Nattleken

Klockan är 23.15. Jag är inte tillräckligt trött för att sova men jag är för trött för att göra saker som kräver en skarp hjärna. Sådana här kvällar sitter jag och leker med Photoshop. Inga avancerade saker. En lagom stor dos av lugnet och kreativitet.

orginalbilden

Det var en gång en skog...

Den här bilden tog jag i mars. Idag är bilden av historiskt värde eftersom skogen är borta. Träden som var ca 250 år gamla ligger staplade en liten bit därifrån. 250 år! En himla massa tid. Vi får väl vänta ett tag innan det växer någon skog där igen. Jag får en rysande känsla att skogen krymper. Det känns att den huggs ner överallt. Här nedan får ni se hur myrstacken ser ut nu.

Jag tycker att det är sorgligt. Nu är jag inte insatt i kommunens skogspolitik men min hjärna säger mig att det är en dålig affär. Avverka något som tog 250 år på sig för att bli till för att skapa något som kommer att ha betydligt kortare livslängd. Som allt idag. Folk köper och slänger.

Jag får kräkreflexer när jag är på stan. Så många prylar som svämmar över en i alla möjliga affärer. Allt är trendbetonat. Idag är det ljusgrönt som gäller så jiihhaaa, vi säljer ljusgröna dukar och koppar. Nästa säsong är det så dåligt att ha ljusgröna koppar för ack, det är lila som gäller. Och så här fram och tillbaka. Jag rycks ofta med i strömmen men jag försöker kämpa emot så fort jag kommer på mig själv.

Redan som en tonåring vägrade jag trender. Ingen, absolut ingen skulle diktera mig vad jag ska ha på mig. Ingen ska bestämma åt mig vilka färger ska jag tycka om. Ingen ska tala om för mig vilka möbler som passar bäst i mitt hem. Det händer ofta att när jag handlar mat så funderar jag om mitt val av till ex frukostflingor är ett resultat av reklampåverkan. Jag försöker tänka själv men kan inte låta bli att fundera över hur mycket andra har tänkt åt mig egentligen.

Sånt pratar vi ofta om med barnen. Ett tag var min son väldigt snobbig och vägrade ha vanliga kläder. De skulle bära vissa märken (dyra som fanken) för att duga. Mycket berodde på grupptrycket och jag vägrade köpa märkeskläder. Jag predikade stup i ett om varför märkesprylar så så dyra. Någon måste bekosta marknadsföringen, de fina förpackningarna och namnet och det är inte jag som tänker göra det. Visst, en del saker håller bättre kvalité om de får kosta lite mer. Med då pratar vi om kvalitén och inte om märket.

Nu ska jag inte spy galla mer utan ta en kopp te och äta några mandelskorpor.

Husvagnar och Clinta

När jag var liten så åkte vi ofta på campingsemester. Jag gillar tältdoften, maten tillagad på gasolkök och att sova i sovsäcken.

Allra först sov jag och mina föräldrar i ett tvåmannatält. Sedan föddes min syrra och föräldrarna köpte ett fyramannatält för att slutligen köpa en husvagn. Ja, det är jag på bilden fast för ca 20 år sedan.

Idag har vi sett en husvagn som verkligen gör en glad. Ser ut som ett enormt påskägg men jag gissar att de som kör omkring med den är lite utöver det vanliga.

Jag hyser en stor kärlek till gamla och utslitna saker. Men jag är ingen shabby chic-person precis.

Ooo, mer om det en annan gång för nu ska vi titta på någon film med Clinta. Magnus väntar redan i soffan så vi ses lite senare. Kram!

Den första stora sådagen.

Så här har jag tänkt mig att min lilla rabatt ska se ut. För att kunna så i någon logisk ordning har jag gjort en liten teckning. Trädet i mitten är ett syrénträd. Förra sommaren mådde den pest och var inte alls fint men vi tänkte ge det en chans. I år har det tre blomknoppar så jag kanske får uppleva alldeles egna syréner, för förta gången i mitt liv!

Den första sådagen har vi inlett med maten ute på altanen. Vegocurry, ris och sallad. När jag var i mina barns ålder så ville jag äta vegetarisk men min mamma sa strängt: så länge du bor med oss så äter du sånt som alla andra äter. Och alla andra åt kött, mängder av kött! Varje måltid skulle bestå av kött. Alla rön sa att om man skulle förbise den köttiga delen så skulle man drabbas av allvarliga sjukdomar. Eller till och med döden! Det var då. Idag får mina barn tårar i ögonen när jag serverar vegetarisk. De vill äta kött, mängder av kött! Ni kan gissa själva vad jag brukar svara dom, he he he. Fast jag är lite snällare än min mamma och lagar både kött och vegetarisk.

Sedan var det dags att plantera ut rosenskära. Jordtemperaturen håller sig på ca 10 plusgrader (nattetid) och rosenskäran har blivit stor. Den har varit ute varje dag under april. Ooo, min lilla rosenskärabebis. Hoppas den klarar det hårda livet där utanför. För säkerhets skull har jag sågat av PET-flaskor som man kan använda som skydd när nattfrosten hotar.

Krokusarna har blommat över och nu har jag samlat ihop dess gröna blad. Annars ligger dom bara på marken. De måste vissna själva för att lökarna ska kunna dra in all näring som finns i de gröna delarna. Att ha en sådan punkfrilla mitt i rabatten är inte så snyggt. Vad brukar ni göra med era överblommade krokusar?

Under fiberduken ligger nysådda riddarsporrar. Förutom dom har jag sått malva och sommarslöja. Samt några blåklintar på ett hemligt ställe. Mest för att Magnus ska tappa hakan när de väl kommer upp. I kökslandet har jag sått morötter, dill och ringblomma.

Att så är ett krävande jobb. Det vet Lucy som har hela tiden krigat med fiberduken. Till slut somnade hon i den. Hon har ett hemmagjort halsband. Ett brett resårband på vilket jag skrev hennes namn och telefonnummer. Det sitter på henne jättebra, är elastiskt och billigt. Två-tre gånger om året måste jag byta ut det mot ett nytt. Förut köpte jag halsband i djuraffären men det inte uppfyllde mina krav vad det gäller säkerhet, bekvämlighet och möjligheter att skriva på det.

Latmasken

Idag har vi cyklat 3,2 mil. Jag börjar märka att jag är i bättre och bättre form för varje gång. Förut kunde 2 mil ta död på mig. Målet är dock ca 10 mil per dag. Vi har cyklat genomsnitt 25 km i timmen. Jag känner mig så stark att ho ho ho. Jag kan väl flytta på några stockar. Om jag tar i så kan jag väl flytta på något hus också.

Nä, jag skojar lite.

Men faktiskt känns det bra med lite ansträngning en fredag morgon. Då kan jag sitta resten av dagen och göra ingenting. Det tycker jag mest om. För ja, jag är en latmask till 100%.

Vet ni, det är så fint när man cyklar. Man ser sådder på åkrarna komma upp och färga allt grönt. Det betyder hopp på något sätt. Bröd och honung i grön form.

Istället för att paddla.

Magnus frågade mig om jag ville följa med och paddla. Det ville jag inte för jag kände mig lat. Och så måste jag deklarera också. När han väl åkte iväg så gjorde jag mig en kopp te och satte mig ute på altanen. Då kände jag hur varmt det egentligen var och ångrade att jag inte följde med.

Ångra sig är en väldigt destruktiv handling så jag hoppade på cykeln och cyklade till Rothoffsparken, köpte mig en macka och satte mig på gräset. Det kändes underbart. Fridfullt och långsamt. Ingen brådska. Bara jag.

Vi har en riktig fotbollshund! Nosan är jätteskicklig. Biter inte bollen bara knuffar den iväg. Är snabbare än alla barn och vinner jämt. Sedan är hon en jäkel på att flyga också!

Påskliljetjuven.

Vissa människor är tokiga. Negativt tokiga. Hänsynslösa. Korkade.

Ursäkta mig men jag är arg.

Jag bor granne med E20, tyvärr. Inget att göra åt för tillfället. Mellan mig och motorvägen finns det en vall. På vallen växte det underbara påskliljor. Jag skriver "växte" för alldeles nyss gick det ett fruntimmer och plockade alla. Är det inte för djävligt? Hur kan en människa bara gå och plocka något som inte är hennes? Bara för att det är vackert? Går hon och plockar blommor i affären på samma sätt? Jag blir ledsen av sådant.

På våran uteplats växte den en liten sockertopp. När vi, i somras, flyttade grinden så fick vi gräva upp sockertoppen. Jag ville inte slänga den på komposthögen och vi bestämde oss för att ge sockertoppen en chans och planterade den pprecis vid vallen. Jag kunde se den från våran altan. I somras vattnade vi den vid behov. Jag hoppades att om 20 år skulle jag kunna visa sockertoppen för kommande generationer och berätta att det var gammelmormor och gammelmorfar som planterade den.

En natt innan julafton försvann sockertoppen. Antagligen kom någon på att den skulle tjäna som julgran. Måste man sätta elstängsel runt allt? Jag förstår inte hur människor resonerar. Jag vet att det finns värre saker att bli upprörd över. Men det här är "min" E20 och min vall och mina påskliljor och min sockertopp. Jag vill att det ska få växa ifred. Och att fasaner i buskage mitt emot oss ska få leva ostörda. Och att de som beskär träden ska låta bli det enorma skatboet... Är det för mycket begärt?

Robin väntar

Egentligen skulle jag titta på Robin Hood. Men först ville jag göra något nyttigt och bestämde mig för att söka jobb. Mitt friår slutar om 3 månader och det är dags att hitta något innan jag blir så illa tvungen att bråka med A-kassan. Nåväl. Jag kollade Platsbanken och hittade en tjänst som skulle kunna passa mig. Det enda sättet att söka tjänsten var att skicka sitt CV via en annan webbplats. Var är mänskligheten på väg egentligen? Det gamla sättet att skicka med posten duger tydligen inte längre. På den där webbplatsen står det att det går fort att registrera sitt CV. Bullshit. Det tog två timmar för att allt hängde sig gång på gång. Sedan kom Magnus och frågade om vi inte skulle ta några mackor, te och filt och gå ut i skogen. Det gjorde vi. Det var så varmt. Hundarna flåsade, Magnus solade och jag sprang runt och fotade.

Det blev ingen dejt med Robin Hood med andra ord. Men det är lugnt. Han väntar i bokhyllan. Ibland går jag förbi honom, slickar mig om munnen och ler belåten. Om alla karlar skulle vänta så tålmodig som Robin så skulle världen vara lite bättre. Det är jag övertygad om.

Anne och Robin

Igår lärde jag mig något nytt. Nämligen att sätta på vår dvd-spelare. Jag tittar sällan på tv och sedan vi har digital tv så tittar jag inte alls på det om någon barmhärtig själ här hemma inte startar den åt mig.

På hyllan står det nämligen tv, dvd, boxen, video och förstärkare. Allt detta styrs av fyra fjärrkontroller. På varje fjärrkontroll finns med massor med olika knappar och beroende på tillfället så trycker man på de rätta. Jag tror att det finns fler fjärrisar som Magnus har gömt undan för att inte förvirra mig ännu mer.

Igår lyckades jag med att starta en film alldeles själv. Inte utan problem så klart. Först hade jag bild från tv men ljud från dvd. Sedan tvärtom. Sedan hade jag ingenting och strax därefter kom myrorna med sitt krig. Efter många försök och rent statistiskt tänkande /om jag trycker på dvd och sedan på alla knappar på den gråa fjärrisen så kanske händer det något-typ/ lyckades jag med att starta filmen.

Vet ni vad jag tittade på i två dagar? "Anne på Grönkulla" (alla delar!!!!). För jag är Annes stora fan. Jag kan se de filmerna om och om igen.

Imorgon startar en ny filmmaraton. Jag har varit på biblioteket för att låna några böcker om grönsaksodling. Jag gick förbi filmhyllan och mitt hjärta började klappa som en dåre. Där, på hyllan stod han... Min gamla stora kärlek... Robin of Sherwood!

Minns ni serien som gick på tv för ca 20 år sedan? Det var då jag började lyssna på Clannad. Jag var 14 då och lovade mig att mannen i mitt liv måste likna Michael Praed annars kan det kvitta. Riktigt så blev det ju inte. Men Clannad lyssnar jag på än idag.

Nu är jag jättetrött. Vi har cyklat nästan 4 mil idag så jag ska gå och lägga mig alldeles strax. Kram på Er alla! Och gonatt!

Lyck-Annas

Länken till Lyck-Annas funkar tydligen inte.

Här kommer den:

www.lyck-annas.se

Förändringen

I förra inlägget skrev jag om Anna-förr och Anna-Idag. Persilja och Lisa har lämnat undrande kommentarer kring förändringen och jag har bestämt mig att berätta vad som har hänt och hur jag har gått till väga.

Mitt hjärta blev krossat. Inte från dag till dag utan under många månader. Jag visste att detta förhållande var rent av skadligt för mig men jag förträngde det och stannade kvar. Tills jag hamnade på botten. Då fanns det ingen utväg, jag lämnade honom. Det måste vara lättare att skilja sig när man inte har några känslor kvar. Jag hade. Starka! Detta förhållande lämnade ett stort tomrum efter sig och jag var tvungen att fylla det med något. Jag började jobba dubbelt så mycket. Jag fyllde varenda timme med aktiviteter, kurser, övertid. Jag tog med jobbet hem, startade nya projekt. Det slutade med att tiden inte räckte till något mer än att sova och jobba. Jag fick dåligt samvete för att jag inte hann med mina barn. Jag var jämt i farten. Jag hade inte tid med att prata strunt. Krävde mycket av mig själv och min omgivning. Så fort jag stannade så kände jag hur det brann i hjärtat. Till sist blev allt ohållbart. Jag kollapsade. Gömde mig under täcket och vägrade sticka ut näsan. Jag mådde pyton, både psykist och fysiskt. Plågad av sorg, magsår och njurstenar samtidigt. Jag insåg det självklara. Här krävdes det en förändrig.

Jag ansökte om friår som jag fick beviljat. Jag har varit ledig sedan den 1 augusti 06. Under friåret skulle jag skriva min bok och fotografera. Men jag orkade inte och istället fick jag prestationsångest. Jag kände mig fångad i min egen tillvaro. Magen började ställa till på nytt, jag kunde inte sova och helst ville jag försvinna.

Då la jag åt sidan alla måsten. Jag måste inte skriva någon bok alls. Jag måste inte ta häpnadsväckade bilder. Jag måste ingenting. Jag måste inte laga mat om jag inte vill. Det finns pizza att köpa. Om någon vill äta ngt bättre så varsågod. Köket står öppet. Det krävde många månader att komma dit. Dag efetr dag har jag tränat min förmåga att sakta ner och stanna kvar. Jag upptäckte att jag började röra mig långsamt. Ofta ligger jag på altanen och bara tittar på himlen. Jag har slutat bry mig om kläder och väljer det som känns bekvämt, skönt och varmt före det som är trendigt. Jag lyssnar ofta på avslappningsmusik. Jag försöker vara tydlig. Förut hade jag svårt att säga ifrån och ofta valde jag att inte säga något alls och då var jag ledsen och arg många dagar i sträck. Jag förväntade mig att folk skulle förstå mina signaler. Tro mig, ingen förstår om inte säger klart och tydligt vad man vill och inte vill.

Jag har mina dåliga dagar men det är lättare nu att ta sig upp på ytan igen. Jag stannar inte på botten några längre stunder. Men all förändrig behöver tid och det måste man unna sig. Inte ta några order bara verkligen leva efter sin egen förmåga.

Till sist kan jag rekommendera en enkel övning som jag gör många gånger om dagen. Jag brukar blunda och andas in djupt genom näsan. Då föreställer jag mig att jag andas in livsenergi, glädje, harmoni, ork. När jag andas ut så är det konflikter, ruttna tankar, sorg och missnöje som jag andas ut. Jag gör det både när jag är avslappnad men även när jag är anstängd. Som idag, vi cyklade nästan 3 mil på tandem. Jag började känna mig ganska trött i kroppen. Då börjar jag bli gnällig och negativ. För att inte låta de negativa känslorna ta över tittade jag på himlen, de nyutslagna björkarna och andades, lugnt och rytmiskt. Jag andades in vårens energi och ut min egen trötthet. Det funkar på mig. Jag får nya krafter.

Jag har inte blivit tillräcklig stark än men jag är på god väg. Jag hoppas att ni fick svar på era frågor.

Ingemar Beckman har skrivit en liten dikt

Små paket

Jag slår in mina tankar

i små paket av ord

och skickar befriad

iväg dem på posten

långt bort från mig själv.

Bilden i dagens inlägg kommer från Lyck-Annas.

Mitt i stormen

För att vara Anna är det märkligt...

Vi tar det från början.

Jag hade bestämt mig för att göra grönsaksbiffar idag. Man tar rårivna grönsaker och blandar de med äggsmeten. Det är bra att ha ägg om man ska göra äggsmet. Jag trodde jag hade det men tyvärr. Inga ägg! Eftersom grönsakerna var redan rårivna så kunde jag inte ändra mina planer. Jag har ingen matbutik i närheten förutom en superduper dyr Preem. Jag fick hoppa på cykeln och cykla till Hemköp. Då hände det... Jag hann precis stänga vår grind när jag upptäckte att jag fick punktering och all luft var borta.

"Äsch, då ringer jag Magnus. Han får handla ägg på vägen hem"

Då fick jag syn på hans plånbok. Han hade inga pengar med sig. Ingen idé då att be honom handla. Då var den superduper dyra Preem som jag fick handla på. Jag var borta ca 20 min. När jag kom hem så liknade hemmet en soptip. Valle passade på och drog fram alla soppåsar, rev dem sönder och spred soporna över hela golvet. Kakaorester, tesumpar, äckliga saker, ruttna saker, myror med mera. Jag tittade på honom strängt "Valle! vad har du gjort????". Valles blick svarade "Lekt".

Den gamla Anna skulle få spader, sparka soffan, jaga hunden och säga ord som inte lämpar sig för allmänheten.

Anna-Idag tog ut hundmadrasser och filtar, plockade upp allt skräp, dammsög och tvättade golvet. Sedan gjorde hon grönsaksbiffar, drack sitt te och tog med hundarna på en promenad. Vi gick till hästhagen för jag undrade om det fanns några hästar där. Det fanns inga hästar men det gjorde ingenting. Jag lyssnade till tystnaden och njöt av en behaglig känsla som spred sig någonstans bakom öronen på mig.

Jag blir så förvånad när jag väl kommer på mig själv. Jag höjer inte rösten, jag blir inte arg lika ofta, jag förbannar inte livet. Jag bara...ÄR.

Strike!

Ikväll har jag bowlat. För första gången i hela mitt liv. Jag var jättenervös. Alla runt omkring mig såg så proffsiga ut. Focus på klotet, 3-4 steg fram, en bra bakswing och deras klot rullade dit de skulle. Mina däremot rullade dit de ville. Men jag har fått strike! Två gånger! Jag kom ändå sist.

Men jag hade roligt. Jag vill bowla igen! Jag kanske kan ställa PET-flaskor i vardagsrummet och träna lite på bakswingen?

Det är en märklig känsla att göra något för första gången. Nu menar jag inte sådana extrema saker som att segla över Atlanten. Det räcker med att bowla. Magnus har bowlat, barnen har bowlat men inte jag. Nästan otänkbart. Om jag tänker efter så är det är ganska mycket som jag ännu inte har gjort. Mycket att se fram emot!

Plötsligt händer det!

Och man blir utmanad av Persilja!

Tio första

Första bästa kompis: min kompis Anna, i grundskolan. Medan alla andra tjejer lyssnade på Modern Talking och gick i skärrosa pumps så gick vi i trasiga jeans på vilka vi skrev Pecae, Love and Understanding. Vi retade gallfeber på kemiläraren, var kära i samma kille och hade himla roligt ihop.

Första bil: Jag har aldrig haft någon bil som jag kan kalla för egen. Först nu delar vi på en gammal Saab. Ibland kan jag känna att den är lite min för jag har varit med och målat blommor på den, ett peace-märke samt lämnat handavtryck på bakluckan.

Första kärlek: Vi var 6 år och var dödskära i varandra (av någon konstig anledning har jag alltid varit dödskär). Jag fick låna hans pennor och han fick låna mina plakatfärger. På den tiden var det ett bevis på en evig kärlek.

Första husdjur: En svart katt som mina föräldrar körde ut på landet. Det orsakade mig en jättesorg och än idag kan jag tycka att det var fel av föräldrarna.

Första semester: Legoland med barnen.

Första jobb: Sommarkolloledare. Jag var 18 år och var ledare för en 20 tjejer i 12-14 års-ålder. Det gick utmärkt, alla kom hem levande.

Första köpta skiva: "The Dark Side of The Moon" /Pink Floyd/. Det var en LP-skiva och jag var så lycklig när jag skaffade mig min alldeles egna skiva. Så jag slapp lyssna på pappas AC/DC och mammas dansband.

Första riktiga kärlek: Vad menar man med riktig? För varje gång jag var kär så var det faktiskt på riktigt.

Första piercing: hål i öronen som har blivir infekterade varenda gång jag har haft örhängen.

Första konsert: Ett gammalt polskt proggband.


Nio senaste

Senaste alkoholdrycken: sprit blnadat med hallonsoda.

Senaste bilfärd: igår. Annars åker jag bil sällan. Cyklar istället.

Senaste filmen du såg: Uggly Betty

Senaste ringda telefonsamtal: Måste vara det för tre veckor sedan då jag ringde syrran. Jag avskyr telefoner!

Senaste bubbelbadet: I höstas, en liten bubbelpool i Vattenpalatset.

Senaste spelade cd: Sofia Karlsson "Svarta ballader /Dan Andersson/". Lyssnar på den medan jag skriver det här.

Senaste kyss: "hej då"- kyssen innan Magnus åkte iväg.

Senaste gången du grät: jag gråter ofta men jag minns inte när jag gjorde det senast.

Senaste måltiden: två mackor med skinkost till frukost. Te och äpple. Egentligen vill jag ha ngn söt bulle och en ask med choklad men sånt har vi inte här hemma. Av samma anledning som man inte har sprit hemma hos nyktra alkoholiker…

Åtta har du nånsin

Dejtat en av dina bästa kompisar: Nehej, antigen är det dejt då allt kan hända eller så träffar jag kompisar och vet exakt vad som INTE ska hända.
Blivit arresterad: jepp, och deporterad. En lång historia som jag försöker förtränga.

Blivit kär vid första ögonkastet: Ja! Jag var då singel med ett starkt löfte "aldrig mer karlar". Sedan träffade jag Magnus och inget blev sig likt igen.

Fastnat med blicken i någons urringning: Ja!

Fått ditt hjärta krossat: Ja!

Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej. Men jag har älskat utan att säga det.

Haft ett one night stand: Ja, för att hämnas. Inget jag är stolt över men jag ångrar det inte heller.

Busringt till någon: Mycket och gärna fast jag brukade brista ut i skratt innan jag ens hann sa något.

Sex saker du gjort idag

1. Skyndat mig och fyllt tvättmaskinen med min fintvätt. Måste hinna före alla andra som är kapabla till att stoppa min vita tröja med en svart byxa.

2. Druckit sisådär 5 tekoppar. Jag erkänner, jag är en temissbrukare.

3. Bestämt mig för att gå ut i skogen och fota. Men så kom hunden och tittade på mig med sin allra sorgsna blick. Hon fick följa med. När vi väl var ute så blev hon jättesur för det REGNADE! Hon avskyr att bli blöt. Så det var en kort promenad.

4. Städat min garderob. Jag fick separationsångest men försökte bekämpa det. För ett år sedan hade jag storlek 34/36. Nu drar jag 42... Det är bara att inse, jag kommer aldrig att vara så smal som då.

5. Värmt upp matrester. Det är märkligt. Antigen lagar jag för lite mat och vi får slåss om den sista matbiten. Eller... Eller så lagar jag för mycket mat och vi får äta det i 3 dagar. Efter 3 dagar tar hundarna över.

6. Druckit en sjätte kopp te.

Fem favoritsaker utan rangordning

1. Cykeln
2. Min kamera. Just för att den är en KAMERA samt att den är MIN.
3. Min tjocka polotröja som räddar mig jämt från att förfrysa här i Norr.
4. De gröna gummistövlarna.
5. "Handbok för vardagsekologi"

Fyra personer du kan berätta allt för

Mitt psyke är så invecklat och mörkt att jag inte vill/törs berätta allt. Men Marva, Martin, Magnus och min syrra fick höra många av mina hemligheter.

Tre val

Blått eller rött? Blå
Sommar eller vinter? Sommar om och om igen.
Choklad eller chips? Choklad.

Två saker att göra innan du dör

1. Ge barnen den trygga grunden dom behöver för att klara sig i livet.

2. Uppleva gränslös frihet och harmoni.

Sedan kan jag dö, helst som författare....

Hon är min!

Ibland håller man i kameran precis i den rätta stunden!

Pinka på nuet

För några dagar sedan bläddrade jag i Mias Törnbloms bok "Självkänsl nu". Ärligt talat har jag bläddrat i den här boken många gånger men aldrig köpt. Om sanningen ska fram så har jag velat köpa boken men av en ren rädsla lät bli. För om jag köper en sådan bok så betyder det att jag erkänner att jag har en dålig självkänsla. Det skulle jag aldrig göra, aldrig någonsin. Hur dålig självkänsla jag än har.

Men jag har bläddrat och läst en bit om att leva i nuet. Det vet ju alla att man ska göra. Det vet även jag men jag analyserar det förflutna om och om igen. Jag är rädd för framtiden fast jag inte vet hur den ska se ut. Och nuet försvinner.

"Om man är med den ena foten i sitt förflutna och med den andra i framtiden så pinkar man faktiskt på nuet"

Magnus har sagt att jag är en orolig typ. För jag oroar mig för allt som ska hända. Eventuellt ska hända. Så fort jag har passerat det som jag har varit orolig för så hittar jag genast på nästa sak som man kan vara rädd för. Som om jag har en lista där jag bockar av alla obehagliga saker. Listan tar aldrig slut för jag är en mästare på att hitta på nytt hela tiden. Inte nog med det att jag tittar bekymmersamt mot framtiden så grubblar jag sönder allt jag har gjort, sagt, inte gjort och inte sagt igår, ifjol, när jag var liten.

Jag vill inte pinka på nuet längre. Jag vill lämna bakom mig alla misstag jag har gjort (eller tror att jag har gjort). Och framtiden vill jag lämna åt framtiden. Ta alla problem när dom kommer och leva med tron att ALLT löser sig ALLtid. På ett eller annat sätt. För det gör det faktiskt.

Rapport från trädgården

Rosenskära sträcker sig efter solen.




Tomatplantorna är så fint knubbiga!




Krokusar som jag trodde aldrig skulle blomma!




Maskrosor har bråttom!

Mandelskorpor

De senaste dagarna har jag varit besatt av...mandelskorpor. I min vilda smakfantasi drömmer jag om mandel- och lavendelskorpor. Jag vet inte om det går att äta mat som man kryddar med lavendel. Är det någon av Er som vet något om det?

Hur som helst...

Jag hade bestämt mig för att baka mandelskorpor. Med eller utan lavendel. Det fick bli utan eftersom jag har inte hittat lavendel i lösvikt. I två dagar har jag letat på nätet efter något smarrigt recept. Inte hittat. Det finns hur många som helst men med choklad, apelsin eller kanel. Det var inte det jag var ute efter.

Till sist hittade jag ett recept i "Vår kokbok".

Eftersom skorporna blev jättegoda så får ni receptet (om ni inte har boken)

100 g margarin
1,5 dl strösocker
2 ägg
3/4 dl grovhackad sötmandel (jag har använt betydligt mer mandel än så)
5 dl vetemjöl
1,5 tsk bakpulver.

Sätt på ugnen, 200 grader. Rör fett och socker poröst. Rör ner ägg, ett i taget. Tillsätt mjölet och bakpulver. Arbetai mandeln på bakbordet.

Rulla 3 längder och lägg dom på en smord plåt. Längderna ska vara lika långa som plåten.

Grädda mitt i ugnen i ca 10 min. Skär längderna i ca 2 cm breda bitar. Lägg bitarna på den ena snittytan. Rosta i samma ungstemp i ca 5 min. Vänd på bitarna och rosta ytterligare 5 min.

Jättegott

Jag har hittat en ny tidning om gröna rum. "Rosie" heter den och jag har blivit förtjust i tidningen från första ögonkastet. Sol, mitt goda te, mandelskorpor och en inspirerande tidning... Kan man få en bättre eftermiddag?

Mötet vid vägkanten.

Först trodde jag att det var en enorm, snidad häst som stod vid vägkanten. Nu måste ni förstå, jag har bott i Göteborg. Det springer inga lösa älgar där. Jag har sett älgbajs och älgspår men RIKTIGA, LEVANDE, VILDA älgar har jag bara hört talas om. På vägen hem /vi var i Västerås/ slumrade jag till. När jag väl öppnade ögonen så fick jag se, ja, den där snidade hästen. En sekund senare uppenbarade sig sanningen för mig. Det var ingen häst, det var en ÄLG. En stor hona som funderade på om det är värt att kliva ut på vägen. Med sig hade hon två fjolingar.

***

För några dagar sedan berättade jag att jag hade gjutit tvål. Här får ni se den färdiga produkten. Jag har kommit på att sådana tvålar är perfekta som värdinnegåvor. Jag skulle bli jätteglad om någon gav mig en egengjord tvål. Min dotter tittade på tvålarna och sa att de inte var raka. Nej, det ska de inte vara heller. Vill man ha raka och perfekta saker så rekommenderar jag affärer. Magnus frågade om man fick smaka på tvålen. Det fick man. Tvålen ser ut som kaka, doftar gott men smakar som tvål.

Kiruna-bo ombedes BLUNDA nu!

Annas soliga altan, kl 14.45. Varmt!

Fiffigt Anna!

Jag är en sådan människa som läser när jag sitter på toa. Jag är nog inte ensam om denna märkliga egenskap. Jag har sett hos andra människor högar med tidningar på badrumsgolvet. En del har fina tidningskorgar och dylikt. Mitt badrum är för litet för att ställa in fler saker men jag ger mig inte så lätt. På en liten fri golvyta mellan toastolen och väggen har jag pressat in en liten liten korg. Det ska man inte göra om man bor med tre män. Lista ut själva varför. Då började jag lägga tidningar på tvättmaskinen. Jag tog inte hänsyn till tvättmaskinens egendomliga beteende. Den får nämligen starka ryck när den är igång. Tidningarna flög iväg och hamnade bakom tvättmaskinen. Men nu har jag hittat en superlösning, en tidningsficka som hänger precis bredvid toastolen, tar inte någon plats alls och håller tidningen där den ska vara. Visst är jag fiffig?

Hatten

Den där människan på bilden det är faktiskt jag. Anledningen till att jag tog bilden är att jag vill visa er min nya fina hatt. Jag börjar bli mer och mer förtjust i hattar. I vintras ville jag köpa en riktig tanthatt. Jag köpte inte den för jag kom på att jag har bara dunjackan och tanthattar ska man bära till tantkappor och inte dunjackor. För tillfället är vintern slut, solen tittar fram, jag har packat ner dunjackan och köpt en ny hatt.

Skynda, skynda...

Jag har suttit och läst andras bloggar och tappat bort tiden. Ganska typiskt mig. Så nu har jag lite bråttom för att blogga själv. Och när jag agerar under press och stress så blir allt lite knasigt. I för sig allt jag gör blir lite upp och ner och bak och fram. Jag har lärt mig att leva med det. Nu gäller det att alla andra ska lära sig det också. Och inte cykla om mig i rasande fart. Och inte knuffa mig i kassakö. Och absolut inte kräva svar på sina frågor i samma ögonblick som frågorna blev ställda. För jag är en långsam människa. Jag vill ha tid att grubbla och möjlighet att alltid kunna vända tillbaka. Nu ska jag inte skriva mer utan dricka kvällste och lukta på min nya tvål... Ja, just det. Jag har gjutit tvål idag. Barnen var i skolan då så dom såg inte hela processen. Nu undrar dom hur man egentligen gör och jag bara ler mystiskt.

Att kommentera

Clara har bett mig att öppna bloggen för kommentarer. När någon ber så fint så kan man inte bara neka :-)

Shakers

Idag har jag inte fotograferat så mycket. Om man inte räknar snön på mina krokusar så klart. Istället har jag suttit vid datorn och letat efter inspiration till något nytt, kreativt projekt. Och så har jag hittat bilder på interiörer i shakerstyle. Redan som tonåring var jag intresserad av Shakers. Jag älskar de enkla och rena linjerna, lugnet och harmoni... Varsågoda, ta en titt. Bilderna kommer från www.shakerstyle.com

Mysterium i april

Krokusarna den 5 april:



Och imorse:

Glad Påsk!

Påskkort på gång.

Jag och Sara befinner oss i en kreativ rusch, stökar till, klipper små hönor och ritar ägg. Det ska bli fina påskkort!

Tussilago

Att se dessa små blommor växa på en grushög är en upplevelse utan dess like. Det är så lätt att bli en underbar blomma om man växer i en bördig och bearbetad jord. Att rota sig i mager jord kräver styrka. Och framtidstro.

Vandrande tankar

Mina tankar har vandrat. Fram och tillbaka. Hela dagen. Ibland var dom hos mig men oftast var dom hos Tusse. Det är märkligt att man kan sakna en katt så mycket. De som har träffat honom vet att han var en stor personlighet. Han lämnade ingen människa oberörd. Jag hittade honom på gatan när han var hemlös och skadad. Mellan mig och Tusse fanns det ett starkt band redan från början. Jag tror att han litade på mig fullständigt. Och så avlivade jag honom. Men har var sjuk och otroligt känslig för förändringar. Det räckte med att jag flyttade på kattlådan så kissade han blod. Veterinären kunde inte hitta någon inflammation och sa att det var psykist. Jag slutade flytta på saker för hans skull och Tusse var under ständig medicinering. Men sedan kom beslutet om flytten till Eskilstuna. Tusse skulle nog inte klara den och jag ville bespara honom smärtan. Jag avlivade honom. Och jag kommer att leva med den smärtan resten av mitt liv.

Men jag ville hjälpa mina tankar lite och bestämde mig för att paddla med Magnus. Det var min första vårpaddling. Blåsigt och kallt. Varje paddeltag var en kamp men för övrigt gick det bra. Det blir nog fler paddlingar i år.

Ett förtydligande angående min fotoblogg

Jag uppdaterar den varje gång jag tycker att jag har tagit en extra fin bild. "Vardagsbilder" hamnar "Hemma hos Stilla". Det är inte varje dag som jag lyckas med att ta en bild som har något extra i sig. Ibland sviker inspirationen och ibland tiden. Jag hoppas att ni har överseende med det.

Öppna sår

När färger bleknar
Och dofter avtar.
När kinder svider
Då tystnar livet.

I tystnaden hör jag
Rösten som utan nåd
Talar om för mig
Att jag inte ska dö inatt.

För ett år sedan avlivade jag min vän. Att tid läker alla sår är bullshit. Mina är öppna.

Jag och mitt bröd.

Jag är uppvuxen på bröd bakat på surdeg. Ett sådant bröd smakar aldrig sött. När det har legat ett par dagar och börjat dega sig så får det en underbar konsistens som i vissa sammanhang kallas al dente. Tyvärr, under mina 13 år i Sverige har jag aldrig påträffat något bröd bakat på surdeg. En gång deltog jag i en testpanell för olika sorters bröd. Det visade sig att brödet som fick högsta betyg utav mig var bakat på surdeg. Jag antar att det var bara jag som gillade det för brödet har aldrig kommit ut i affärer. Synd.

Idag har jag bakat mitt eget bröd. Inte på surdeg men utan en enda gnutta socker. För jag blir så less på allt bröd som innehåller sirap eller socker. Jag fattar inte varför man ska dölja den sanna brödsmakan med en massa socker. När det nybakta brödet hade svalnat en aning så tog jag mig en skiva med smör och satte mig ute på altanen. En av dom andligaste stunderna JAG kan uppleva. Det är nästan något religiöst i att äta sitt egetknådat bröd.

Luktvioler.

Idag har jag varit lat, mer än vanligt. Planer att paddla eller cykla gick åt sidan. Jag har legat i solen och lyssnat på "De ovanliga" i kassetform. Det är faktiskt den första ljudboken som jag lyssnar på. Att jag inte har testat det tidigare... Superskönt att få ligga i värmen och bara få höra en behaglig röst som läser för mig.

Mitt friår börjar ta slut men först nu börjar jag känna att jag är ledig och kan ägna mig åt att ligga i solen och läsa. Eller sitta på kajen och stirra. Min kropp har behövt 8 månader för att varva ner. Jag var så naiv när jag trodde att jag skulle kunna det redan den första veckan av friåret. När man har varvat ner så upptäcker man omvärlden på ett annat sätt. Alla dofter och färger blir klara. Man har råd med tid att stanna och bara beundra. Eller fundera. Eller dagdrömma en stund.

Rapport från trädgården

Efter en solig vecka har krokusarna vaknat och nu slår dom ut i blom. Äntligen.

Två nyinkomlingar i blomrabatten, nämligen Iris germanica. "Nel Jape" ska ha rosa blommor och "Arpege" ska ha vit-lila blommor. Alla mina blommor ska gå i vita, rosa och blåa färger. Hoppas jag iaf.

Hela helgen har vi grävt i grönsakslandet (så nu värker det i hela kroppen). Vi grävde upp leran och nästan alla rötter. Sedan blandade vi jorden med komposten, kalkade och gödslade. Nu ser jorden jättefin ut och jag hoppas att grönsakerna kommer att tycka om den med.

Magnus har toppdressat gräsmattan och sått nya frön. Nu får gräsmattan vila sig under fiberdukar. Bakom den gröna presseningen gömmer sig våra kanoter. Magnus har byggt ett fint kanotställ åt dom.

***

"Vill du känna dig lycklig en timme, ta dig ett rus. Vill du känna dig lycklig ett år - gift dig. Men om du vill känna dig lycklig hela livet - skaffa dig en trädgård."