Jag börjar förlora tidsuppfattning. Dagarna ser likadana ut och jag får tänka länge efter vilken dag jag har egentligen vaknat till. Det som skiljer mina dagar åt är styrkan på den vinden som jag får cykla i varje morgon. Ibland händer något oväntat, som att baklyset pajar. Eller att Magnus förbärmar sig över mig, hämtar mig efter jobbet och bjuder på en suverän middag på Max. Jag beställer allt som det skriker onyttigt om. Vräker i mig feta pommes frites och tänker att jag lever farligt. Så farligt att jag nästan får en adrenalinkick av det. Vilken skön kontrast till det annars så inrutade livet. När jag kommer hem då gör jag allt för att inte sätta mig i soffan. För då slocknar jag fortare än jag hinner räkna till tre. Jag lyssnar på Simon & Garfunkel, barnen överrumplar mig med sina problem, det drar kallt från golvet och kvällen blir till natt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar