Vi gick tillsammans i grundskolan, jag och han. Han var en plugghäst och idag är han en av Polens främsta psykologer. Jag var mest osynlig och levde i min egen drömvärld. Idag är jag vet inte vad. Vi var inga riktiga kompisar, jag och han. Vi bara råkade vara klasskamrater. Efter 25 år sprang vi på varandra på nätet och han skrev till mig att han minns mig som en konstnärlig själ. Ehm, ja, man tackar. Sådant kittlar lite behagligt för jag vill vara lite lagom konstnärlig. Men jag börjar misstänka att min inre konstnär har packat sin väska, knutit en scarf runt halsen och vandrat iväg. Han har tröttnat på att jag ger honom så sällan något spelutrymme nuförtiden.
Idag skulle jag på en föreläsning på Stadsmuseet men föreläsningen blev inställd. Eftersom jag befann mig redan där då passade jag på och tittade på de aktuella utställningar. Konstnärligt? No way! Konstigt? Jajamen. För höga förväntningar eller för lite känsla för konsten? Det enda jag gillade var att de gjorde en hantverksutställning bland gamla ångmaskiner. Det skar sig helt enkelt på ett intressant sätt. Det skar sig lite som mitt liv. För i fickor på mina ruffiga arbetsbyxor bor det fjärilar ju...
5 kommentarer:
Fickor med fjärilar :) det gillar jag.
det konstigaste med konst är väl att vi tycker så olika om den. antingen är allt konst, eller ingenting. nån sa att konst är verkligheten sett genom ett temperament - det gillar jag.
agneta
Underbara du! Jag älskar hur du väcker bilder till liv i mitt huvud. Ser dina fjärilar som fladdrar i arbetsbyxorna....liksom lyfter dig upp bland lagerhyllorna och fladdrar, fladdrar, fladdrar med vingarna för att ge dig mera fart när du strävar framåtböjd över cykelstyret i höststormarna....
JA, du är en konstnärlig själ, tänk bara på dina fantastiska foto och dina sagor!
Jag instämmer med Jeanette! Det är underbart att gå in här:-)
Ja, konst är ofta konstigt!
Skicka en kommentar