söndag 12 september 2010

Den jordnära människan


Ibland vill jag bo i ett litet torp. Med höns, ett par getter, gamla äppelträd och vedspis. Jag vill odla mina egna grönsaker, sticka mina egna tröjor och kärna mitt eget smör. Jag vill vara så självförsörjande som möjligt. Oberoende. Fri. Naturvänlig. Ibland tror jag att just den här livsstilen är verkligen jag. Men så kommer det civilisationsdjävulen, sätter sig på min axel och viskar:

Hörru, golvvärme, det är väl något alla borde kunna unna sig. Och bubbelbad, glöm inte bubbelbadet! Vadå torpet? En lyxlya vid ån, det är det du ska ha.

Då börjar jag tveka. Vill jag verkligen spränga våra ramar? Är jag stark nog för att klara en vinter i ett kallt och dragigt hus? Orkar jag mjölka mina getter när jag egentligen vill sova? Klarar jag mig utan ett badkar?

Men sedan blir jag så avundsjuk på alla som har vågat ta det steget och lämnat den bekväma och tärande livsstilen. Och jag tänker på torpet, ullen och friheten och vill dit till varje pris.

2 kommentarer:

Dubbelörn sa...

Livet finns ute på landet! Och du det behöver inte alls vara dragigt, tvärtom gediget byggda torp med kakelugnar o kaminer... Helt underbart!

Vi har renoverat långsamt o trots avsaknad av badkar o modernt kök i 3 år så njöt jag varenda sekund av mitt nya liv.

Det finns inte ett ögonblick då jag längtat tillbaka till stan o lägenheten... :D

Såg ett fint hus här i krokarna som hyrdes ut för en billig penning ;)

Kram

Anna Stilla sa...

Jag måste vänta tills mina stadsbarn flyttar hemifrån. De skulle nog tycka att jag ville jäklas med dem om vi flyttade ut på landet. Men tiden går fort :)