Intervjuad. Stressad. Och lite till.

Vissa dagar händer det inte så mycket. Ni kanske känner igen det, väckarklocka, morgonte, göra något, läsa tidning, göra något igen, äta middag, slappa i soffan och sova gott. Andra dagar händer det så mycket att man börjar undra om allt kan verkligen vara sant.

Jag gick på en anställningsintervju och på vägen dit blev jag haffad av ett tv-team som gjorde ett reportage om våren. Ville jag ställa upp? Innan jag hann tänka till ordentligt så stod jag framför kameran och rabblade upp vilka vårblommor jag har sett hittills. Om jag hittar det klippet på nätet och om jag godkänner mig själv så kommer jag att vissa det för Er.

Anställningsintervjun gick bra men jag var så nervös att svetten rent av droppade från mina händer. Jag vet inte än om jag har fått jobbet. På vägen hem sprang jag på Maria och fick flåsa av mig hos henne ett tag. Sedan blev jag nästan påkörd av en bekant. Han stannade och vevade ner sidorutan. Jag hängde mig över rutan och flåsade lite till.

Skynda, skynda hem. Laga mat. Samla tankarna. Upptäcka problem. Maila myndigheter. Försöka reda ut det som jag kunde reda ut på egen hand.

Och så äntligen soffan. Navy CIS. Och så kom den, en tryckande bröstsmärta som fick mig att lägga mig på soffbordet. Nu är den över. Kvar är bara ett diffust eko efter smärtan. Och rädslan.

Jag vill inte ha sådana dagar. Jag vill inte ha dem.

Och bilden? Bilden visar mitt blomsterträsk. Varje månad ska jag ta en bild på den för att se hur den förändras. Idag är det en bra dag för en första bild för idag har jag plockat bort täckmaterialet.