Det var en gång...

Jag har en alldeles egen hårddisk i Stora Datorn.

På den sparar jag alla mina bilder.

Just nu har jag 40 gb osorterade bilder.

Jag har kavlat upp ärmarna, köpt en påse nötter och russin

och bestämt mig för att städa på hårddisken.

Det har sina bra sidor. Jag hittar bilder som jag har glömt bort.

Som bilder på våran gång. Gången har jag fotograferat vid olika tillfällen

för jag älskar före och efter bilder.

En gång var det vinter och den är på väg tillbaka...

Längtan

Jag bär på en längtan.

Längtan efter något som jag bara anar men inte kan förstå.

Jag kan inte beskriva det i ord fast jag längtar så starkt att jag vill gråta.

Myskotillstånd ska jag säga Er.

Nerplockad utställning

Det pågår Världskulturfestival i Eskilstuna just nu. Som svaret på mitt förra inlägg. Fast jag har fått hänga läppen i alla fall. Snart kommer ni att tro att jag är petig, kräsen och allmänt missnöjd men läs och bedöm själva. Enligt programmet skulle det finnas en utställning som jag hade velat se. Så jag cyklade dit men när jag kom fram så fick jag höra att utställningen blev nerplockad. Egentligen skulle den pågå en timma till men eftersom nästa punkt på programmet blev inställd så tog man ner ÄVEN utställningen. 

Jag blev besviken. Och arg. Kära nån vad jag blev arg. Som plåstret på såret bjöd jag mig själv på att titta på lite dansuppvisning. Det var fint, jag beundrade alla dansare som vågade!  

Som sagt, den kulturella döden stinker i Eskilstuna!

Eskilstuna

För några år sedan flyttade jag från Göteborg till Eskilstuna. Sedan dess har jag försökt att bli vän med min nya hemstad. Utan resultat. Eskilstuna ger mig rysningar. En grå, kall, smutsig och tråkig stad. Jag är övertygad om att det finns de som tycker annorlunda men jag kan inte hjälpa att jag avskyr staden. Jag åker inte till centrum om jag absolut inte behöver. Jag saknar möjligheten att kunna umgås i stan, inte bara kunna klara av sina ärenden. Jag saknar barnvänliga, gröna ytor. Det finns några få och de är överbefolkade. I somras hittade jag en parkbänk som jag blev lite förtjust i. Jag satte mig på den några gånger men jag fick sluta med den nya vanan. Jag blev nämligen poppis bland Eskilstunas fyllegrädde! Jag saknar mysiga caféer, kulturevenemang (kulturellt är Eskilstuna en död stad) och jag saknar naturliga mötesplatser.

Jag saknar en stadssjäl! 

Den gamla och kundvagnen

Hon var gammal. Hennes ögon var gömda bakom stora, mörka glasögon. Käppen hängde hon på kundvagnens handtag.  Hennes knotiga händer darrade när hon sträckte dem efter varor på bandet i kassan. Varorna började bilda ett berg. Inte bara hennes varor utan även andras. Hon plockade för sakta för att allt skulle flyta som det annars brukar göra. Men allt har sitt slut och så även hennes plockande. Med stort besvär rullade hon iväg kundvagnen. Ett litet steg efter ett annat litet steg. Det gick tungt och sakta när hon manövrerade kundvagnen genom bilparkeringen.

Sedan lastade hon världens största merca och körde iväg.

Jag undrar om hon manövrerar bilen lika fort som hon manövrerar sin kundvagn.

När händerna och fötterna måste röra sig snabbt och bestämt. När bara några bråkdelar av en sekund avgör om någon annan ska överleva eller inte.

Saltwater

Jag har hittat ett klädmärke som det skriker Stilla om!

Klädmärket heter dock Saltwater.

Men det är precis jag, de här kläderna.

Jag älskar, älskar, älskar!

Sagan om vanten

Sagan om vanten är nog ett av mina första bokminnen.

Jag måste ha varit liten, säkert under fem år. Jag minns att jag satt hos min mamma på arkitektbyrån där hon jobbade och bläddrade i boken. Den hade form av en vante och var fylld med vackra, ryska illustrationer. Den var så klart på polska för då bodde jag i Polen.

För några år sedan upptäckte jag att boken blev utgiven även i Sverige, fast på svenska så klart. Men layouten var precis likadan som den i "min" bok. Sedan dess har jag jagat boken överallt. Jag har skannat varenda bokhylla på varenda loppis som jag har besökt i hoppet att finna boken. Än så länge utan resultat.

Men jag har fått tag i boken på Biblioteket. I deras magasin!

Jag sitter och smeker bilderna. Det är som att smeka min barndom.

Jepp, jag är patetiskt nostalgisk.

Tanken på att jag måste lämna boken tillbaka gör mig så ledsen!

- Jag kanske kan tappa bort boken - sa jag till Magnus.

Vilda tankar!

Jag är kapabel till väldigt mycket när jag är angelägen :)

I min Sagoverkstad finns det min egen version av sagan om vanten.

Att göra just den här sagopåsen kändes så vackert i själen.

Här nedan ser ni några djur som jag har tovat och som ingår i sagopåsen.

Jag har faktiskt bestämt mig för att tova så gott som alla våra vilda djur.

Sedan får dem följa med i olika sagopåsar och ge sig ut på sina egna äventyr.

Farbror Galt med betar och allt.

Syster Räv i kjol så snäv.

Bamsefar som inga tofflor har.

Banta

Jag bantar, för första gången i mitt liv.

Det är också för första gången som jag är tyngre än mina tyngsta tankar.

Men fy fanken vad jag mår dåligt av det här bantandet.

Trots att jag äter 5 gånger om dagen för svälta tänker jag inte göra.

Jag är trött och huvudet sprängs i tusen bitar.

Kroppen vrålar efter socker och jag säger: aja baja kroppen, inget socker ska du få.

Fast jag vet inte hur länge jag orkar må så här dåligt.

Droppelidropp i skogen

Fotografering

När min svärfar hade fyllt år fick han ett presentkort av mig. En fotografering.

Idag har jag varit hemma hos honom och fotograferat honom tillsammans med hans fru.

Det känns alltid pirrigt att fotografera andra, speciellt när folk har förväntningar. Då kan prestationsångesten och viljan att göra bäst ifrån mig slå över.

Imorgon ska jag gå igenom bilderna. Idag vågar jag inte :)

Överraskning i syrénträdet

När kylan kommer då brukar jag tänka på igelkottar och hoppas att de har funnit ett tryggt boende inför vinter. Vinbergssnäckor brukar stänga till sitt skal och gräva ner sig. Hoppas att de klarar vinter, de med. Och alla fåglar! På morgonar brukar ett gäng blåmesar och talgoxar leta efter mat i mitt syrénträd. Fåglarna behöver väldigt mycket mat just nu för att bygga upp ett fetlager som skyddar dem mot kylan. Jag hoppas att de ska bli glada nästa gång de kommer hit. För i trädet hänger det några talgbollar!  

Män som kan rimma

Ibland behövs det så lite för att jag blir så glad!

En stor korg för 15 kr hittad på stans bästa loppis. Jag är väldigt billig i drift :)

Jag har berättat för Magnus att jag känner mig grå och mesig.

(se gårdagens inlägg)

- Nej Anna, inte är du grå och mesig  - protesterade han och jag var på väg att tacka honom när han la till - mest är du sur och vresig.

Vem har uppfunnit män?!

Och rim?

Och män som kan rimma?

Polsson

Det är fullmåne må jag tro.

Den måste jag ha på bild, absolut!

Jag är dock för trött (lat och alltför ivrig passar också bra) 

för att rigga kameran på stativet så ja har tagit bilden på frihand.

Det är kanske läge för att göra något galet och skylla på fullmånen?

Oh vad jag önskar att jag kunde få bli lite galnare än jag är. Förr i tiden var jag galen. Numera är jag alldeles för grå och mesig. Kanske för att jag har blivit äldre och har drabbats av fenomenet som kallas för livserfarenheter. Eller så är jag helt enkelt en lagom tråkig polsson.*

*En svenssoniserad polska

När jobb är avkoppling

Jag har behövt en time out från min något stressiga tillvaro just nu.

Jag har nämligen jobbat så mycket att mina muskler värker. Inte så där lite utan mycket. Smärtan känns som elektriska impulser som skickas genom kroppen. Det pirrar till och med i fingertopparna.

Idag är det en perfekt dag för att göra ingenting.

Det har jag bestämt mig för.

Eller, ja, ingenting är inte alls sant för jag har gjort massor.

 Se själva:

Först åt jag 125 kg kola som smakade kanel. Julkola eller något.

Jag tror att jag fyllde varje ledigt utrymme i kroppen med kolan.

Sedan var det dags för en lååång skogspromenad.

Jag hittade vinteräpplen som ger sitt namn rättvisa.

Och en sista blomma som blommar än i den snötäckta skogen.

Den vill inte ge sig och jag beundrar blomman för dess envishet.

Men vintern kommer att knäcka den och det är sorgligt.

Jag tog ett bad när jag kom hem.

Med extra mycket vanilj för jag älskar den doften.

Och kokos, och choklad och till och med kaffe trots att jag inte dricker kaffe.

Och nu tänker jag landa i soffan och klura på vilka andra jobb av samma typ jag kan utföra idag.

Där ser ni, jag har varit väldigt flitig egentligen :)

En vit morgon

Jag vaknade, tog på mig mina varma ylletofflor och gick upp för att möta dagen.

Det jag såg utanför fönstret gjorde mig helt förstummad.

Sovde jag fortfarande? Drömde jag mardrömmar? Var det verkligt?

Jag gnuggade mig i ögonen en bra stund innan jag fick erkänna för mig själv

att jag var väldigt vaken och allt jag såg var väldigt verkligt också.

Världen hade blivit vit.

Det kan vara sant

Det sägs att vintern kommer att bli kall.

Jag fryser redan. Vädermänniskor kan ha rätt, för en gångs skull.

Det händer något fint varje dag!

En del människor är farliga.

Ni vet, de där typerna som är så negativa att man börjar själv fundera om livet är värt att leva. Jag undviker alla dessa självömkande gnällspikar. De som jämt är trötta, de som är jämt sjuka (snoret rinner och handen gör ont), de som aldrig någonsin säger att de har haft en bra dag.

Jag vet att livet är inte någon dans på rosor. Jag vet att ibland är det svårt att se något positivt i sin eländiga vardag i överhuvudtaget.

• Nuförtiden lever jag i en ständig oro att polisanmälan kommer att drabba min dotter hårdare än den kommer att drabba typen.
• Besvärliga munsår avlöser varandra och inte nog med att de gör ont så är de också så äckliga att jag inte kan visa mig bland folk.
• Just nu lever jag inom väldigt snäva ekonomiska gränser. När räkningara är betalda då funderar jag på hur jag ska lyxa till med den tian som blev över.
• Som grädde på moset så vann Magnus vadet. Igen! Snön har kommit i oktober. Varför måste han vinna jämt?  

 Som sagt, ibland är det svårt att se ljusglimtarna

Men efter svåra dagar kommer ju de lite lättare.

Fast det verkar som att gnällspikarna får aldrig uppleva något fint i sitt liv.

Vad gör egentligen en människa till ett egoistiskt gnällmonster 

som aldrig kan se något mer än sitt eget elände?

Jag vet inte.

Och jag tänker inte försöka lösa gåtan heller.

Jag har fullt upp med livet.

Som jag vill leva. Som är härligt.

Som bjuder på berg- och dalbanan.

Fy för dalarna men ack så underbart när man tar sig ur dem!

Storebror och Lillebror

Det knackar på dörren. Jag öppnar och där står Storebror.

- Jag undrar - säger han artigt - om ni kan bjuda oss på en kopp te.

Gulligaste sättet att fråga tycker jag.

Och Lillebror, han är den sötaste bebisen sedan min egen son föddes.

Och det bästa av allt, de är mina grannar.

Världens bästa mamma

Idag kom det två paket till mig.

De flög över Östersjön och landade mitt i hjärtat på mig.

De är från min mamma, och jag har världens bästa mamma.

Hon vet att jag samlar sagomaterial och hon vill hjälpa till. Hon köper trollkarlar, hundar och katter och skickar dem till mig. Hon, vars hjärta är så sjukt att det kan stanna när som helst. Hon, som kämpar mot sitt diabetes varje dag. Hon är en gudinna av godhet. Hon, min mamma.

- Glöm aldrig att jag älskar dig - brukar hon säga när vi pratar i telefon - trots att du är en stor flicka nu.

- Glöm aldrig att jag älskar dig - svarar jag då - trots att jag är en stor flicka nu. 

Ingen död räv, tack och lov!

Imorse var jag ute och fotograferade Murre Svart och Sixten.

Jag var nästan klar med det när jag upptäckte...

ja

jag trodde att det var en skadad, eller ännu värre, död räv

som låg enormt platt i gräset.

Men det var en riktig Sixten, ingen räv!

Puh!

Förklaring

Bloggandet har hamnat på efterkälke.

Jag hinner inte blogga för jag tovar, syr, klipper. Men jag tror att nästa vecka kommer jag att bli lite friare för de allra största beställningarna är avklarade.

Kloka händer

Eftersom det har varit en ganska tung dag, med många svåra samtal och eftersom jag har jobbat hårt de senaste veckorna så tänkte jag att ikväll skulle jag bara slappa. Ligga i soffan och kanske titta på en film, jag har ju en hel hög som väntar... Plötsligt slog det mig att jag inte alls slappar. Jag sitter här och händerna själva söker sig till något att peta på. Som om de förstod att hjärnan behöver avlastas just nu. Inuti huvudet är det nämligen lika rörigt som på soffbordet ikväll.

Han skojade bara

Nej, jag ska inte skrika. Även om jag är väldigt upprörd.

Han sa att han bara skojade när han försökte tafsa på min dotter. Allt är inte skoj, någonstans måste man dra en gräns. Han är inte välkommen på sin arbetsplats längre och jag hoppas att polisen förklarar för honom hur allvarlig situationen är. Även om den är bara på skoj.

Jag varnar

Imorgon blir det en jobbig dag och jag tar den i förskott.

Imorgon får jag skrika här i bloggen.

Nu är ni varnade.

Grävlingen som gör mig mallig

Jag har varit i olika affärer och letat efter en del leksaker. Jag blir lite förvånad över utbudet. Massor med krimskrams men inte en enda grävling! Så jag har tovat min alldeles egna, gosiga grävling. Det är så osvenskt men jag måste säga att jag känner mig lite mallig :) 

En stjärna föll

Jag var nyss på kvällspromenaden med Nosan. Här, hos mig, är himlen så klar ikväll.

Jag stod på den överblommade ängen och tittade länge på stjärnorna. Plötsligt fick jag se en stjärna falla och skyndade mig med att viska min önska. Jag hoppas att natten hörde den och tar önskningen med sig. Så att universums goda krafter hör den och ger mig styrka och visdom att göra önskan till min verklighet.

Mina senaste projekt

Min långa sköna hälsduk är klar. Precis i tid för här blåser det kallt!

Tant Solglimt har flyttat in i Sagoverkstaden...

...och det tovade trollet är snart på väg dit, han också.

Förresten, Magnus kallade honom för trollens egna Tina Turner :)