Mitt i stormen

För att vara Anna är det märkligt...

Vi tar det från början.

Jag hade bestämt mig för att göra grönsaksbiffar idag. Man tar rårivna grönsaker och blandar de med äggsmeten. Det är bra att ha ägg om man ska göra äggsmet. Jag trodde jag hade det men tyvärr. Inga ägg! Eftersom grönsakerna var redan rårivna så kunde jag inte ändra mina planer. Jag har ingen matbutik i närheten förutom en superduper dyr Preem. Jag fick hoppa på cykeln och cykla till Hemköp. Då hände det... Jag hann precis stänga vår grind när jag upptäckte att jag fick punktering och all luft var borta.

"Äsch, då ringer jag Magnus. Han får handla ägg på vägen hem"

Då fick jag syn på hans plånbok. Han hade inga pengar med sig. Ingen idé då att be honom handla. Då var den superduper dyra Preem som jag fick handla på. Jag var borta ca 20 min. När jag kom hem så liknade hemmet en soptip. Valle passade på och drog fram alla soppåsar, rev dem sönder och spred soporna över hela golvet. Kakaorester, tesumpar, äckliga saker, ruttna saker, myror med mera. Jag tittade på honom strängt "Valle! vad har du gjort????". Valles blick svarade "Lekt".

Den gamla Anna skulle få spader, sparka soffan, jaga hunden och säga ord som inte lämpar sig för allmänheten.

Anna-Idag tog ut hundmadrasser och filtar, plockade upp allt skräp, dammsög och tvättade golvet. Sedan gjorde hon grönsaksbiffar, drack sitt te och tog med hundarna på en promenad. Vi gick till hästhagen för jag undrade om det fanns några hästar där. Det fanns inga hästar men det gjorde ingenting. Jag lyssnade till tystnaden och njöt av en behaglig känsla som spred sig någonstans bakom öronen på mig.

Jag blir så förvånad när jag väl kommer på mig själv. Jag höjer inte rösten, jag blir inte arg lika ofta, jag förbannar inte livet. Jag bara...ÄR.