Grön

Grön är den färgen jag aldrig tröttnar på. Det sägs att man ska aldrig säga aldrig men i det här fallet är jag säker på min sak. Vit gör att jag fryser och känner mig ensam. Blå hör sommaren till och känns något felplacerad när hösten knackar på dörren. Starka färger gör mig panikslagen och rastlös. Men grön... ack, grön lugnar ner mina oroliga tankar. Grön ger ögonen den efterlängtade vilan. Grön fyller själen med harmoni och kärlek. Grön är tidlös och oändlig.

Svampkoll

Jag vet ett ställe där det brukar växa tallblodriskor, den godaste svampen jag vet. Så gott som varje dag går jag dit och kollar om de har visat sig. Jag vill nämligen hinna före alla blodtörstiga larver och maskar som kan tänka sig angripa svampen. På morgonpromenaden med Nosan gjorde jag min dagliga svampkoll under tallen. Men istället för blodriskorna hittade jag smörsoppar. Ja, ja, de är bra de med. Jag brukar torka svamp och använder den torkade svampen som smaksättning i nästan alla möjliga grytor. Att stoppa näsan i plåtburken i vilken jag förvarar svamparna och dra in den härliga doften... Det hör till livets höjdpunkter. Men blodriskorna har jag inte gett upp, inte än...

***

Så gör jag när jag torkar svamp: borstar av allt skräp, skivar svampen och torkar den i ugnen i ca 100 grader. Det brukar ta 2-3 timmar. Ugnsluckan ska vara på glänt för att släppa ut fukten. Jag brukar vända på svamparna någonstans i mitten av torktiden.

Matmarknad

Den polska maten lyste med sin frånvaro. Men i tidningen stod det att den skulle vara med på den internationella matmarknaden. Det har gjort mig lite besviken för just maten är det något som jag saknar oerhört mycket. En polsk brödskiva med den polska skinkan på. Det längtar jag efter. Jag har försökt med att baka bröd enligt polska recept men det blir aldrig samma sak. Jag tror att det svenska mjölet smakar annorlunda helt enkelt. Men även mjölk och smör och jäst. Det första jag gör när jag besöker Polen är att gå till matbutiken och köpa frallor, kvarg och kondenserad mjölk. Smaker från barndomen... Jag ville inte betala 60 kr för en tallrik paella men jag skulle kunna betala 200 för en tallrik bigos.

Två timmar av lyckokänsla

Idag har jag hälsat på en härlig bloggvän, Dubbelörnen. Ett hus omgivet av åkrar och skog, en solvarm trappa, surrande humlor och en god pastasallad. Det är som en helt annan värld. Stressande stadsljud försvinner bakom en och huvudet får vila sig ett tag. Jag tror att många utbrända, deprimerade, ledsna och trötta människor skulle må bra av att bo ute på landet, i sin lilla bubbla av natur, ro och behagliga ljud. Åtminstone ett tag. För när man lämnar stora bilvägen bakom sig och svänger in på den smala grusvägen då är det som att kliva igenom en port. Det känns så enormt tydligt att jag blir nästan chockad.

Hjärnan! Var är du?

Hjärnan vilar sig fortfarande och utan hjärnan gör man lite märkliga saker. Som att leka Jack Sparrow. Ingen i familjen kan se att det är jag som är Jack Sparrow. Men det är faktiskt jag. Jag antar då att jag är lik Johnny Depp och eftersom jag tycker att han är enormt snygg så måste även jag vara enormt snygg. Ehm ehm... :)

Förresten, idag firar min blogg ett jubileum. Det här inlägget är mitt tusende. Jag fattar inte det själv, 1000 inlägg!

Hjärnan tar ledigt

Dagen har varit så... neutral. Timmarna har varit varken långa eller korta. Hjärnan kopplade bort sig från det övriga systemet och höll en låg profil. Man kan ju inte vara på topp jämt. Man kan inte prestera och vara duktig oavbruttet. Ibland får man faktiskt lov att vara nollställd. Jag kan inte planera in dagar då jag gör ingenting. För om jag planerar sådant då blir jag genast orolig att det är något viktigt jag missar. Däremot brukar jag ta dagen som den kommer. Ibland är jag som en duracell-kanin och förvånar mig själv över den energi som jag får. Men ibland är jag helt off och kämpar inte emot. Dricker te, bläddrar i någon gammal tidning som jag snart kan utantill, klappar katten. Jag vill tro att inne på hjärnkontoret jobbar det en liten gammal gubbe (gärna med Einsteins utseende) som vet precis när han ska koppla bort hjärnan. Och idag har det varit en sådan dag.

Augustikvällen

När jag är mitt i sommaren förväntar jag mig sol och värme. Jag blir till och med besviken om det regnar alltför mycket. Men under sensommaren är sol och värme inte alls något så självklart. Något som jag kan förvänta mig och klaga om jag inte får det. En varm sensommarkväll är mer som en fin överraskning. När jag känner så här då kommer glädjen fram. Då spelar det inte så stor roll hur trött jag egentligen är. Glädjen tar över, oavsett.

Saras kalas

Kalas. Kolasnittar, kärleksmums, fruktsallad och glass. Papptallrikar för att porslinet inte skulle räcka till alla. Men också för att det är enkelt. Ibland måste man tillåta sig att förenkla vardagen. Annars tar ens krafter slut alltför fort. Saras ögon glittrade när hon öppnade sina presenter. Pengar, presentkort, make up-rådgivning, smycken. Precis vad en 14-åring önskar sig...

Bro till stillheten

Tystnaden

I kvarglömda regndroppar

Bygger en bro mellan

Mina tankar och själen.

Bro till stillheten.

Så kan det gå...

Vi cyklade till stan för att besöka en utlovad matmarknad. Med smaker från världens alla hörn. Jag gjorde plats i min mage åt nya matupplevelser. Jag tömde minneskortet för att vara säker på att utrymmet skulle räcka till många fina bilder. Alla mina sinnen väntade på den dagen. Tänk Er då min besvikelse när vi kom till torget och upptäckte att det inte fanns någon antydan till en matmarknad. Besvikelsen gick snabbt över till vrede. Varför annonsera om ett evenemang om man inte ens tänker genomföra det va? Ilskan bubblade i min mun. Magnus blev orolig för att det skulle gå ut över honom. Desperat började han leta efter något lämpligt sätt för kanalisera den.

- Vill du gå till kommunhuset och klaga? - föreslog han.

Ja, vilken fantastisk idé! Här ska det klagas så att staden skakar. Med raska steg gick vi mot kommunhuset. I min vilda fantasi såg jag mig själv gå igenom porten, slänga annonsen på den ansvariges skrivbord och vråla VAR ÄR MATMARKNADEN?! Magnus la handen på dörrhandtaget och jag grävde fram tidningsurklippet. Tittade på det en sista gång.

- Men milda makter! Hur kunde det ske?

Jag gnuggade mig ögonen och började stamma av skam. Det är inte konstigt att det inte fanns någon matmarknad på torget. Jag tog nämligen fel på helgen. Det är nästa helg som smaker från världens alla hörn ska ta över torget. Inte idag...

Saras morgon

För exakt 14 år sedan kämpade jag med kraftiga värkar. Sedan sa det splasch och jag hade en liten, röd och skrynklig Guldklimp i mina armar. Idag är Guldklimpen varken liten, röd eller skrynklig. Hon har blivit en vacker tjej. Vi har väckt henne med bång och sång och Magnus bjöd på sin berömda pannkaksfrukost. Och så har vi bestämt oss för att inte ta upp några tråkiga saker idag utan bara njuta av den sista sommarlovsdagen.

Mormor

Jag bäddade sängen och tänkte på allt möjligt. Plötsligt blev jag träffad av en tanke stor som ett hus.

- Magnus, jag ser väl inte ut som en tonårsmamma, eller hur?

- Vad menar du?

- Ja, jag ser nog mer ut som småbarnsmamma.

Magnus skrattade. Tänk på att du är ju en låtsas-mormor sa han. Ja, men det är en helt annan sak. Det har inget med ålder att göra. Jag skulle aldrig kunna bli en riktig mormor åt Wille, inte på en helt naturlig väg.

- Men tänk på - Magnus avbröt mitt försvarstal- att du kan faktiskt bli en mormor. På riktigt. Du är i den ålder. Barnen med.

Men kära nån, han har ju rätt. Jag satte mig på sängkanten, chockad över den grymma sanningen. Precis som sommaren sakta övergår till höst så övergår mitt liv från en till en helt annan fas. Lite sakta och obemärkt men om man stannar en smula så kan man känna den lilla rörelsen.

På bilden håller jag i mitt då alldeles nyfödda låtsasbarnbarn, Wille.

En tvär vändning

När vi flyttade till vår nuvarande lägenhet var jag mest lycklig över den stora uteplatsen som vi har fått. Jag hade storslagna planer för den. Vi gjorde i ordning ett litet köksträdgård, en blomrabatt och reparerade den stora, skadade gräsmattan. Tre år senare gör jag en tvär vändning och säger att vi ska avskaffa trädgårdslandet. Vi ska så gräs. Det är lättare att sköta om gräsmattan än om trädgårdslandet. Och blomrabatten har jag också avskaffat. Alla perenna växter har jag flyttat till den soligaste hörnan på uteplatsen. Alla förutom ormbunkarna. De får växa där det är skuggigt. Det kommer att bli fint nästa år. Hoppas jag. En stor grön yta. Skönt för trötta ögon som behöver vila sig ett tag. Fast just nu gnäller jag lite för uteplatsen ser ut som en byggarbetsplats. Uppgrävd och svart.

- Det tar tid Anna - förklarar Magnus. Men jag gnäller ändå. Jag vill ha det fint nu. Jag är otålig.

Det viktigaste

Det viktigaste är att röra sig i sitt eget tempo. Tycker jag.

Jag är enormt långsam av mig. Och lite långsint. Men mest långsam.

Rara fåglar

Jag tycker om fåglar. Hemma hos mig bor det några lite här och där. Dock inga levande. Katten skulle nog tro att jag har dukat lunch åt henne. Om jag hade mer tålamod då skulle jag bli en fågelskådare. Kanske när jag blir äldre... Jag nöjer mig med att titta på skatorna som har boet i "vårt" träd samt på duvorna på torget. Imorse blev skatorna väldigt arga. De hoppade mellan grenarna och skrek för fulla halsar. Först trodde jag att katten var på besök hos dem. Men nej, hon sov ihoprullad mellan mina fötter. Jag sprang ut för att kolla vad det var som gjorde skatorna så upprörda. Det var vinden! Det blåste så mycket att boet riskerade att trilla ner.

Nu i helgen har jag sytt några tygfåglar. Jag hittade dem hos Spool Sewing och tyckte att de var bedårande. Jag var bara tvungen att ladda hem mönstret och sätta igång. Nu sitter dem högt uppe på bokhyllan i vardagsrummet och ser rara ut.

Barfota

Det är natt. Hösten försöker smyga sig in genom altandörren som står på glänt. De ljusa sommarfiltarna som jag har haft över sofforna ligger nu i tvätten. Det är dags att ta fram tjocka yllefiltar. Och tända levande ljus. Inte ens katten har någon lust att gå ut. Hon ligger på ryggen med tassarna uppe i luften på en av yllefiltarna. När man vaknar tidigt på morgonen då känns luften kylig och klar. Skuggorna lägger sig annorlunda på gräsmattan. En känsla av vemod kryper innanför min morgonrock. Någonstans i Sverige har det snöat läste jag häromdagen. Kan det verkligen vara sant? Sommaren gör sig klar för avresan. Min barfota sommar...

Tre timmar

Jag och Magnus var på stan och letade efter vikingar som enligt säkra källor skulle finnas där. Men inga vikingar hade vi träffat så vi styrde våra cyklar hemåt. Magnus fick syn på tävlingen precis när vi skulle lämna torget. Och eftersom han är en tävlingsmänniska, dessutom en vältränad sådan, så var han tvungen att hoppa på bollen. Den längsta tiden innan Magnus gjorde det var 5 minuter. Det slår han lätt tänkte jag. Och det gjorde han. Efter 20 minuter började folk hojta av beundran. Ho ho sa dem, den tiden är nog ingen som kan slå.

Och tiden gick. Jag blev hungrig så jag lämnade Magnus på torget och traskade iväg för att hitta något och äta. När jag var klar med min tallrik nachos gick jag tillbaka till Magnus. En timme hade gått och han som tog tiden började nog tröttna på Magnus. Jag med så jag lämnade honom igen och gick till biblioteket. Attans. När jag kom tillbaka då var han kvar på bollen. Efter två timmar gav jag upp och cyklade hem. Jag tror att personalen, hur imponerade de än var, ville göra samma sak. Men nej, Magnus satt som fastklistrad. Han kom hem en timme senare. Han har hållit balansen i över tre timmar! Tre timmar på en core - boll. Han blev tvungen att avbryta för han var extremt kissnödig. Jag hoppas att han vinner för då får han bl annat en fin rockring som jag vill ha. Håll tummarna!

En plats i skuggan

Äntligen en affär som förstår att djur i bilen behöver skugga. Och den blommiga bilen är vår :)

Eskilstunas sommarkläder

Jakob

Jag samlar på historier. De fastnar ofta i mitt huvud och dyker upp när jag behöver dem. Här är en av sådana historier:

Jakob var en gammal man med ett gott hjärta och ett par knotiga händer. En morgon gav han sig ut för att fiska. Plötsligt blev himlen svart av tunga regnmoln och ett hemskt oväder bröt ut. Han skulle aldrig hinna hem i tid, det visste han. Hans enda räddning låg i Guds händer och han litade på sin Gud. Aldrig någonsin har hans tro svikit honom. En annan fiskebåt närmade sig Jakobs. Fiskare på den andra båten ropade till Jakob.

- Hej! hej! Hallå! Kom över till oss. Du har inte en chans i din lilla båt!

Men Jakob skakade på huvudet och ropade tillbaka: Tack men min herre räddar mig! De andra fiskarna tyckte att Jakob hade blivit galen. De hade inte tid med att försöka övertala honom. De styrde mot hamnen. Strax efter kom det en annan båt. Och en till. Och varje båt försökte hjälpa Jakob men hans tro var stark och orubblig. Hans herre skulle hjälpa honom genom stormen. Men Jakobs båt kom aldrig fram till hamnen. Stora vågor slukade den och Jakob drunknade. Efter döden satt han hos sin Herre och beklagade sig.

- Men Herre min, du sa att du hjälper alla som tror på dig. Varför hade du inte hjälpt mig när jag behövde det?

- Jakob, jag skickade ju tre båtar till dig!

När jag är på väg någonstans i livet och har motvind och sand i ögonen då tänker jag på den historien. Och när jag är osäker på något. När jag letar efter något tecken eller när jag känner mig vilse. För då tänker jag att Livet kanske skickar räddningsbåtar till mig men jag tackar nej till hjälpen. Jag kanske rent av inte fattar att det som kommer till mig är för mitt bästa...

Sommarskuggor

Magnus påstår att jag är dålig på att dokumentera familjelivet. Med kameran alltså. Medan han tar bilder på vardagen roar jag mig med att ta andra, märkliga bilder. Som bilder på skuggor, till exempel...