torsdag 30 september 2010

Min dröm är...


...att jobba som sagotant.

Och idag kan man läsa lite om mig i Folket.

En frostig morgon



En sista septembermorgon. Nu börjar hösten på allvar. Här hemma har vi slagit vad om när den första snön kommer. Magnus tror att det ska börja snöa redan i oktober. Dawid satsar på november. Jag, den naiva i familjen, hoppas på december.
 Vi får se vem som har rätt.  

onsdag 29 september 2010

Den begränsade hjärnan


Jag har inte varit förkyld på evigheter så jag har glömt hur det känns. Nu vet jag det för jag har blivit dunderförkyld. Min hjärna är så insnorad att inget vettigt kommer ur den ikväll.
Vitamin C och näsdukar är det enda hjärnan kan fokusera på just nu.

tisdag 28 september 2010

Kanske är det bara en dröm?


Ibland händer det saker när man minst anar det. Ibland tänds det ett ljus i slutet av den mörka tunneln. Ibland blir ens böner besvarade. Jag tror att det händer mig, just nu. Men jag är rädd för att bli alltför glad. Tänk om jag bara drömmer?

måndag 27 september 2010

Stensöta


Hösten bjuder på många härliga skogspromenader men skogen är så mycket mer än bara det. Skogen gör sig bäst om den upplevs med alla sinnen. Att blåbär, lingon och många svampar går att äta, det vet många. Men visste ni att man kan tugga på stensöta? 


Stensöta växer på bl.a mossiga stenar. Bladen ska man låta bli. Det är roten som är smakrik.


Dra ut (försiktigt) en stjälk med en bit rot.


Rensa bort det yttersta lagret på roten. Stoppa roten i munnen och smaka!
Stensöta smakar ganska starkt. För mig smakar det xylitol blandat med sötningsmedel.
Stensöta är en medicinalväxt och kan användas vid hosta, gallbesvär och förstoppning.

Så ut med er på en promenad!

Ludenben



Mitt i skogen i en sten, bodde trollet Ludenben.

Och idag har jag tovat honom klart. Han ingår i en sagopåse som Ewa, min bloggvän, väntar så tålmodigt på. Men snart, alldeles snart, kommer han att träffa henne och massor med barn. 

söndag 26 september 2010

Min egen stresshantering




Dagen började så bra. Med en äggmacka, varm choklad och en promenad i den tidiga höstsolen. Men sedan hände det något. Ju fler timmar dagen slukade desto mer stressad kände jag mig. Jag gjorde många saker samtidigt (rullade köttbullar, gjorde trattkantarellsås och hjälpte sonen att göra en nätbeställning) och jag blev alltmer onårbar (prata inte med mig nu, jag hör dig ändå inte) och glömsk. Jag glömde mitt eget personnummer! Jag klarar inte av stress. Jag ser den som ett monster som suger energi ur mig och gör mig till en oengagerad person. 

Kroppen och sinnen bad om nåd. Jag har lärt mig hur viktigt det är att lyssna på sin egen kropp så jag stannade upp, avslutade allt jag höll på med, gjorde mig en kopp te och andades. 

Andades tills min snurrande värld stannade. Sedan tog jag med Nosan på en promenad och lovade mig att ta ett bad när jag kommer hem.

lördag 25 september 2010

Firefox vs Explorer


Jag har inte stickat en enda millimeter på min halsduk.
Jag har nämligen somnat och sovit så gott som hela kvällen. 
Nu är jag tillbaka vid datorn för att vänja mina ögon vid Firefox. Magnus har nämligen bytt webbläsaren och jag och foxen känner oss inte så bekanta med varandra än. Men jag blir irriterad på de små ändringarna som den nya webbläsaren har med sig. Jag är en vanemänniska.

Har någon av Er Firefox? Det sägs att den är bättre än Explorer men varför? Själv kan jag inte se någon förbättring alls.  

En sådan dag


Det är en sådan dag då man vill gräva ner sig i soffan och inte röra så mycket som på lilltån ens.
Dricka mycket te, äta kladdkaka och kanske, kanske sticka lite på sin halsduk. Om man orkar. Om händerna och hjärnan är med på noterna. Hur klarade jag av sådana dagar när barnen var små? När de krävde 239% uppmärksamhet? När jag jobbade långa dagar och timmarna räckte inte till allt och absolut inte till mig själv? Jag förstår faktiskt inte.

...och nu väntar soffan på mig...

 

fredag 24 september 2010

Äntligen kan jag se dem!



Jag har sagt att jag är en duktig svampplockare. Det finns nog fläckar på min svampsol och de heter trattkantareller. Jag kan inte se dem. Även om jag ålar mig genom skogen. Till och med en sådan svampanalfabet som min Magnus hittar trattkantareller men jag kan stå mitt i dem och fråga: var är dem?

Varje höst ger jag mig ut i skogen för att hitta trattisar. Jag har liksom tänkt att jag inte är någon fullfjädrad svampplockare om jag inte kommer hem med trattkantareller. Jag kommer hem med alla tänkbara svampar men inga trattisar. Väldigt frustrerande.

Idag, på hundpromenaden, hittade jag massor med trattisar. Jag plockade och plockade och de tog aldrig slut. Eftersom jag inte räknade med någon svamplockning så hade jag ingen korg med mig. Jag fick plocka svamp i hundbajspåsen.

Äntligen kan jag se trattkantareller!

torsdag 23 september 2010

onsdag 22 september 2010

De inre vingarna


En liten mygga landade på ett gult björklöv. Hon satt där hela fem långa minuter. För en människa som lever i 60 år är fem minuter ett litet ögonblick. Men för en mygga som lever bara en sommar är fem minuter lika länge som fem månader för oss människor. Så den här lilla myggan hade tillbringat en bra stund på björkövet.  


Till slut var det dags att lämna lövet och gå vidare i livet. Myggan kom fram till kanten, hoppade av lövet och började sin vandring. Det gick ganska bra för henne. Ändå fram tills... 


Tills hon stötte på ett hinder. En djup avgrund. Myggan ställde sig på kanten och tittade ner. Ojojoj, det där såg inte alls bra ut. Hon funderade på hur hon skulle lösa problemet. Hon funderade och funderade och funderade... Hon var så fokuserad på problemet att hon glömde att hon hade faktiskt ett par vingar.

Vi har också ett par vingar men våra vingar sitter mest på insidan av oss. Våra inre vingar är vävda av intuition och fantasi. Det glömmer vi så ofta.

tisdag 21 september 2010

Hon vet hur man gör


Jag känner mig liiiite stressad. Jag önskar att jag kunde ta livet med ett sådant lugn som Lucy gör. Hon är en mästare på att slappa. 

Fotoglädje


Idag har vi hämtat min kamera. Den har varit hos en kameradoktor och nu är den som pånyttfödd. Jag gick ut i rusket för att ta några bilder. Bara så där. Sikta och tryck. Inget mer. En ren fotoglädje. 

måndag 20 september 2010

Dagen efter valet


Nej, jag har inte röstat. Som polsk medborgare har jag ingen rösträtt. Men jag har följt valet lite på avstånd. Om jag fick rösta då vore det de rödgröna som skulle få min röst. Lite märkligt med tanke på att jag kommer från ett land som har kämpat hårt för att befria sig från socialismen.

Sverigedemokraterna skulle inte få min röst. Inte för att deras politik är fel utan för att fel användning av deras program kommer att leda till ett raskrig. Min familj har överlevt en Auschwitz. Det räcker så. För all framtid. Däremot kan jag ej påstå att deras program strider mot mina åsikter. Snarare tvärtom och jag anser inte att dessa är på något sätt hatiska.

Att kräva att de som söker skydd i Sverige ska kunna anpassa sig till svenska lagar är inte mycket begärt. Att kräva att att en svensk medborgare ska kunna prata svenska och ha grundkunskaper om landet är inte mycket begärt. Jag känner personligen människor som tror att Malmö är Sveriges huvudstad och behöver tolk vart de än vänder sig. Och de är svenska medborgare.

Jag är inte rasist. Jag är en invandrare. Mina barn har en muslimsk far.

Men jag har sett hur man har fått äta upp det att man är svensk.

Jag jobbade på en förskola där 99% av våra barn var barn till invandrarföräldrar.

Att fira midsommar eller jul på förskolan gränsade till det omöjliga. Vi fick inte dansa runt "korset". Vi fick inte sjunga julsånger. Vi fick inte göra änglar. Att nämna Jesufödelse straffade sig alltid. Men julen dög så länge det kom jultomte på besök och lämnade paket till barn. Det är nästan skrattretande. För många föräldrar valde att hålla sina barn hemma kring juletiden just för att skydda dem från de kristna traditionerna. Men när barnen väl kom tillbaka så var den första frågan "var är paketet?". Och det var inte barnen som ställde den utan deras föräldrar. 

En pappa från Libanon beklagade sig högt och ljudligt över de svenska lagarna. Min svenska kollega fick nog och så: Då får du flytta dit där lagar passar dig bättre. Pappan kände sig kränkt. Kollegan framstod som rasist och fick be pappan om ursäkt.

Och tänk dig att du bokar en tolk som ska tolka ett samtal. Tolken väntar i samtalsrummet, du kommer in, sträcker din hand och välkomnar människan.

- Jag tar inte kvinnor i hand - säger han kallt och du står där med din utsträckta arm och känner dig som värsta fåntratt.

Det är egentligen små saker, obetydliga incidenter men jag tror att alla dessa små sakerna bidrar till en felaktig attityd. Har man valt att bosätta sig i Sverige så kan man inte kräva att allt och alla ska anpassas till en. Tvärtom, man ska anpassa sig till det nya landet.

Jag har alltid haft dessa åsikter. Ibland diskuterade vi det i personalrummet och mina svenska kollegor svarade jämt:

- Du Anna, du kan säga sådant för du är själv invandrare. Om vi säger det så blir vi kallade direkt för rasister. 

Min blogg är för det mesta politiskt neutral men dagen efter valet är ett undantag :) 

söndag 19 september 2010

She is the queen!


Jag sitter framför datorn och dansar värsta rumpdansen. Ibland lyfter jag händerna från tangentbordet bara för att vifta lite vilt med dem.

Kan det vara något jag har ätit som får mig att bli så där ogenerat galen?
Kan en flugsvamp smusslat sig in i svampkorgen?

Äsch, det är bara ett rejält adrelinpåslag som min kropp försöker göra något åt just nu. Jag har nämligen vunnit ett ljudkort på Tradera. Vi var många som hade slagits om det. Sammanlagt 18 bud. Men jag är segraren! Oj vad jag gottar mig just nu i den ljuvliga sötman som bara en seger kan ge.

I'm the Queen of the world!

Och så lite rumpdans på det hela. Och lite vift vift med armarna.

Såja såja Anna.

Yiiiihaaa!

Och hur gick det för...


...den jordnära människan?

Tja, så där.

Jag har plockat (och torkat) svamp och bär. Jag har bakat bröd och stickat. Underbara sysslor om man utför dem för nöjes skull men jag vet inte om jag skulle kunna leva ett liv där dessa var en nödvändighet. Jag får ge upp mina tankar om ett litet torp mitt i ingenstans. Om självförsörjning och avståndstagandet från samhället. De är ädla och väldigt fridfulla tankar men min personlighet vill nog ligga i bubbelbadet. Sedan vill den nog kliva ut ur badet och ställa sina fötter på ett varmt golv. För att inte tala om den fluffiga handduken som blir uppvärmd på en handdukstork. Jag gillar nog känslan av lyx.

I samma stund som jag skrev föregånde mening tänkte jag på att lyx kan man tolka på olika sätt. Det kan ju kännas lyxigt med den där lilla stugan också. Så jag rättar mig direkt och säger att jag gillar nog bekvämlighet och värme. Jag är en lat människa. Tyvärr...

Nästa vecka är det träning, svett och utmaningar som gäller!

lördag 18 september 2010

Tova en get


I min Sagoverkstad visar jag hur man tovar en get.

Fåglar överallt


Jag tycker om fåglar. Jag tycker om att titta på våra skattor när de sköter om sina ungar. Och jag tycker om att titta på pilfinkar när de skuttar i buskarna. Och om kattuglor som hoar om nätterna. 
Fåglar på kuddar, tröjor och hyllor...

Och så tycker jag om Etsy, en riktig inspirationskälla för en sådan nörd som jag.
Bilderna kommer just därifrån. 

fredag 17 september 2010

Fyra getter


Idag har jag blivit klar med sagopåsen till sagan om Petter och hans fyra getter. Getterna har jag tovat i ull och jag är kär i dem. Visst är de lite söta?

Sagopåsen finns just nu ej till salu. Det är ett beställningsjobb. Men vill ni se fler bilder på den så kan ni kika in i Sagoverkstaden.

Vi fixar det Anna!


Efter regnet kommer sol. En klyscha, egentligen. Men om sanningen ska fram så kommer det faktiskt sol, även efter de mest hotfulla stormarna.

Magnus kramade om mig och sa: Vi fixar det Anna!
Så nu är min kamera på lagning och troligen redan nästa vecka får jag den tillbaka.
Jag är så tacksam. Tacksam för regnet, solen, kameradoktorn. Men framför allt är jag tacksam för att jag har en vän vid min sida. En vän som förstår min förlust och sorg. En vän som famnar om och säger:

Vi fixar det Anna!

torsdag 16 september 2010

Inte mig själv


Utan kameran är jag inte alls samma Anna som vanligt.
Jag är naken. Ensam. Rastlös.
Så jag hittar på andra sätt att roa mig på. 
Vi åkte till Jula för att Magnus gillar Jula. Jag gillar inte Jula så jag hade tänkt löjla mig lite. Jag testade olika skyddsglasögon, hjälmar och till och med att swinga med yxa.
Ja... som sagt, jag är inte mig själv just nu
 :)

onsdag 15 september 2010

Istället


Ibland undrar jag om saker inte sker för att det är meningen att de ska ske.
Min kamera har kanske gått sönder för att jag ska
  • svara på alla mail som ska svaras på
  • läsa klart Tage Danielsson
  • ta tag i mitt skrivande
istället för att springa i skogen eller ligga i gräset och glömma bort allt runt omkring mig.

Slut på slutaren



Min kamera är död. Magnus gör tappra försök för att blåsa lite liv i det enda tinget som jag älskar. Men jag tror inte att han lyckas. För några veckor sedan gick mitt zoomobjektiv sönder och han fixade det. Men nu, nu är det liksom kört. Slutaren har hängt sig och han hittar inte orsaken till varför. Jag vet inte vad som ska hända med mitt liv just nu. Kameran är mitt allt. Att laga den kommer att kosta lika mycket som ett nytt kamerahus kostar. Väldigt mycket alltså. En utgift som jag inte har råd med.

Det påverkar även bloggen. Bilderna kommer att bli annorlunda för den lilla kompaktkameran som vi har är inte alls lika duktig som den stora. Men jag hoppas att ni stannar kvar här hos mig...

tisdag 14 september 2010

Supermor


Och jag är faktiskt en supermor.
Bakar bröd i lergrytan.

Spottävling


Vi var precis klara med middagen när Sara och Magnus började prata spott.
Sedan sprang de ut och hade spottävling.
Familjen Äckelpottor, det är det vi är.

En maskin kan inte ha fel


Enligt Biblioteket hade jag en bok som borde lämnas tillbaka. Enligt mig lämnade jag boken för länge sedan. Så jag cyklade dit för att reda ut saken. Vi fann den försvunna boken på hyllan. Bibliotekarien började undersöka hur boken kunde ha hamnat på bibliotekshyllan och ändå varit registrerad som utlånad av mig. Och hon la skulden på mig, för att jag, kanske, hade lagt boken där den inte ska finnas. Kanske i något fack och personalen hade då missat boken. Men jag upprepade maniskt att jag la visst boken i återlämningsmaskinen. För det är lönlöst att försöka låna ut eller lämna tillbaka böcker över disken nuförtiden. Personalen hänvisar jämt till alla dessa själslösa maskiner.

Bibliotekarien trodde inte på min story om att jag hade lämnat boken i återlämningsmaskinen.

- Om du hade gjort det - argumenterade hon för sin sak - då skulle vi se att du lämnade boken tillbaka. För maskinen kan inte ha fel.

Hur kan en människa tro att en maskin inte kan ha fel? Det är skrämmande hur vi vaggas in i en sådan falsk trygghet. Hur vi förkastar våra egna hjärnor och förmågor och förlitar oss helt på några kretsar och chip. Jag är övertygad att ALLA, precis alla maskiner kan ha fel. 

Förresten, min kamera har gått sönder. Det är lite tragiskt.
Så nu fokuserar jag på den kraften som inte sviker så lätt. Handkraften!   

måndag 13 september 2010

söndag 12 september 2010

Den jordnära människan


Ibland vill jag bo i ett litet torp. Med höns, ett par getter, gamla äppelträd och vedspis. Jag vill odla mina egna grönsaker, sticka mina egna tröjor och kärna mitt eget smör. Jag vill vara så självförsörjande som möjligt. Oberoende. Fri. Naturvänlig. Ibland tror jag att just den här livsstilen är verkligen jag. Men så kommer det civilisationsdjävulen, sätter sig på min axel och viskar:

Hörru, golvvärme, det är väl något alla borde kunna unna sig. Och bubbelbad, glöm inte bubbelbadet! Vadå torpet? En lyxlya vid ån, det är det du ska ha.

Då börjar jag tveka. Vill jag verkligen spränga våra ramar? Är jag stark nog för att klara en vinter i ett kallt och dragigt hus? Orkar jag mjölka mina getter när jag egentligen vill sova? Klarar jag mig utan ett badkar?

Men sedan blir jag så avundsjuk på alla som har vågat ta det steget och lämnat den bekväma och tärande livsstilen. Och jag tänker på torpet, ullen och friheten och vill dit till varje pris.

lördag 11 september 2010

Hantverksmarknad






Idag har jag besökt en hantverksmarknad. Jag blir alltid så imponerad av alla dem som gör så fina saker. Annika, min kompis, är en av dessa duktiga hantverkare. Hon gör jättefina vättar av ull. En liten vätte har fått följa med mig hem. Men så fort vi kom hem så gav han sig iväg på äventyr. Besök min Sagoverkstad så får ni se vad han har varit med om!