Obalanserade tankar

Jag är varken här eller där. En hemlös medborgare i den stora, vida världen. 

Jag skriver inköpslistor på svenska, bloggar på svenska och drömmer på svenska. Men när jag sjunger vemodiga sånger, sådana som kommer ur de mörkaste vrån i mitt hjärta, då gör jag det på polska. Så när jag dör då vill jag bli kremerad och askan ska spridas över Östersjön, någonstans mellan Polen och Sverige. I Polen kremeras man inte. Minnen av Förintelsen lever fortfarande och associationer är smärtsamma för många. Egentligen vet jag inte varför jag skriver detta. Varför jag ens tänker sådana tankar idag. Kanske för att julen börjar närma sig och jag saknar min syster och mina föräldrar. Kanske för att jag lyssnar på polska sånger just nu och tänker på min mormor som jag antagligen inte kommer att träffa något mer. Och om jag kommer att träffa henne då är det inte säkert att hon känner igen mig längre. Eller kanske för att jag är en aning rubbad grubblare...

Äsch, dags för lite choklad. Det bästa sättet att tillföra balans bland känslor och tankar.

Skogsmagi

Vi var en sväng i skogen. Uppe på en kulle hittade vi trattkantareller. Massor! Jag hade varken någon svampkorg eller påse med mig. Vi plockade trattisarna i min jackluva. När den blev full då fick vi låtsas att vi inte såg några svampar alls kika igenom de gula björklöven.

Sådant svider hårt i hjärtat på en svampälskare. 

Sådant liv

Den här veckan har jag inte skrivit så mycket i bloggen. Jag ångrar det lite just nu för jag vill fånga upp varje dag och lämna ett spår efter dem. Men det har varit... ja, ni vet, sådana tysta dagar. Dagar då livet har rullat på, bjudit på sådant som livet brukar bjuda på. Kyliga, mörka morgonar, lugna middagar under fotogenlampan och kvällar med Flickan som vävde sidenmattor.

Ja, ni vet, ett sådant vanligt liv.  

Ekolådan

Minns ni att jag vann? Men jag sa inte vad för att jag väntade på att vinsten skulle komma hem till mig. Och idag har den kommit! En ekolåda! Magnus påstår att om man lyfter på locket till en ekolåda och ropar hallå då svarar lådan allå, allå ,allå, å å å. Men han har så klart fel. För en ekolåda är en låda fylld med ekologiska produkter. Grönsaker, frukt och annat. Det är Ekobudet som levererar ekolådor. Vill ni veta vad som finns i min fina ekolåda? Varsågoda... 

Jag blir helt lyrisk.

Mannen som leverar ekolådor är som solen själv. John heter han och jag har träffat honom även i andra sammanhang. Fast det minns han nog inte. Men jag minns för varje gång jag träffar honom då blir jag smittad av hans glädje. 

Intervjun

Jag tycker att jag vill träna. Dessvärre är jag för trött för att göra det oftare än jag egentligen gör. Tycker jag också. Och jag är trött för att jag vaknar tidigt och jobbar på ett lager. Det innebär att jag lyfter många kilo, rör jämt på benen och vrider kroppen åt alla möjliga håll hela tiden. Då har man rätt att vara lite vissen. Dessutom cyklar jag varje dag i ca 40 minuter, till och från jobbet. Motvind och uppförsbackar är mina eviga följeslagare.  

I Friskis&Svettis egna tidning Friskispressen läste jag en intervju med en ung kvinna som tränar dagligen. Och så jobbar hon på samma arbetsplats som jag. Attans. Visserligen är hon ung och jag börjar bli skröplig men jag har sett äldre kvinnor träna, ge järnet på jympan och lyfta tunga vikter på gymmet utan att blinka. På Dans Fuego möter jag ibland en äldre dam som ger 100% och dessutom gör hon det otroligt vackert. Jag frågade henne om hon var dansare. För så vackert kan ingen vanlig stelpinne röra sig. Men icke, hon bara jympar regelbundet. Ålder är inget hinder. Inte arbete på lager heller. Tydligen. För tjejen i intervjun bevisar ju att det går att jobba på HM och orka träna. Jag kanske borde flytta närmare Friskis? Hm... 

Min trötthet är dock ingen undanflykt. Det är inte något jag hittar på för att slippa träna. Jag blir verkligen frustrerad när jag inte orkar ta mig till mina planerade pass. Kanske är jag trött för att jag lägger mig sent. Eller för att jag hoppar över frukosten. Eller för att jag har massor, och då menar jag massor, med olika uppgifter som jag borde ta itu med men som jag skjuter upp i all oändlighet. Jag är prokrastinering förkroppsligad. Allt som jag skjuter upp ligger någonstans i mitt undermedvetna och ger mig mentala skavsår. Det är saker som jag skulle kunna åtgärda lätt och snabbt om jag inte vore så lat och flyktig som jag är. 

Hösten i Rosenfors

Ibland blir jag så förvånad över att i en sådan industristad som Eskilstuna finns det så vackra platser som Rosenfors. Men nu vet jag det. Man lär sig något nytt hela tiden. 

Välkommen solen!

Jag vaknade före alla andra. Till och med före Nosan som i vanliga fall brukar se till att våra sovmorgonar är rejält förkortade. Till och med före solen. Så jag drog på mig gummistövlarna, gick ut och väntade på solen. Det är något magiskt med att se dagen vakna, sträcka på sig och lysa upp vår del av jorden. Se bara hur solen börjar kika över horisontlinjen för att sedan rulla sin väg.

  

Lördagskvällen

Dawid och Sara är ute och rullar hatt. Medan jag och Magnus sitter i soffan, äter nötklickar och funderar på vilken film vi ska välja. Livet har tagit en vändning. En gång i tiden var det vi som gjorde stan osäker. Numera är vi tråkiga. Eller livserfarna. Numera räcker det med ett fat kakor för att fullända lördagskvällen. Fast det sista ordet, det har vi inte sagt än.

Höst

Svaret till mig själv

Om ett tag, när jag ska bläddra bland mina gamla inlägg, då kommer jag att undra varför jag har bloggat så segt under de här dagarna. För att jag inte ska undra allför länge då svarar jag mig själv. För att jag har haft det tufft.

I butiken

Jag vet inte vad som hände mig igår. Idag mår jag dock bättre. Tack alla för Er omtanke!

När Magnus sa att han skulle till Västerås för att köpa några hyllplan då tänkte jag att jag kunde hänga med. För att besöka HM-butiken i det nyligen öppnade Erikslund Shopping Center. Mitt hjärta slår alltid lite hårdare när jag är på HM. Jag går runt bland kläderna och tänker ooo, den här har jag skickat till dem, och den där, oj, och de vackra blusarna har jag också skickat till butiken, ooo. Det känns lite speciellt att få vara på bägge sidor av en butik. Att vara den som förser butiken med alla vackra saker och den som sedan köper dem. Man ser allt med nya ögon.

Migrän?

Tröttheten var förlamande. Redan innan jag började jobba kände mig helt slut. Sedan kom det irriterande flimret. Jag såg ljusa fläckar överallt. Även på mina listor. Jag kunde inte urskilja siffror och tänkte att det var nog belysningen. Jag skuggade pappret, körde näsan i listorna men inget hjälpte. Det där skulle inte gå så bra. Att kunna se siffror är liksom prio ett på jobbet. Sedan kom den enorma, främmande huvudvärken, illamåendet och stelheten i nacken.  

- Du har ju migrän - konstaterade Magnus.  

Jag? Migrän? Jag har aldrig haft migrän. Min mamma och min son lider av det men inte jag. Kan man få migrän, så där för första gången, när man gör sig redo för att fylla 40 år?   

Julfrågan

Vid middagsbordet kom den stora, oundvikliga frågan upp. Hur ska vi ha det till jul? Sara vill ha ett stort släktkalas, ett tindrande hem och julsånger. Dawid vill inte ha något stort. Det räcker med ett fat köttbullar och sedan får det vara nog. Magnus bryr sig inte om det yttre bara vi gör saker tillsammans. Och jag? Ack, jag vill ha mina pierogi, mjuk pepparkaka och tystnad. Egentligen vill jag en storslagen jul men jag vill inte köra slut på mig själv. Speciellt när julen i år inte innebär någon extra ledighet. Så jag känner mig lite splittrad mellan vad jag vill ha och vad jag orkar med. 

- Men du behöver inte göra något - protesterar Magnus - vi fixar allt.

Ja, men de fixar allt på sitt sätt och jag vill ha det på mitt. Jag har ju nämt för er mitt kontrollbehov. Det känns redan underligt att jag inte behöver ta hand om hemmet längre. Men att inte ta hand om julen? Hur ska det gå? Vi har diskuterat men inte kommit fram till någon lösning än. 

Ack, ack, varför kan inte livet vara lite enklare?

Bilden är från mitt gamla kök. Från en tid då jag hade obegränsat med energi och skaparkraft. Jag gjorde en advetskalender. 48 små paket sammanlagt, ett för varje barn och varje morgon. Att slå in dessa tog en evighet. Att gömma dem för barnen var en konst. Men att se barnens glädje när de vaknade och fick syn på kalendern var oslagbart. Jag kommer nog att minnas det tills jag blir dement. Eller ännu längre. 

Scones

Först tänkte jag gå milspåret men sedan kom jag på ännu bättre idé. Baka scones. Medan jag bakade då tänkte jag på stora saker. Som vänskap. Att vara medmänniska och att vara behövd. Jag tänkte på de valen jag gör och hur jag lär mig att hantera det som är nytt och läskigt. Jag är övertygad om att många av de stora tankarna i mänsklighetens historia har blivit till över en knådad deg. Sedan var mina scones klara och vi åt upp dem.  

Slaget om jackan

Jag slängde min jacka och halsduk på byrån i hallen. Det brukar jag göra till andras stora fasa. För jag är en latmask och tycker att det är jobbigt att hänga jackan direkt på kroken. Dessutom skulle jag ju till mataffären om en liten stund. Och ska man till mataffären då är det mesta förlåtligt, tycker jag. Men katten har förstört mina planer. Hon har nämligen funnit min jacka väldigt användbar och lagt beslag på den direkt. Och så låtsas hon att hon inte hör min vädjan om att hitta en annan sovplats. Jag behöver dock gå till affären för att skaffa mig lite förnödenheter. Choklad och sådant. Fräck som jag är så har jag flyttat katten till soffan. Fortare än blixten har denna lömska varelse kommit tillbaka till hallen. Eftersom jag är snabb jag också så har jag hunnit ta på mig jackan. Dessvärre inte halsduken...

Min pappa är snäll och min mamma är utlänning

"Finns det kanske", fortsätter jag, "nån sorts krisgrupp för barn med... polska föräldrar?"

(Ur Min pappa är snäll och min mamma är utlänning av E. Abrahamson)

Tänk dig att vara 16 år och det enda man vill är att leva ett vanligt svenssonliv. Men det går inte att leva som en svensson om man har en polska till mamma. Boken är så rolig att ibland gör det rentav ont. Det är inte bara skrattmuskler som värker utan själen. För man känner igen sig. I alla knasiga situationer glimtar det sanning om en själv. Som när den polska mamman ber sin dotter om att skära bort mögliga ostkanter. För om man skär bort dessa då är osten bra igen. Usch, vad äckligt, tänker vi. Usch, usch, usch. Men vet ni, det fanns en tid i Polen då man fick köa i många dagar för att köpa en bit ost. Som dessutom var skonad från alltför många konserveringsmedel och möglade rätt så fort. Då slängde man inte osten bara för att mögel började blomma grönt och fint runt den. Man skar bort kanterna. Åt osten. Överlevde. Jag är ett levande bevis på det. Idag finns det ost i överflöd även i Polen. Jag tror inte att det är så många som tar sig tid att skära bort mögliga kanter. Kanske de gamla som ännu minns kriget eller de fattiga 80-talen.

Jag är en polsk mamma och jag gör nog såsom många andra polska mammor gör. Det är inte alltid lätt att vara en polsk mamma i Sverige. Att jämt och ständigt slitas mellan de polska och svenska värdegrunderna, barnsynen och moralen. Många gånger har jag fått vända ryggen till det som min mamma har präntat i mig. Här i Sverige uppfattas mina barn som väluppfostrade. Inom parantes, de är tonåringar just nu och väldigt få tonåringar kan betraktas som väluppfostrade och absolut inte mina. Men det är en övergånde fas. Om några år ska de landa i det som jag har lärt dem. Förhoppningsvis. I Polen har de i alla tider uppfattats som odrägliga svenska barn. Som duar med allt och alla. För om du tilltalar en person som inte tillhör familjen eller den närmaste vänskapskretsen du då är du ouppfostrad och respektlös. Där är det Herr och Fru som gäller.

Min pappa är snäll och min mamma är utlänning är en tonårsbok som min kära vän Viktoria, boknörden upphöjd i tre, har tipsat mig om. Tack Viktoria! Jag har verkligen uppskattat boken. Det är synd att min dotter inte gillar att läsa. Hon skulle älska den boken. Jag kanske ska läsa den högt för henne, om hon väljer att stanna hemma då och då. 

Jag har vunnit!

På riktigt! Jag har vunnit på riktigt! Inte en miljon kronor bara jag klickar på en länk. Nej! Jag har vunnit något alldeles jordnära i en tävling till vilken man skulle skicka sitt tävlingsbidrag. Det gjorde jag och idag har jag fått veta att jag har vunnit! Kära nån vad jag är glad! Nu väntar jag på att vinsten ska anlända så att jag kan fotografera den och sedan visa den för Er. Ok, jag är inte riktigt klok som säger att jag har vunnit men inte vad. För egentligen ville jag berätta om det först när jag har fått vinsten men jag kan inte hålla mig. Jag är så upprymd just nu! Hur ska jag kunna somna ikväll med all den glädjen bubblande i hjärtat? 

Yes!

Idag har jag övervunnit min trötthet, lathet och den hemska vardagsapatin som har hemsökt mig så gott som varje dag. Jag har masat mig till träningen. Gudarna ska veta hur mycket jag har velat träna men när det var dags att ge sig iväg så sa det liksom stopp. Eee, jag orkar inte. Eee, jag är ju så ofantligt trött efter jobbet. Eee, kanske nästa vecka. Samma visa varje gång. Idag har jag också tyckt att jag har varit trött. Helst har jag velat lägga mig i soffan och dagdrömma. Eller till och med sova en stund! Det har krävts väldigt mycket mental styrka av mig för att bannlysa kuddarna och filtarna. Nu sitter jag här alldeles nytränad. En härlig känsla. Jag känner mig glad men framför allt stark. Det är inte så lätt att vinna över sig själv. Det är faktiskt ganska svårt. Men jag har klarat det och jag hoppas att nästa gång blir jag lika duktig.

Mor och dotter eller Spotify-katastrofen

Nä, det blev inget core-pass för min del. Jag får väl skylla på Sara som satte på sin Spotify-lista. 

En mindre jordbävning drabbade vardagsrummet ungefär i samma stund som Moves Like Jagger började dundra i högtalarna. 

Men vid Highway Man spårade det ur totalt...

Efter en sådan omtumlande händelse var jag tvungen att andas mig lugn.

Och på så sätt försvann core-passet.

***

Jeanette, titta på den andra bilden.

Kan du se att Miracles Do Happen?

Hela tiden!

I soffan

Sara och Lucy ligger i soffan och slötittar på tv.

Utanför mitt staket går det en gammal tant och plockar pinnar från gräsmattan. Det gör hon varje dag. Hon städar, antar vi. Sedan brukar hon slänga pinnarna över staketet, på vår gräsmatta. Magnus har sagt till henne att hon kan slänga pinnarna på andra sidan vägen. Så nu är tanten sur på oss. Sara reser sig från soffan och tanten får syn på henne. Då gör hon världens värsta grimas och räcker ut tungan. Jag kommer aldrig att förstå mig på gamla tanter som plockar pinnar. Jag äter choklad och funderar på om jag ska gå på core-passet. Det tar emot. Ganska mycket faktiskt. Jag vill gärna ligga i soffan och slötitta på tv. Tillsammans med Sara och katten. Men jag vill också bli stark och smidig så jag är lite kluven. Jag blir inte förvånad om latmasken vinner.

Söndag, min härliga, lediga söndag...

Chanting

Klockan börjar närma sig midnatt. Jag har precis kommit hem från en chantingskväll med Bertil Twede. En kväll som har gett mig så mycket glädje och harmoni att jag kan leva på det ett bra tag framöver. Vet ni, jag är en person med ett väldigt utpräglat kontrollbehov. De som har försökt att göra avslappningsövningar tillsammans med mig vet nog hur svårt det är. Jag kan helt enkelt inte släppa kontrollen om mig själv och min tillvaro. Det gör att jag är ständigt på min vakt och känner av en tärande själslig stress. Stress som aldrig försvinner. Men ikväll har jag kunnat sjunga, öppna den igenbommade själen och verkligen kliva in i mig själv. Jag sjöng mantror och kände hur en våg av frihet sköljde över mig. Nu kommer det att låta flummigt, jag vet, men det kändes som att jag fick kontakt med något väldigt ursprungligt inom mig. Jag förstår inte känslan själv men den gör mig glad och trygg. Lycklig och fri. Och tacksam. 

Ett problem mindre

Minns ni när jag klagade över mitt håriga problem?

Problemet är numera löst. Förra helgen klippte jag mig. Inte nog med det, jag färgade håret också. Svart! Jag har inte sagt något i bloggen ty jag har väntat på ett bra tillfälle för att ta bild på min nya frisyr. Det har varit lite dött på den fronten dock. Idag, när jag traskade runt i skogen och fotade det ena och det andra, slog det mig att jag kunde ta en bild på mig själv. Det har visat sig vara svårare än beräknat. Antingen ser jag arg, berusad eller skadad ut på mina självporträtt. Dessutom fattar jag inte hur jag ska klara av vissa fototekniska hinder när jag använder självutlösare. Efter dagens fotosession kan jag konstatera att en fjärrutlösare ligger högt på önskelistan. Samt några nya objektiv. Men jag nöjer mig med en fjärrutlösare till att börja med :)  

Bland ångmaskiner

Vi gick tillsammans i grundskolan, jag och han. Han var en plugghäst och idag är han en av Polens främsta psykologer. Jag var mest osynlig och levde i min egen drömvärld. Idag är jag vet inte vad. Vi var inga riktiga kompisar, jag och han. Vi bara råkade vara klasskamrater. Efter 25 år sprang vi på varandra på nätet och han skrev till mig att han minns mig som en konstnärlig själ. Ehm, ja, man tackar. Sådant kittlar lite behagligt för jag vill vara lite lagom konstnärlig. Men jag börjar misstänka att min inre konstnär har packat sin väska, knutit en scarf runt halsen och vandrat iväg. Han har tröttnat på att jag ger honom så sällan något spelutrymme nuförtiden.

Idag skulle jag på en föreläsning på Stadsmuseet men föreläsningen blev inställd. Eftersom jag befann mig redan där då passade jag på och tittade på de aktuella utställningar. Konstnärligt? No way! Konstigt? Jajamen. För höga förväntningar eller för lite känsla för konsten? Det enda jag gillade var att de gjorde en hantverksutställning bland gamla ångmaskiner. Det skar sig helt enkelt på ett intressant sätt. Det skar sig lite som mitt liv. För i fickor på mina ruffiga arbetsbyxor bor det fjärilar ju...

Ett liv

Jag börjar förlora tidsuppfattning. Dagarna ser likadana ut och jag får tänka länge efter vilken dag jag har egentligen vaknat till. Det som skiljer mina dagar åt är styrkan på den vinden som jag får cykla i varje morgon. Ibland händer något oväntat, som att baklyset pajar. Eller att Magnus förbärmar sig över mig, hämtar mig efter jobbet och bjuder på en suverän middag på Max. Jag beställer allt som det skriker onyttigt om. Vräker i mig feta pommes frites och tänker att jag lever farligt. Så farligt att jag nästan får en adrenalinkick av det. Vilken skön kontrast till det annars så inrutade livet. När jag kommer hem då gör jag allt för att inte sätta mig i soffan. För då slocknar jag fortare än jag hinner räkna till tre. Jag lyssnar på Simon & Garfunkel, barnen överrumplar mig med sina problem, det drar kallt från golvet och kvällen blir till natt...

Det dagliga brödet

Idag har jag jobbat hårt för att tjäna ihop lite slantar till mitt dagliga bröd. Det har varit den sista arbetssöndagen på ett bra tag. Nästa är först i december och det känns skönt. Kroppen skriker nämligen efter vila. Den bryr sig liksom inte om pengar. Den vill ha frid och harmoni. Den vill ha långa, sköna morgonar utan några måsten.

När jag började blogga då var mina barn fortfarande små. Jag var ensamstående, heltidsarbetande mor. Jag hann med så mycket efter jobbet då. Kurser, utbildningar, föreläsningar, fester. Kreativa anfall fick jag också. Nu vill jag bara få vara. Man kanske har en viss mängd av livsbränsle tilldelad under sin tid här på jorden. Bränner man det för mycket och för fort när man är ung så får man snåla med det när man är gammal. Och vice versa. Mitt  bränsle tog slut för längde sedan känns det som...

Det gyllene ljuset

Första oktober! Är det verkligen sant?

Jag gnuggar mig i ögonen och undrar om sommaren har verkligen tagit slut. Den kanske har tittat fel i sin kalender och gett sig av innan det var dags. Men nej, sommaren har inte tagit fel på tiden. Imorse stod jag vid en åker och var helt hänförd. Världen badade i ett fantastiskt gyllene skimmer. Höstljuset när det är som vackrast. Inte ens sommarsolen får världen att skimra så...