Rampfeber

För några veckor sedan blev jag tillfrågad om jag kunde berätta någon eller några sagor på Internationella Barnboksdagen. Jag nappade direkt och nu, på lördag, är det dags. Men ju närmare lördagen jag kommer desto större isklump har jag i magen. Jag är nervös. Nej, vad säger jag egentligen? Jag är inte alls nervös, jag är skräckslagen! Jag är rädd för att ingen kommer, att jag ska mumla, att jag ska komma av mig, att jag ska tråka ut dem som lyssnar, att jag ska säga något olämpligt och att händerna ska darra så mycket att jag ska tappa ner mina rekvisita. Ännu är jag inte någon erkänd sagoberättare men jag vill bli det. Då gäller det att göra bäst ifrån sig när man har möjligheten till det. Jag är så rädd för att jag ska sabba det för mig. 

På låtsas

Igår funderade jag på om jag skulle sminka mig. 

Igår läste jag en artikel om att bygga sitt nätverk genom sociala media.

Jag blev stressad av all den kunskap om Twitter, Facebook och LinkedIn.

Igår hann jag inte laga middag. Jag gick till ICA och köpte en påse pyttipanna. 

Igår missade jag Big Brother.

Det känns som ett liv på låtsas, mitt liv.

Oviktiga saker blir upphöjda till sådant som är meningsfullt.

Medan det som är meningsfullt blir bortglömt, utskrattat, förlöjligat.

Idag har jag hittat den här filmen på Youtube.

Och jag känner mig så lugn när jag tittar på den.

Tillbaka till naturen

Ur Hälsovännen, 1896:

"Man är nu för tiden beklagligen alltför likgiltig i fråga om det, som skaparen i naturen bjuder oss i så ymnigt mått i vår omedelbara närhet. Hvad som icke kostar mycket penningar, icke tages långt ifrån och icke har ett klingande namn, det gäller för många människor ingenting. (...) Därför gäller äfven här att följa maningen: Tillbaka till naturen!"

Vi är inte de första som längtar till ett mer jordnära liv. Tänk att för över 100 år sedan fanns det människor som hade burit på precis samma längtan. Och ändå kände dem inte till den översvämmande bilismen, superstressande mobiltelefonkulturen och den prylhysterin som kännetecknar nutidens människa.

För kanske är det så att, oavsett vilken tid vi lever i, det finns individer som längtar till något djupare än det som trender och normer har att erbjuda. Det finns ett rum i våra hjärtan som behöver fyllas med mer än charterresor, ny bil varannat år och tre par nya skor varje säsong. Jag tror att det rummet finns i varenda en människa. Skillnaden mellan oss är dock att vissa människor är mer medvetna om det än andra. Jag beundrar dem som ger efter sin längtan och vågar ifrågasätta den tärande livsstilen. Inte bara i ord utan även i handling.  

Earth Hour

Ikväll kommer många människor att släcka lampor och försöka leva en timme utan el.

Kommer min familj att göra det? Nej. Och varför då kan man undra.

För att min familj gör allt för att minska vår elförbrukning varje dag, året runt.

Här kommer några exempel på vad vi gör:

• Vi lämnar aldrig några lampor tända i de rummen vi inte vistas i.
• Vi har en tvättmaskin som vi inte värmer upp alls. Magnus har kopplat om den på något sätt och vi fyller maskinen med det varma vattnet som kommer ur kranen. Men bara till själva tvätten. Sedan slår vi om vattnet och använder bara kallt till sköljningar.
• Diskmaskinen gick inte att koppla om på samma sätt så den värmer upp diskvatten. Istället stänger vi av diskmaskinen så fort den har diskat klart, innan själva torkprogrammet har gått igång.
• Till alla elektriska apparater har vi en strömbrytare och vi stänger av strömmen så fort vi stänger av apparaterna. Ingenting här hemma går i stanby-läge.
• Jag och Magnus har inga mobiler som behöver laddas tusen gånger i veckan. Vi är noga med att barnens mobilladdare sitter aldrig i någon kontakt efter att barnen har laddat sina manickar.

Dessutom

• Vi har ställt av bilen under vinterhalvåret för att spara på bensin. Vi cyklar och går istället.
• Vi lagar våra prylar istället för att slänga dem och köpa nya. Under det senaste året har jag inte köpt en enda ny sak till hemmet. Inga nya kuddar, lampor, krukor och andra prylar.

Att släcka lampor en timme om året känns (för mig) lite falskt när man badar i elenergi resten av tiden. Men jag hoppas att alla som släcker sina lampor ikväll upptäcker hur mysigt det kan vara utan en tv som står och babblar på, hur trevligt det är att umgås med sina nära och kära när elektriska apparater står helt tysta. Eller hur avkopplande det kan kännas när man stänger av omvärlden, även om det bara handlar om en timme. 

Morgonmys

Honom ska vi skydda

Minns ni Tudor?

Nosans lilla valp som hon adopterade med stor kärlek?

Numera ser Tudor väldigt misshandlad ut. Dock är det är inte Nosan som har slaktat Tudor. Det är Nosans kompisar, Titus, Leon och Musse som i olika omgångar har berövat Tudor både nosen, skinnet och inälvor.

Hos Myrorna har jag hittat en ny Tudor och vi har bestämt oss för att skydda den från alla leksugna hundar som kommer på besök till oss.

Vitsippestigen

Det var en gång en liten stig. Runt stigen brukade det växa massor med vitsippor. Varje vår gick jag dit och mitt hjärta bultade av förväntan. Jag kunde tillbringa timmar på att fotografera vitsippor. För med vitsippor kommer vår och med våren kommer livsglädje. Och med hjälp av livsglädjen kan man förflytta berg och skingra de mörkaste molnen. Men nu är stigen borta. Först kom det några män och sågade ner alla vackra träd. Sedan kom det tunga fordon och körde ihjäl stigen och allt runt omkring den. Så, vem kommer med livsglädjen till mig nu? 

På upptäcksfärd i skogen

Intervjuad. Stressad. Och lite till.

Vissa dagar händer det inte så mycket. Ni kanske känner igen det, väckarklocka, morgonte, göra något, läsa tidning, göra något igen, äta middag, slappa i soffan och sova gott. Andra dagar händer det så mycket att man börjar undra om allt kan verkligen vara sant.

Jag gick på en anställningsintervju och på vägen dit blev jag haffad av ett tv-team som gjorde ett reportage om våren. Ville jag ställa upp? Innan jag hann tänka till ordentligt så stod jag framför kameran och rabblade upp vilka vårblommor jag har sett hittills. Om jag hittar det klippet på nätet och om jag godkänner mig själv så kommer jag att vissa det för Er.

Anställningsintervjun gick bra men jag var så nervös att svetten rent av droppade från mina händer. Jag vet inte än om jag har fått jobbet. På vägen hem sprang jag på Maria och fick flåsa av mig hos henne ett tag. Sedan blev jag nästan påkörd av en bekant. Han stannade och vevade ner sidorutan. Jag hängde mig över rutan och flåsade lite till.

Skynda, skynda hem. Laga mat. Samla tankarna. Upptäcka problem. Maila myndigheter. Försöka reda ut det som jag kunde reda ut på egen hand.

Och så äntligen soffan. Navy CIS. Och så kom den, en tryckande bröstsmärta som fick mig att lägga mig på soffbordet. Nu är den över. Kvar är bara ett diffust eko efter smärtan. Och rädslan.

Jag vill inte ha sådana dagar. Jag vill inte ha dem.

Och bilden? Bilden visar mitt blomsterträsk. Varje månad ska jag ta en bild på den för att se hur den förändras. Idag är det en bra dag för en första bild för idag har jag plockat bort täckmaterialet.

Det bubblar vår

Äntligen är vår gräsmatta snö- och isfri! Fast den är fortfarande vit för Magnus har kalkat den.

Det gillar gräsmattor tydligen.

Jag har hittat sömniga larver under ruttna löv som jag i höstas täckte mina blommor med.

Grannens vintergäck känner inga gränser och invaderar min rabatt.

Välkommen, välkommen.

I höstas planterade jag tulpanlökar och det ser väldigt lovande ut.

Och inomhus...

Inomhus växer det smörgåskrasse.

Och tulpaner som jag fick i helgen gör sig väldigt vackra just nu.

Det bubblar i min själ...

Kullbergska



Operationssal



Barnsal



Köket

Jag har tillbringat nästan hela dagen på Kullbergska Sjukhuset i Katrineholm.

Magnus bror skulle opereras och behövde skjuts dit och sedan hem. Om man inte är sjuk eller inte jobbar på ett sjukhus så finns det inte så mycket att göra för en där. Jag hade all tid i världen att begrunda bilder i väntrummet på operationsavdelningen. Bilderna är från 1927. Titta bara på operationssalen! Tänk att man räddade människors liv där. Otroligt va? 

Premiär!

Årets första frukost på altanen! Där är det lä och solen värmer skönt.

Jag blev dock lurad av den värmen och gick till mataffären helt utan vantar och mössa.

Big mistake. Det är ett under att mina öron inte trillade av i ren protest. 

Det kunde ha varit värre

I en vecka har jag outtröttligt hackat isen på min uteplats. Igår kväll var det så gott som isfritt där.

Jag gick till sängs belåten och lycklig. Gissa vad jag fick se när jag vaknade imorse?

Snö, massor med snö. Där det igår inte fanns så mycket som en snöflinga ligger idag 10 cm snö!

Men jag är ändå tacksam för att jag har ett varmt hem och en kyl full med mat.

Familjen är frisk och SMHI lovar lite mer värme...

Det kunde ha varit värre ju.

Många har hittat jobb via Facebook. Många har förlorat det med.

Förra året skapade jag ett konto på Facebook. Alla pratade om FB, mina barn var där, vid familjeträffar pratades det om FB. Jag kände mig som ett UFO och jag gillar väldigt lite att känna mig som ett UFO. Men Facebook har inte tagit mig med storm. Snarare tvärtom. Jag är kvar där dock i väldigt skyddat tillstånd. Ingen utifrån kan komma åt informationen om mig själv. Vad jag känner eller gör har inte med hela världen att göra. 

I en undersökning som Metro nyligen publicerade läste jag att många personalchefer kollar sina anställda och sina framtida anställda genom att läsa på Facebook och på anställdas personliga bloggar. Att inte få ett jobb bara för att man i stundens svaghet har skrivit något idiotiskt i sin statusrad skulle kännas väldigt surt. I alla fall för mig. Själv håller jag FB och även min blogg väldigt neutral för att skydda både mig och familjen från en alltför stor exponering.

Då kan ni förstå hur upprörd jag blev på min kurs när en av coacherna sa att Facebook är vårt fantastiska sociala nätverk. Jag håller oftast käften för att inte sprida negativ energi men när jag hörde dessa ord kunde jag inte sitta tyst. Vilken övertro på något så lögnaktigt som FB! Jag blev så upprörd att jag fick anstränga mig att hålla tårarna bakom ögonlocken!

Visst, Facebook har sina fina sidor. Där hittade jag Gosia, min kusin som jag inte har hört av på säkert 30 år. Agnieszka, som har flyttat till Irland och som jag har tappat kontakten med, har hittat mig via FB. Sådant är positivt. Men att föreslå att jag ska sitta fastklistrad vid skärmen och hålla mig uppdaterad om vad folk, organisationer och företag skriver i sina statusrader är en gnutta överdrivet. 

Jag förstår att det är oerhört viktigt med ett socialt nätverk men jag tycker inte att Facebook hjälper till att odla det. Tvärtom. Alla sitter bakom sina skärmar eller med sina mobiler och spyr det ena meddelandet efter det andra, som oftast försvinner någonstans bland tusentals andra meddelanden. Om man ska lägga energin på att hålla sitt nätverk levande då är det personliga möten det handlar om. 

Ägglössning

Med sina kraftiga käkar kan Nosan krossa märgben tjocka som stockar. 

Men ger du henne ett ägg så håller hon det försiktigt mellan tänderna och bär ut på altanen.

Hon lägger ägget på gräsmattan, gör ett litet hål i skalet och lapar i sig innehållet.

Sedan fiser hon ut stora mängder av metangaser men det får man leva med.

Varken här eller där

Ibland känner jag en sådan hemlängtan. Hem till Polen. Ni anar inte hur det kan brinna i bröstet då. Jag längtar efter att få vara en av alla. Här är jag invandrare och kommer alltid att vara det. Det hörs på mitt tal, det syns på mig men framför allt vet jag djupt inne i mitt hjärta att mina rötter finns på andra sidan Östersjön. Jag har anpassat mig till livet i Sverige och oftast flyter det på utan störningar. Men ibland... Ja, ibland brinner det i bröstet och känns så hiskligt ensamt. För jag är varken svensk eller polsk numera. När jag åker till Polen då får jag höra att jag har blivit så försvenskad. Då blir jag invandrare i mitt eget land. Polen har sprungit ifrån mig... 

Här i Sverige kan jag känna mig kulturellt efterbliven när någon till ex citerar något och jag inte hänger med. För citatet kommer från någon kultfilm som tydligen alla känner till. Alla förutom mig. Men filmen spelades för typ 175 år innan jag kom till Sverige. Samma sak händer i Polen. Jag hänger inte med när de pratar om kultfilmer som kom efter att jag hade lämnat landet. Ett litet exempel på att vara varken här eller där.

Jag längtar till det polska surdegsbrödet, till de gamla knotiga tanter som säljer tusenskönor i gatuhörn och jag längtar till att få skratta på polska.

Men det är inte illa jämt. Ibland till och med bjuder jag på min polskhet. Som den gången då jag var på en stor fest. Vi skulle dela oss i grupper för att leka lekar. Jag lyfte upp handen och vrålade

- Alla polacker hit!

Jag visste förstås att jag var den enda polacken på festen. Inte bara polacken utan invandraren i överhuvudtaget. Vi bildade då Det polska landslaget. Lite rart tycker jag. 

***

Ett sådant inlägg kan fungera som rött skynke för bittra människor som måste trycka ner någon annan för att höja sig själva en aning. Om någon sådan typ lämnar en otrevlig kommentar så kommer jag att radera den omedelbart. 

Istället för höns

Egentligen vill jag ha höns men eftersom jag inte har några höns så nöjer jag mig med ett par skator. De bor granne med mig och just nu bygger dem på sitt enooorma bo. En gång i tiden var boet faktiskt betydligt större än det är idag. Så pass stort var det att grenarna inte orkade bära boet. En blåsig dag ramlade boet ner, rakt på Magnus huvud.

Varje morgon hämtar skatorna långa pinnar och flätar in dem i boet. Det är enormt fascinerande att se dem jobba. Ibland är pinnarna så långa att det är svårt för skatorna att flyga med dem i trädkronan. Då hoppar de från den ena grenen upp till den andra. De är inte dumma, mina skator.

Vadå kallt och blåsigt? Isfritt är det ju!

Tydligen har det varit isfritt på ån. I några timmar, typ.

Men det räckte gott och väl för att Magnus skulle lasta sin kajak på cykelkärran och paddla.

Jag föreslog att han skulle passa på och träna på eskimåsvängar men det avstod han ifrån.

Lite mesigt tycker jag :)

Genom grinden

Vi har en uteplats. Runt uteplatsen har vi ett staket. I staketet har vi en grind.

Grinden kan vara öppen jämt för Nosan vet att hon inte får gå igenom den. Det är bara så.

Här i området bor det en svart katt. Svarta katten bryr sig inte om staket och grindar.

Han brukar hoppa över för att spöa min katt.

Idag kom svarta katten till vår uteplats. Han hade onda avsikter så det blixtrade om honom.

Magnus ropade på Nosan.

- Ta katten - sa han och pekade mot uteplatsen.

Nosan fattade direkt. Hon rusade som en tornado genom uteplatsen, genom grinden och ut på parkeringen. Hennes ragg var större än fjortispojkars frisyrer. Magnus gav ifrån sig en kort, tyst vissling och Nosan tvärstannade. Han ropade hem henne och hon kom tillbaka. 

Jag blir så fascinerad av väluppfostrade hundar. Nosan är deras drottning. 

Bilden i dagens inlägg är fyra år gammal. Lucy och Nosan psykar den svarta katten som i sin tur tror sig psyka mina djur. Från andra sidan av grinden... 

Stilla Ishackare rapporterar

Jag fortsätter med att hacka isskorpan och ikväll kan man faktiskt se hela vår stig.

Magnus har blivit inspirerad och hackat lite själv samt forslat bort iskakorna.

På en del ställen håller isen ett hårt grepp om jorden.

Men tänk, där under den kalla skorpan gör sig livet redo för att slå ut.

Blått överallt

Jag vill inte

Om det är inte tsunamin då är det 22 ihjälbitna lamm.

Jag vill inte se, jag vill inte höra,

jag vill inte bli ledsen över saker som jag ändå inte kan påverka.

Oftast väljer jag själv att inte se och inte höra men ibland

ploppar lidandet upp framför min näsa.

Som ikväll. Stackars, stackars små lammen...

Issmältningen

Hela min uteplats är täckt med tjock isskorpa.

Varje dag smälter det något centimeter av isen men det går långsamt.

Alldeles för långsamt. Så jag hjälper våren på traven.

Med min stora spade hackar jag isen. En liten bit varje dag.

Och den isen som jag har fått löss lägger jag i pulkan.

Pulkan ligger på det varmaste stället på hela altanen. Där smälter isen fortare än på marken.

Imorgon blir den till vatten och då kan jag fortsätta med att hacka isskorpan.

Ja, jag är lite galen men det är inte mitt fel.

Det är längtan till våren som får mig att göra sådana vansinniga saker.