag kommer det att växa något nytt där. Vår kärlek till Nosan kommer att bli en aldrig sinande källa till näring för det nya. En vacker dag men inte just nu. För just nu är världen vadderad med sorg och saknad.