På hästryggen

Precis hemkommen från min ridlektion. Det fåniga leendet sitter ännu i ansiktet på mig.

Jag blir så lycklig av att rida. Svettig blir jag också. Och trött. Men mest lycklig. 

Fröken Lucys känsla för lyx

Jag har gjort ett fint loppisfynd. En sjal i pashmina och silke. Jag la sjalen på bordet och innan jag ens hann vända mig så la sig katten på den. Hon har nästan 100 kvm att välja på och så lägger hon sig på ett bädd av cashmere. Dessutom tycker Lucy att det är hennes fullständiga rättighet. 

En höstdag

En sådan gråmulen lördag. Regnet duggar oavbrutet. Man kan nästan tro att det här regnet har spolat bort de sista färgerna som sommaren har lämnat efter sig. Men bara nästan...

En korg full med äpplen

Jag är inte så lyckligt lottad att jag har ett alldeles eget äppelträd. Men i skogskanten, där jag brukar gå, växer det ett gammalt träd som fortfarande ger jättegod frukt.

Det blir mycket fallfrukt. En del blir till mat för skogens djur och insekter men det mesta går åt spillo. Det gör ont i mitt hjärta att se alla dessa goda äpplen ruttna bort.

Idag har jag plockat en korg full med de finaste äpplena som jag har hittat under trädet.

Av dessa äpplen blev det passerat äppelmos. Den minsta burken innehåller mos som jag har kokat tillsammans med en kanel- och vaniljstång. Väldigt gott, enligt mig.

Utan skor

En milstolpe i mitt liv. Jag letar efter ett par ridskor. Vem kunde ana att jag vid 40 fyllda skulle börja rida? Inte jag ska jag säga er. Absolut inte jag. Hittills har jag ridit i mina vanliga skor och kläder. Jag har inte velat lägga ut många hundralappar på utrustningen förrän jag är säker på att jag vill fortsätta med ridningen. Numera är jag rätt så säker på det. Jag till och med snuddar vid tanken på att skaffa mig en egen häst. Inte nu men någon gång i framtiden. Kanske. Men jisses, vilka skor ska jag köpa? Det finns en del att välja på och jag har tagit sikte på ett par jodphurs med stålhätta. Mest för att de är så snygga. Men är dem egentligen de ultimata ridskorna? Speciellt nu när den skandinaviska kylan börjar smyga sig på oss? Jag är vilse. Och utan skor.

En liten uppdatering: ikväll har jag lyckats med att buda hem (Tradera) ett par ridkängor. Inte lika vackra som jodphurs och det grämer mig. Inte lika dyra heller måste jag dock säga.   

Som på räls



Det är märkligt hur självdestruktiva vi kan vara. Det är först när det onda blir ett faktum som vi panikbromsar. När livet går som på räls så lägger vi i en högre växel och snart skenar allt iväg. Ni är kanske klokare än jag och håller er till spelets alla regler men inte jag.

Precis när allt är som bäst, jobbet fungerar, pengarna strömmar in och livet leker då börjar jag slarva. I ett gatukök köper jag mat som badar i fett, jag dricker kaffe på jobbet, bokar in mig på alltfler aktiviteter och lägger mig alldeles för sent. Jag vet att det inte är bra för mig men jag gör det ändå. För just då mår jag helt fantastiskt och tänker inte på det som ska komma.

Och DET kommer, garanterat.

Hela helgen har jag vridit mig av magsmärtor. På nätterna grät jag och på dagarna liknade jag en vrak. Min stackars mage klarar inte av slarv. Den behöver omtanke varenda dag annars kollapsar den. Idag har jag varit hos läkaren och fått en påse med mediciner som ska hjälpa magen att bli hel igen. Jag slår mig i bröstet och lovar magen guld och gröna skogar. Aldrig mer pizza, aldrig mer koffein, aldrig mer slarv! Just nu kan jag lova vad som helst för när magen gör ont då gråter man. Och lovar. Jag ber till högre makter att jag ska få minnas den här smärtan även när magen har läkt och allt börjar rulla som på räls igen. För det är då saker händer...

Det är fredag!

- Tjoho! Det är fredag! - ropade jag när jag kom in i omklädningsrummet på jobbet.

- Det har det varit hela dagen - svarade en surmulen röst.

Jag blir berusad av tanken att det är fredag. Även om jag tycker om mitt jobb och för varje dag som går så blir jag bara tacksammare och tacksammare för att jag har det så älskar jag fredagskänslan.

... och precis här, när jag skrev dessa ord då plingade det på dörren.

Det var min granne med sin son. Och pojken sa att vi är... håll i er...

världens bästa grannar!

Kan man få det bättre än så här på en fredagskväll?

På tal om grannar. Jag bor granne med en fjällig bläcksvamp.

Tydligen en fin matsvamp men jag har aldrig gett mig på den.

Den växer på min gräsmatta och kittlar mina svampnerver något oerhört.

Knasdagen

- Oj, vad du är glad idag - kan någon av mina arbetskollegor säga ibland.

- Ja, det händer då och då - kan jag medge.

Fast idag har ingen sagt att jag har var glad. Inte så konstigt med tanke på att idag har jag haft min sura dag. Det är en sådan dag då man gång på gång tappar sin skärkniv i golvet och måste hela tiden böja sig för att plocka upp kniven. Eller så välter man en hel kartong med kläder. När man kör huvudräkning och mumlar för sig själv 250 pcs minus 248 pcs då får man 39 pcs som resultat. Vill det sig riktigt illa så tappar man hela hushållspappershållaren i kollegans tekopp. Och tro mig, sådana dagar vill det sig riktigt illa.  

Nu är dagen nästan slut. Solen dansar sin sista dans på gardinen och det är alldeles tyst. Jag törs inte röra mig. Inte ens blinka! För vem vet vad jag lyckas välta eller tappa om jag gör en enda rörelse.

Hur kommer det sig att vissa dagar är alldeles strålande medan andra dagar är totalt knasiga?

Absolut höst

Vissa kallar det för sensommar men jag anser att det är höst. Hur jag än vänder och vrider på årstiden då kan jag inte få den till något annat än höst. Löv som gulnar och faller. Mörka morgonar. Och det vemodet jag känner i hjärtat. Det är höst, absolut. Tid för böcker, äppelkakor, yllesockor och te. Jag känner på mig att den här hösten kommer att bli en alldeles förträfflig höst.  

Rapport från kullen

Igår slog det mig att det var evigheter sedan sist jag var på kullen. Så vi gick dit för att kolla läget. Från den största stenen betraktade jag gravfältet och människor som rörde sig mellan gravarna. Tydligen är jag inte ensam om att besöka kullen... 

En av kullens 50 gravar från vikingatiden.

Arkeologerna har börjat med att lyfta bort stenar från gravarna och leta efter intressanta saker. Jag får bara en stark känsla av att de väcker många förargade själar. Det där köpcentret som kommer att växa på kullen blir nog olycksaligt.

Högre upp på kullen finns det husgrund från troligen 1600-talet.

En eldstad från järnåldern. Inuti gropen är jorden fortfarande väldigt sotig.

Och ett fynd från en tid som ligger lite närmare oss :)

Ibland undrar jag vilka hemligheter om oss jorden kommer att avslöja om tusen år...

Den dränkta äppelkakan

Tjoho! Ni som gissade på vaniljsås hade rätt. Under vaniljsåsen gömde sig en bit äppelkaka. Nu förstår ni varför jag tappade hakan. Dränka den goda äppelkakan i såsen... Skandal! För äppelkakan var verkligen god. Jag bakade den efter ett recept ur A piece of cake av L. Lindholm. Hela receptet törs jag inte lägga ut för jag tror att det strider mot upphovsrättslagen. Men om ni bara får tag i boken så testa receptet. En mjuk sockerkaka med mandelmassa och kanelstekta äpplen... Enligt min enkla livsfilosofi bör man baka åtminstone en äppelkaka varje höst :)

Förresten, när jag bakar då använder jag numera bara ekologisk bourbonvanilj istället för vanligt vaniljsocker. Smaken blir tusen himlar bättre, regnskogen gladare och mitt samvete lite renare.

Gissa

Jag bör vara van och härdad. Vi har bott några år under samma tak ju. Men icke! Ibland tappar jag hakan och det gjorde jag strax efter frukosten imorse. Det tog en lång stund innan jag samlade ihop mig. Magnus har tagit sig en blygsam (he he he) portion av ...

Ja, kan ni gissa vad Magnus har lagt upp på tallriken?

Jag fattar inte hur hans mage kan rymma dessa enorma mängder mat. Han är ganska liten men äter som en häst. Men inte en enda gnutta fet lägger sig på hans kropp. Väldigt orättvisst. Om jag skulle äta lika mycket som han då skulle jag behöva investera i en lyftkran.

Hej då alla fina småkryp!

Vi ses nästa vår!

Den gamla assistenten

Magnus har dammat av den gamla hushållsassistenten. En gång i tiden fanns den hemma hos hans farmor. Idag har jag bakat gammaldags äppelkaka och fått hjälp av assistenten. Det kändes nästan lite heligt att vispa smeten med en sådan gammal hushållsapparat. Tänk er, den är över 60 år gammal och fungerar än! Den är dock lite omständig. Att vispa med en modern elvisp känns betydligt enklare. Men jag kan tänka mig att assistenten blev en hjälte när den på 1950-talet dök upp hemma hos de flitiga husmödrarna.   

Oups, I did it again...

Tagit hem en ny för mig svamp, stekt den och ätit upp. Jag förbjöd Magnus att äta av den svampen. Jag tror att han blev väldigt glad för det. För ifall jag ska börja plågas av obeskrivliga magsmärtor alternativt visa tecken på hög berusning då behöver jag skjuts till sjukhuset samt någon som håller mig i handen när jag magpumpas. Jag hoppas dock på att jag ska slippa några obehag i överhuvudtaget.

Nu är det inte så att jag plockar helt vilt alla svampar som jag snubblar över och genom förtäring testar deras duglighet. O nej. Jag har som mål att varje höst lära mig åtminstone en ny matsvamp. I år har jag varit ruskigt sugen på att bekanta mig med just tegelkremlor. Jag har studerat svampen väldigt noga, både i skogen och i många olika svampböcker. Idag har den hamnat i min svampkorg. Jag är 99% säker på att det är rätt svamp men helt säker blir jag först imorgon. Och vem har sagt att svampplockning är tråkig? Det är ju hur spännande som helst.

Obs! Jag avråder alla från att plocka svamp som man är det minsta osäker på. Plocka hellre fem ynka trattkantareller än en hel korg full med prima spindelskivlingar. De dör man av. 

Det har ordnat sig

Igår skrev jag om oron som har gett mig mardrömmar. Idag är oron som bortblåst. Jag har fått ett oväntat men ack så positivt besked och behöver inte oroa mig på ett bra tag nu. Jag kan ta helgen med ro i själen. När sådant händer blir jag alltid ursinnig på mig själv. Jag skäller på mig för alla dystra tankar som jag har tänkt. Till ingen nytta alls. Dystra tankar är ju sällan till någon nytta. Ty allt ordnar sig ju till slut. På ett eller annat sätt.   

Ingen plan B

Jag måste ha plan B. Alltid. Om vi ska på en fest då vill jag att vi tar både bilen och cykeln så att jag kan komma hem när jag vill. Om jag inte ska på någon fest då vill jag veta vad jag ska göra istället då. Om det jag gör istället kan, trots allt, inte göras då måste jag tänka ut något annat. Helst tre veckor i förväg. Spontant finns inte i min vokabulär ska jag säga er. Planering, listor och kontroll är min räddningsplanka. Och min förbannelse. Ty allt kan inte planeras i förväg. Inte ens av en sådan kontrollfreak som jag. Ovisshet tär enormt mycket på mig. Och just nu plågas jag av ovissheten så att kroppen värker och nattdrömmarna blir mörka.

I helgen hade jag all tid i världen för att helt ostört planera livet. Vilka fantastiska idéer jag kom på då! Min framtid var säkrad. Trodde jag... För när jag packade ner idéerna i min stora ryggsäck och tog med dem till fastlandet då hände det något märkligt. Idéerna har nämligen slutat med att glänsa så där fint som de gjorde på ön. Och nu är jag orolig, ledsen och dessutom panikslagen.

Jag har ingen plan B längre... 

Jag önskar att jag kunde leva lite mer för stunden och ta livet med ro i själen.

För allt brukar ju ordna sig till slut. Det har det gjort i typ 40 år. 

Men det kan jag inte. Inte just nu. Inte när jag inte vet...

Hamnlös uti havet

Sandöns historia har sin osäkra begynnelse i sagans dunkel

Albert Engström

Min tid på ön:

De flesta av mina måltider åt jag på trappan till vandrarhemmet där jag bodde.

Nyfikna och ganska orädda bofinkar höll mig sällskap. Vi delade på några brödskivor :)

Långa promenader längs stranden...

... och en del misslyckade bildtagningar.

Ta hand om dagens skörd...

... och vila. Låta tankarna flyga fritt. Dagdrömma. Lyssna till havets brus och leka med sanden.

På kvällarna, när solen hade gått ner och det fanns inte så mycket annat att göra då kunde jag gräva ner mig i sängen och läsa.

Trollska Ö, som hjärtat stjäl

Skogens allvar, ljungdofts mildhet

Havets grymhet, stormens vildhet

Sandens glöd, av solen lånad

Vågens smek och Näckens trånad

Skifta, blandas i din själ.

Sandö är ditt namn

Hamnlös uti havet.

(jag vet tyvärr inte vem som har skrivit dikten)

Hej då Gotska Sandön! Vi ses nästa år!

Förtrollad på Gotska Sandön

Igår lät jag den solvarma sanden rinna mellan mina fingrar. Idag har livet slungat in mig i vardagen igen. Ibland är livet riktigt, riktigt grymt. Två dygn på Gotska Sandön är alldeles för kort tid. Men den räcker till att med de vida sandstränderna, havets dån, de trollska skogarna och vindens envishet förtrolla den som kliver ner på ön.

På kvällarna satt jag och tittade på solnedgången. Och sedan, när det blev alldeles mörkt, kunde jag se tusentals stjärnor. Jag låg på stranden, havet dånade och jag stirrade rakt upp. Jag var som i en bubbla utan varken dåtid eller framtid...

Att resa ensam har sina fördelar. Man gör precis vad, när och hur man vill. Men det har också sina nackdelar. Jag har saknat någon att dela mina upplevelser med. Någon som jag kunde flämta till kära nån vad vackert det är. Som tur är har jag bloggen och några trogna läsare. Så jag kommer att flämta här ett tag framöver. För det går inte att flämta färdigt i ett enda inlägg. Gotska Sandön är alldeles för underbar för det.