Sporadiskt

Min tillgång till dator är fortfarande väldigt begränsad. Jag får ta en snabbis på sonens dator men hans tangentbord är väldigt utslitet. Någon har tydligen spelat sina dataspel med alltför stor inlevelse och dödat en del tangenter. Man får slå dem 35 gånger, gärna med en hammare. Så min närvaro på nätet är för tillfället sporadisk.

All den tiden jag skulle spendera på att göra Oerhört Viktiga Internetsaker ägnar jag istället åt att virka. Men inte ens det kan jag genomföra utan problem. Titta bara på katten! Hon lägger sig i korgen med min virkning i och låtsas vara döv när jag ber henne maka på sig.

Lotion för tanter

Jag har köpt en ny body lotion. Summer Hill heter den och kommer från Crabtree&Evelyn. Jag har dreglat över den i många månader nu men inte vågat kosta mig på den. Fast nu är det gjort. Den doftar ljuvligt, som en puderdosa. Jag går och sniffar på mina händer oavbruttet. Sara gjorde också ett sniffprov och konstaterade:

- Den luktar tant!

Konkurs

Den enda garnaffären i centrum har gått i konkurs. Väldigt trist tycker jag. Jag blir nog tvungen till att i framtiden köpa garn på nätet. Men det är inte alls lika roligt som att handla garn på riktigt. Då kan man inte klämma på det, lägga olika färger bredvid varandra och se hur dem passar ihop... Den döende garnbutiken har haft 50% på allt och jag har hamstrat lite garn. Jag överlever ett tag till i alla fall.

Det är inte bara garnaffären som har gett upp. Det är även vår Stora Dator och Magnus formaterar den. Det innebär att jag får jobba på reservburken som tyvärr, orkar ingenting. Så det blir lite glest med bilder ett tag framöver. Och kanske med inlägg för jag får slåss med min dotter om nätverkskabeln. Lika bra att lämna walk over direkt.

Kompassen

Jag har velat buda hem kompassen åt Magnus. Den ligger ute på Tradera och är alldeles fin. Jag tror att Magnus skulle tycka om den och om att få en present utan någon anledning alls. Men nu har kompassen blivit lite för dyr så Magnus får nöja sig med en kram eller något i den här stilen.

Saknad

Det är alldeles för tyst hemma. Jag saknar barnen. När de är hos sin pappa brukar jag låta dem vara ifred och ringer sällan. Men idag har jag ringt och pratat med mina två tjuriga tonåringar :) Det tog lång tid för mig innan jag lärde mig att ta vara på mina barnfria helger. Under de första åren hade jag gråtit och sovit mig igenom helgerna. Nu kan jag släppa ansvaret men inte saknaden.

Bilden är några år gammal. Vi firade jul hos mina föräldrar. Jag ser ganska sur ut men det var en fin jul och jag var inte alls sur.

Måndagsmys

Jag virkar och Lucy ligger hos mig och spinner. Det är väldigt mysigt...

Behov

Mitt inre liv är väldigt kaotiskt, stormigt, turbulent. Därför behöver jag omge mig med lugnet. Skapa lugnet där jag kan. Jag kan inte påverka mina tankar och känslor för de verkar leva på sina egna villkor. Det är som att ha aktiva vulkaner innanför pannan. Det är hett, det är oförutsägbart och ofta förödande. Med tiden har jag dock lärt mig att reglera flödet av alla intryck som kommer utifrån. Jag behöver lugna ytor, tama färger, tystnad och ensamma stunder för att överleva mig själv. Förut lyssnade jag inte till det behovet för jag trodde att jag var annorlunda. Men så hände det något, jag vet inte riktigt vad. Det har tvingat mig till att skala av alla föreställningar jag hade om mig själv och upptäcka sidor jag inte visste jag hade. En smärtsam process ska ni veta. Och varför skriver jag allt detta? För just nu har jag enorm huvudvärk och för att skriva i bloggen känns bra.

Om jag vill

Barnen har åkt till Göteborg, till sin pappa. Det är tyst hemma. Magnus sitter i sin verkstad och experimenterar med en av våra reservdatorer. Jag ligger i soffan och tänker att det är skönt att jag slipper laga en stor middag. Istället kan jag ta fram några överblivna matrester ur frysen. Det är skönt att bara ligga under yllefilten och känna att jag är ansvarsfri. Jag behöver inte göra någonting. Jag kan göra vad jag vill. Om jag vill...

Höststädat

Jag har höststädat altanen och klippt, krattat samt gödslat gräsmattan. Hoppas att vinter inte skadar den. Blomrabatten har fått ett täcke av lönnlöv. Jag flyttade på den sent i somras och jag är lite rädd för att växterna inte har fått tillräckligt med kraft för att övervintra på sin nya plats. Jag hoppas att lövtäcket skyddar rabatten mot den hårdaste kölden. Mina vita pelargoner, som jag skötte om sedan de var små sticklingar med ett enda blad, blommar än. Som om de inte brydde sig om att det är slutet av oktober och allt annat sommarliv har slagit sig till ro. Det känns bra att städa och kratta och låta tankarna löpa i nya banor. Imorgon kommer jag att få träningsvärk :)

Hon har valt

Imorse besökte jag Johannas blogg. Johanna är mitt låtsasbarn fast hon är inget barn längre. Hon utbildar sig till förskollärare. Och hon trivs med sitt val. Jag blir så glad när hon skriver att hon vill vara bland barnen. Hon har valt en väg och vandrar säkert på den. Känslan att välja rätt i livet är oersättlig och jag är glad för att hon upplever den. Särskilt i tider när man har möjligheten att välja bland hundratals olika vägar och stigar. Lycka till Johanna!

Nattaktiviteter

Tre gånger H

Hemslöjden. Jag har fått en stor bunt av min snälla granne. Har inte kunnat komma bättre än just idag när förkylningen knäcker mig.

Hösten, när den är som bäst.

Handkraft. En tvättmaskin som finns just nu till salu på Tradera. Imponerande tycker jag.

Slit och släng

Ibland sätter sig någon tanke i huvudet på mig och vill inte släppa taget. Som den där om tidningar och livet och oss, människor. Varje gång jag står framför en tidningshylla blir jag konfunderad.

Så blir du lyckligare! 10 sätt att höja sin lön! Gå ner 3 kg på en vecka! Orgasmskolan! Kicka pojkvännen!

Tidningarna måste väl spegla av vår tid? Svara på den törsten som finns i samhället idag? Annars skulle dem nog inte sälja antar jag. Är det ett sätt för tidningarna att tala om för oss att egentligen är vi ett gäng missnöjda typer som inte borde nöja sig med det vi har utan kräva mer. Är vi verkligen ett gäng sjukligt överviktiga människor som borde förknippa maten med kalorifattiga gränser istället för att äta och ha roligt samtidigt? Sexlivet är också uselt, det måste förbättras. Och när du är väl mästare på att få (och ge) oförglömliga orgasmer då kan du kicka killen. Eller tjejen. Det finns alltid 100 andra som väntar i kön. Slit och släng dig själv.

Varför finns det så få artiklar som verkligen uppmuntrar människor att acceptera sig själva och rota sig i livet? Istället ska man hela tiden förändra allt runt omkring sig. Byta jobb, förhållanden, tapeter i vardagsrummet. Skilsmässor väcker mindre uppmärksamhet än folk som har levt med varandra i 20 år. Har man jobbat på ett företag i 15 år då är man nog klassad som dinosaurie som passar bättre på Naturhistoriska än i vårt moderna samhälle.

Nej, jag är inte ett dugg bättre. Jag är ett kugghjul i det stora maskineriet och jag drivs av samma rastlöshet som präglar många av oss. Men högst på min önskelista står det ett enkelt liv. Ett liv där man inte tvingas välja jämt och ständigt, där man har sin givna roll och plats och där andras åsikter om vad som är bra för mig inte når.

PS. Förresten, jag köper aldrig en tidning som skriver om viktnedgång. Och ordet banta är totalt förbjudet i det här hemmet.

Som ett ljus i mörkret

Vår skabbiga dröm

- Ingen kan väl köpa det och använda som bostad - konstaterade Magnus. Förutom oss.

För huset är minst sagt skabbigt. Det drunknar i okontrollerad växtlighet. Det finns ingen väg dit, bara enorma lerpölar som man får traska sig igenom. Men vi skulle kunna ge det en chans. Med Magnus obestridiga hantverkstalang skulle huset bli levande igen. Så vi har köpt en ny trisslott som tyvärr, inte gav oss någon vinst. Att låna pengar på banken löser bara en del av problemen så vi undviker det. I alla lägen. Vi är så gott som skuldfria människor. Om man inte räknar mitt CSN - lån. Men det är synd om huset som ruttnar bort. Det skulle behöva någon som kan bry sig om det.

Kurragömma

Halsduken

Jag har stickat klart halsduken så nu kan höstvindarna blåsa hur mycket de vill. Jag är faktiskt väldigt förvånad över hur varmt, fluffigt och lätt mohairgarnet är. Det känns så skönt att ha den halsduken runt halsen. Inte alls stickit som jag var lite rädd för. Dyrt har det inte varit heller för jag fyndade garnet på loppis för ett tag sedan. Två oanvända nystan för bara några kronor. Kan det bli bättre?

520 000 kr

Vi har hittat ett hus som vi absolut vill ha. För att köpa det behöver vi 120 000 kr plus ca 400 000 för att renovera huset, bygga ett hönshus och en toalett. Vi har tömt vår spargris men det är för lite. Alldeles för lite. Det kanske räcker till att dra en väg till huset. Vi har köpt en trisslott och vann 25 kronor på den. Nästa lott var förstås utan någon vinst alls. Min hjärna jobbar febrilt med att tänka ut ett sätt att få ihop pengarna. Och plötsligt... plötsligt fick jag en snilleblixt! Jag ska starta en insamling bland Eskilstunaborna. Om varje familj skänker oss en guldtia då får vi pengar för att köpa huset. Ja, men vad får vi för det - kan familjerna undra. Javisst, jag har svaret. Genom att skicka 10 kr till oss befriar ni Eskilstuna från en blommig bil och en barfotalasse. Kom igen folk, skicka pengar och vi lovar er frid på gatorna!

PS. Jag hoppas att ni inser att jag skämtar.

Hur?

När jag var 14 år förfasade sig mina föräldrar över de klädvalen som jag gjorde. Idag, när det är min tur att vara mamma till en 14-årig tjej, gör jag precis likadant. Fast jag har lovat mig själv att aldrig göra så. Ändå lyfter jag på ögonbrynen och undrar: Hur kan du gå så här????

Don Quijote

Egentligen tänkte jag att jag skulle tillbringa resten av kvällen i soffan och sticka på min halsduk. Det börjar bli lite bråttom med tanke på den kylan som håller grepp om oss. I alla fall om min nakna hals. Halsduken stickar jag i mohairgarn och jag måste säga att mohair känns väldigt jobbig att sticka med. Men det blir fluffigt och varmt.

Nåja, jag tänkte sticka men istället sitter jag här och skriver. En av mina finaste vänner sa häromdagen att hon blir besviken om jag inte har skrivit något under helger. Så min rara Elin, just för dig från den sidan av motorvägen: puss!

Jag har verkligen försummat mina vänner och bekanta. Inte nog med att jag träffar dem alldeles för sällan så är jag enormt seg på att ringa dem eller ens svara på deras mail. Men det är inte för att jag är inte bryr mig. Det gör jag. Jag har blivit så asocial av mig på grund av den tröttheten som har plågat mig i många månader nu. Jag försöker övervinna den men jag vet inte... Ibland känner jag mig som om jag vore Don Quijote som slåss med väderkvarnar.

Bland ruttna löv

Jag kom på mig själv att det var länge sedan jag gick i skogen och fotade. Det kan bero på min ständiga trötthet, regnet eller något helt annat som jag inte är medveten om. Jag har nästan glömt hur avkopplande det kan vara att åla bland ruttna löv och spindlar som inte har hittat något ställe att övervintra på. Än. Så jag och min allra trognaste fotokompis Nosan gick ut. Jag tröttade ut mina ben men vilade upp min hjärna. Det var mer än behövligt måste jag säga.

Precis som jag vill ha det

Jag är en nattuggla. Och när jag ugglar om nätterna då googlar jag ibland. Och ibland ramlar jag baklänges av förtjusning. Som nu. Titta bara på det här rummet! Så otroligt mysigt att jag inte kan slita ögonen ifrån skärmen. Jag älskar dessa färger, känslan, avspändheten. Att det är slitet men inget horribelt shabby chic i det. Ursäkta mig alla shabby chic - älskare. Att blomvasen står på golvet istället för på bordet. Att ingen tv syns på bilden. Istället ser man ett brädspel. Trasmattorna, lapptäcket, fåtöljerna. Jag köper hela konceptet. Så vill jag ha det!

Jag var så ivrig med att spara själva bilden att jag inte sparade sidan från vilken jag hämtade den. Nu gör jag något fult med att lägga ut bilden utan att länka tillbaka men jag kan inte låta bli. Jag hoppas att ni kan se över det.

Vindpust

Plötsligt kom den där känslan av att vara lycklig till mig. Det kändes som en varm vindpust någon gång i mars. När hoppet om sommaren kommer tillbaka. När man vill kasta av sig jackan och sträcka på sig. Jag gjorde inget speciellt då. Läste, virkade, tittade på det hemska vädret där ute. Och så kände jag den. Känslan. Och tänkte att jag var lycklig.

Välja framtid

Idag har jag varit på föräldramötet hos min son. Han går i åk 9 och snart ska han välja sin framtid. Inte ens 16 fyllda och så stort val, så stort ansvar. Gymnasievalet. Antigen väljer han rätt och livet rullar på. Pusselbitarna faller på plats. Eller så väljer han fel och får senare dras med ett val som skaver liksom en sko som är för liten.

Vad vet man om livet när man är bara 16 vårar? Vad vet man om sig själv? Om vad man trivs med. Om vad som är viktigt för en själv. Jag vet att det finns 16-åringar som har tydliga mål men många är långt ifrån det. Jag önskar jag kunde styra hans val men det är just det. Det är hans val. Mina föräldrar styrde mitt val. Jag ville bli sjuksköterska och utbilda mig senare till barnmorska. Men de tyckte att det var ett yrke som var otänkbart. För dåligt betalt, för mycket blod, för mycket slitage. Så jag utbildade mig till trädgårdstekniker. Jag skulle ha växthus, odla tomater och bli stenrik. För när jag valde skolan då kunde man bli stenrik på det. Där jag bodde. Men jag har aldrig jobbat som trädgårdstekniker, aldrig sålt en enda tomat. Jag är övertygad om att mina föräldrar menade väl men valet var inte mitt. Valet var deras. Det byggdes på deras erfarenheter och världsyn. Jag skulle nog bli en bra sjuksköterska har jag en känsla av.

Så jag vill inte styra sonens val. Inte alltför mycket i alla fall. Jag kastar idéer upp i luften, som bollar. Han får fånga dem själv och bestämma över dem. Men jag tycker att det är tufft att behöva fatta ett sådant beslut när man är så pass ung. Men kanske är jag bara ängslig och projicerar mitt eget velande på honom? Jag brukar ju själv fantisera om vem jag blir när jag blir stor...

Ett handskrivet brev

I Göteborg bor min tvillingsjäl. Vi har haft mycket roligt tillsammans och jag saknar henne väldigt mycket. Idag har jag fått ett brev från henne. Ett riktigt, handskrivet brev. Hon är nog den sista och den enda som jag känner som ännu skriver sina brev för hand. En bok fick jag också av henne, en magisk sådan :)

Händer på klubbmötet...