En helt vanlig fredagskväll

En helt vanlig fredagskväll bör man sitta i soffan, titta på Harry Potter och äta popcorn.

Jag har ingenting emot mysiga fredagskvällar men just ikväll har jag fått ett kreativt anfall som tvingar mig till att sitta vid symaskinen. Jag är en sådan person som inte kan vänta med att förverkliga mina idéer. Har jag kommit på en så ska den genomföras omedelbart. Imorgon kan det vara för sent.

Jag har letat efter något fint överkast till vår säng men jag har inte hittat något lämpligt. Måtten på vårt sovrum (en omgjord klädkammare) gör att man får helt enkelt skräddarsy ett överkast. Det är det jag gör just nu. Jag har valt milda pastellfärger för just nu känner jag mig mild, romantisk och pastellig.

Babushka - feber

Jag tror att jag har fått en riktig Babushka - feber. För några dagar sedan snubblade jag nämligen över Mels Brushes och blev fast. Det enda som behövs är Photoshop och obegränsat med tid. Jag har både det ena och det andra så en kväll satt jag och ritade en hel armé med Babushkor. Tre av dem får ni se här i bloggen. Med hjälp av Mels penslar har jag även piffat upp min header.

På internet kan man hitta otroligt många olika Babushkor. Dessa kommer från Great Russian Gifts. Jag hade liknande Babushkor som liten. Någonstans bland mina minnessaker har jag kvar den allra minsta Babushka. Någon gång ska jag gräva fram den. Det kan jag inte göra på en gång för när jag tar fram minneslådan (som väger säkert 10 kg) då börjar jag titta på allt som den innehåller. Barnens första huvudfotingar, gamla kärleksbrev, biljetter och allt annat som symboliserar delar av mitt liv. Jag blir sentimental och tid och rum slutar existera.

Jag har sytt mina alldeles egna babushkor. De har flyttat in i Stillas Shop.

15 år

För exakt 15 år sedan låg jag BB. Dawid var på vägen till vår märkliga värld.

Jag var ung, oerfaren och jag hade förutfattade meningar om hur en förlössning skulle se ut. Det såg jag på många filmer: plötsligt faller kvinnan ihop och börjar skrika. Sedan följer många timmar fulla av skrik, svettdroppar och smärta.

Så jag väntade och väntade på den där smärtan. Jag gick i sjukhuskorridoren, det drog lite i ryggen, jag tittade på små nyfödda bebar och väntade på min egen. Sjuksköterskan frågade mig hur jag hade det. Bra, tack. Det gör bara lite ont i ryggen sa jag. Sjuksköterskan bestämde sig för att kolla det. Jag var 8 cm öppen! Sedan gick allt väldigt fort. Sjuksköterskan packade upp mina saker, slängde mig på sängen och körde mig till förlössningssalen. En timme senare höll jag i Dawid, världens underbaraste beb nr 1. 1,5 år senare kom världens underbaraste beb nr 2, Sara, men det är en helt annan story.

Idag fyller Dawid 15 år. Han är längre än mig och jag är 172 cm lång. Hans ljusa röst hör historien till. Han uppträder mer och mer som en man, inte som en beb. Jösses, är jag så gammal? Har det verkligen gått 15 år sedan jag höll det lilla, söta, vita tygpaketet i mina armar?

Vi har fikat till Dawids ära. Det fick bli dock köpta kakor och bullar... Ibland är jag nämligan en lat moder. Men bara ibland.

Trollbunden

Berättelser...

De finns överallt. Alla vi bär på historier som bör berättas. En inblick i bloggvärlden visar att våra liv är en oupphörlig källa till berättelser.

Jag har haft privilegium att lyssna till otroligt duktiga berättare. De berättade sagor och jag lyssnade. Någonstans under mina ögonlock, med hjälp av fantasin, målade jag en magisk värld. Att bli förtrollad av en berättare är en upplevelse utan dess like. Någonstans inuti oss finns det en dörr som till vardags är låst. Den vaktas av vårt sunda förnuft och logiskt tänkade. Vi är vuxna, vi vet att drakar, modiga prinsar, elaka häxor, troll och älvor inte finns. Den världen har vi lämnat bakom oss för länge sedan. Men ibland, kanske av ouppmärksamhet, kanske av längtan, kanske av förtrollning, öppnar vi den strängt vaktade dörren och kliver in i berättelsens värld.

Jag har även haft privilegium att förtrolla. Jag har berättat sagor för barn och sett hur mina små lyssnare blev en del av historien. Vid ett tillfälle fick jag möjlighet att berätta för en vuxen publik. Jag var nervös. Jag tänkte att barnen har så öppna sinnen, det räckte med att jag sa det risslar och rasslar, det tisslar och tasslar och barnen var trollbundna. Men vuxna? Kan det hända vuxna? Efter min sagostund kom en del fram till mig och frågade mig om jag var en professionell sagoberättare. Nej, det är jag inte, inte alls. Jag är bara en sagoälskare. En äldre dam sa att det var en väldigt fin indisk saga jag berättade. Men sagan var inte indisk (jag vet för jag skrev den). Den utspelade sig delvis i Indien men den var inte indisk. Men damen sa att hon hörde indisk musik. Kan man få bättre betyg för sin historia?

Som person är jag väldigt blyg och folkskygg. Men när jag väl får ordet då vill jag inte släppa det :)

Bilder kommer från internet men tyvärr, jag minns inte vems dem är. Om ni känner igen någon bild och kan namnet på skaparen så säg gärna till.

Grafisk vinter

Vinterhalvåret är så fattigt på färg kan jag tycka ibland. Jag har till och med utmanat mig själv till att hitta i skogen så många färger som möjligt. Men efter tio bruna nyanser gav jag upp. Däremot är vinter så rik på grafiska mönster. Nakna träd liknar gamla japanska sidenmålningar. Is och frusen jord skapar vackra linjer. Hela skogen tystnar i väntan på våren... Hur otroligt det än låter så njuter jag av att få uppleva den grafiska vintern.

Yes I am

Johanna utmanade mig på sju sanningar om mig. Jag fick en likadan utmaning för ett tag sedan men eftersom Johanna är världes vackraste tjej (hon brås på mig :) så antar jag utmaningen.

1. Jag äger en Mini Cooper. Den fick jag i julklapp av Magnus. Det var två saker jag önskade mig: en flaska rosa eller en Mini Cooper. En flaska rosa fick jag inte men däremot en väldigt mini Mini Cooper :)

2. Jag blir tokig när kuddarna i soffan ligger i en annan ordning än den som jag har skapat. Jag går och rättar till kuddarna ett par gånger om dagen. Om Magnus har råkat snygga till sofforna så går jag och gör om det, på mitt sätt. Fast diskret, när han inte ser. Men jag undrar om han inte har märkt något i alla fall.

3. Jag älskar grönt. Min morgonrock är grön, min mysfilt är grön, mina temuggar är gröna, min diskborste är grön. Det som jag saknar mest av allt är stora, öppna, gröna ytor som jag kan se genom vardagsrumfönstret.

4. Jag skriver dikter. Det har jag gjort sedan jag lärde mig sätta samman bokstäver. En av mina favoritdikter är Dagen som gryr

***

Du som kom till mig

Med solstrålar i kupade händer

Väckte mig med en varm smekning

Du står än kvar

Bakom trädens gröna kroppar

Kittlar mig i ögonen

***

5. En av mina favoritsysslor är att besöka loppisar. Ibland gör jag riktigt fina fynd. Men ibland kommer jag hem med ett fynd och upptäcker att oj oj oj, jag har visst fyndat den boken tidigare.

6. När jag är ensam hemma då skruvar jag upp volymen på musiken. Jag börjar sjunga för full hals, dansa och skrämma livet ur vår stackars hund. Efter ett tag börjar hon dock förstå det roliga. Hon sätter sig framför mig och ylar. Just nu dundrar det Sophie Zelmani i högtalarna.

7. Jag har några kokböcker i min samling men jag följer sällan något recept till punkt och pricka. Jag ändrar alltid på något, använder ögonmått och intuition. Ibland sviker dock intuitionen mig och resultat av mina kulinariska experiment är milt sagt obeskrivliga.

Nu är det tänkt att jag ska utmana andra men eftersom jag följer inte ens utmaningar till punkt och pricka så föreslår jag att alla som vill antar utmaningen helt enkelt. Prova att finna några sanningar om dig själv, det är riktigt roligt.

Kärlek

Det är en lite speciell dag idag. Jag och Magnus träffades exakt för tre år sedan, blev dunderkära i varandra och bildade en familj. Jag sa upp mig från min fasta tjänst på en förskola i Göteborg och flyttade till Eskilstuna.

Idag har jag fått ett brev från ett av "mina" gamla dagisbarn. Ett brev som fick mig att böla. Det är offatbart. Tre år har gått och så skriver flickan till mig:

Hur kan man låta bli att böla då?

Easy days

Idag har jag blivit tillfrågad om jag trivs med min livssituation.

En livssituation som innebär att man inte har något typiskt 8 till 17- arbete, att man inte träffar många nya människor varje dag, att man inte har så stor spelyta att röra sig på: "bara" hemmet, skogen och cykelbanan.

För många människor är det en mardröm att leva på det sättet men inte för mig. Jag ser inte någon status i ett sådant jobb. Jag identiferar mig inte med mitt jobb längre. Jag är jag oavsett arbetsmarknaden. Jag blir varken mer eller mindre lycklig/värdig/betydelsefull/mänsklig om jag har ett jobb eller ej.

Det jag har är tid, tid för att leva.

Den tiden hade jag inte när jag jobbade åtta timmar om dagen.

Nu går jag på skogstigar och funderar över livets gåtor. Jag dricker sakta mitt te Örtharmoni och betraktar ljusstrimmor som faller mjukt på soffan. Jag bakar bröd. Det gör inget om jag råkar välja den längsta kassakön i mataffären (för det händer mig varenda gång ska ni veta). Jag har inte bråttom. Jag kan stå, titta på människor, tänka på nya bilder och veta att världen inte går under om jag kommer hem 10 minuter senare.

Men visst, en sådan livsstil kräver en viss anpassning. Vi har inte råd med dyra resor, ny bil eller restaurangsbesök. Vi har en skrotig bil som Magnus vårdar ömt och den använder vi i nödfall. Annars är det cykel och bena som gäller. Våra möbler, kläder och andra vardagsting har sett sina bästa dagar. Men vi har inte heller några lån som käkar upp den lilla inkomsten vi har. Så vi klarar oss perfekt.

Så för att svara på frågan så vill jag säga att ja, jag trivs med mitt liv.

Hos svärmor och svärfar

Idag har vi hälsat på svärmor och svärfar.

Svärmor tycker om saker. Änglar, olika porslinfigurer, vaser, tavlor, blommor, minnessaker från hennes och svärfars många resor fyller varenda kvadratcentimeter av hennes hem. Samt tomtar! Jag visste inte att hon hade så många tomtar förrän hon öppnade Tomteskåpet. Personligen tycker jag inte om porslintomtar men hennes skåp väckte barnet inom mig. Det var som ett tomteland. Som ett dockskåp som jag önskade mig som liten. Kanske köper jag några tomtar och låser in dem i en låda. Öppnar den då och då, tittar på tomtarna, tycker om dem en liten stund och stänger lådan igen. Kanske...

Stroganoff med sting

I det senaste numret av ICAs egna tidning Buffé hittade jag ett recept på Korv Stroganoff á la Thai. Visst låter det spännande? Det enda man behöver är lite röd currypaste.

Att laga kryddstark mat är en konst i den här familjen. Vissa av familjemedlemmarna tycker nämligen att maten smakar starkt så fort jag använder mig av mikroskopiska mängder av citronpeppar, paprika, vitlök och dylikt. Men vi andra gillar mat med sting så idag skulle röd currypasten tillsättas. Jag har dock väldigt starka minnen av thailändsk mat så jag minskade något på kryddningen. Hur som helst, en helt vanlig Korv Stroganoff smakar mycket bättre när man kryddar den på det lite ovanliga sättet :)

Och efter maten lite godis. Lördagen är fulländad.

Rosenkind, Hjärtat Mitt och Ginger

Bortom alla hav och skogar, där det verkliga slutar och det overkliga börjar, bodde det en god och rättvis Kung. Kungen hade tre ängladöttrar: Rosenkind, Hjärtat Mitt och Ginger. När Kungen blev gammal kallade han på sina döttrar och sade:

- Snart kommer jag att dö men var inte ledsna mina döttrar ty jag kommer att dö lycklig. Jag har upplevt mycket kärlek under min tid här på jorden. Men för att kärleken ska kunna gro och växa sig starkare och starkare måste den spridas.

De tre döttrarna lovade sin far att sprida kärleken så länge de hade sina liv kvar. Rosenkind lovade att sprida glädje där man minst anar det. Hjärtat Mitt lovade att ge trasiga hjärtan hopp och värme. Ginger lovade att inspirera alla köksanalfabeter till underbara middagar.

Sagt och gjort.

Rosenkind ska få flytta hem till mina svärföräldrar. Hjärtat Mitt ska få resa långt bort, ändå fram till min mamma vars hjärta är väldigt sjukt. Och Ginger stannar i mitt kök.

Hemma

Egentligen tänkte jag bege mig ut på stan och fotografera. Det blev dock inga bilder alls för jag stannade hemma och pysslade istället.

För några veckor sedan köpte jag en fin dock liten duk med ett välarbetat korsstygnsbroderi. Jag köpte duken utan att veta vad jag skulle göra med den. Men ack, den blev en kjol åt en Tilda-ängel!

Ibland är det så skönt att få ändra sig och sina planer. Att få vara hemma, sy, sakta dricka te och laga en god middag kändes väldigt mysigt. Det är fördelen med det kalla och ovänliga vädret, man kan stanna inne utan dåligt samvete.

Into The Wild

Igår tittade jag på Into The Wild.

En av de starkaste filmerna jag har sett på länge. En ung kille, med ett komplicerat inre, tar avstånd från den materiella världen och beger sig into the wild. Han söker frihet, oberoende och sin egen styrka.

Han gör det som många andra drömmer om att göra men tar aldrig det avgörande steget. När jag slutade gymnasiet hade jag drömmar om att leva ett fritt liv någonstans i Himalaya eller på Zambezifloden. Packa en ryggsäck, lämna allt bakom mig och bege mig iväg, på mitt livs största äventyr. I för sig gjorde jag det men istället för att ta något flyg till Nepal tog jag färjan över till Sverige, blev hustru och mamma. Det är ju ett stort äventyr bara det men ibland kan jag inte låta bli och undra...

Undra om hur livet skulle se ut om jag packade den där ryggsäcken för 15 år sedan och vandrade i Himalaya som jag tänkte.

Om ni inte har sett Into The Wild än så gör det...

Naturligt

En gräsand kan stå på en isfläck och strunta i att det är is. Naturen har nämligen utrustat fåglarna i fötter som klarar av kylan. Vet ni att gräsandens fjäderdräkt klarar minus 70 grader. Är det inte otroligt?

Nästan allt liv på jorden är anpassat till miljöns villkor. Nästan, för den enda livsformen som lever på nåder och dessutom motarbetar sig själv är människan. Jag tror att som art kommer vi att utrota oss själva.

Under utvecklingens gång har vi fördubblat vår livslängd. Vi har lärt oss att tämja många sjukdomar, vi har skapat en miljö som vi tror är till vår fördel. Men rör vi oss verkligen i rätt riktning?

Det är inte min avsikt att skriva om mijöförstöring (även om det kliar i tangenterna på mig). Jag menar något ännu mer invecklat; avståndet som vi har tagit från den kedjan som vi en gång har ingått i. Naturen. Vi är en del av den och det går inte att förneka. Men vi har så otroligt utvecklat storhetsvansinne att vi tror att äsch, vem behöver naturen egentligen, va? Vi kan klara oss på egen hand.

Vi, arma stadsmänniskor, blir dock totalt hjälplösa när ett allvarligare strömavbrott drabbar oss. En strejk kan paralysera infrastrukturen och hota vår livssituation. Och hur tar man sig till jobbet när bilen inte lyder?

Ibland känner vi av våra instinkter och tappar andan när vi lämnar stan och får se naturen på riktigt. Ibland känner vi oförklarlig kärlek till allehanda naturmaterial. Jag själv är på gränsen till att uppleva nirvana när jag stoppar händerna i en säck med fet, smutsig fårull! Andra får liknande känslor när de får gräva i sitt trädgårdsland. Det går inte att dra ut ur oss våra rötter, det går bara inte.

En del människor, och det är synd om dem, har inte ens naturlängtan kvar. Att stoppa händer i säcken full med ull eller i jordhögen är det värsta dem vet. De river upp sina fina trägolv och lägger på plast istället. De äger inga gummistövlar för vem behöver gummistövlarna i asfaltdjungeln?

Jag är dock övertygad att dessa människor kommer förr eller senare att drabbas av en oerhört inre oro. De har nämligen inga rötter att hålla sig fast vid. Det är nog ingen tillfällighet att sjuka personer ordineras olika former av kontakt med naturen. Jag har aldrig hört talas om att man ordinerade långa bilfärder och tv-tittandet.

Någon gång måste vi börja fatta att vi är beroende av natur, inte tvärtom. Att förstöra naturen är som att gräva sin egen grav.

Pizzabullar

För några år sedan, när barnen åkte på olika utflykter med skolan, bakade jag mina pizzabullar på löpande band. Det visade sig nämligen att dessa bullar var klara vinnare i matsäcken. Jag testade olika pastasallader, pannkakor och mackor men pizzabullarna segrade matsäck efter matsäck.

Jag brukar göra vanlig vetedeg som man har till till ex kanelbullar. Jag utesluter så klart socker, kardemumma och annan smaksättning och istället saltar jag degen. Vid något tillfälle försökte jag baka med pizzadeg men den var alldeles för torr. Nej, bulledeg ska det vara och basta. Istället för kanelfyllningen har jag tomatsås, ost och skinka. Sedan rullar man degen, skär i skivor och bakar precis som vanliga kanelbullar.

Jag brukar frysa in bullarna för att ha dem till hands när det är dags för någon utflykt. Till och med korta vinterutflykter förtjänar en pizzabulle och en varm kopp te.

Make over

En plats, två årstider, två bilder. Naturens egna make over.

Ibland tittar jag i spegel och undrar vem jag skulle kunna bli om jag lämnade mig ut till en stylist och gav henne fria händer. Det vore spännande att få upptäcka en ny Anna inom mig. Jag är så van vid mig själv och tycker att jag alltid ser likadan ut, oavsett kläder eller smink.

Samma sak gäller heminredning. Jag är så van vid mina rum att jag har svårt att se nya lösningar och möjligheter. Det är lätt och bekvämt att säga att det sättet vi har ställt möblerna på är helt enkelt optimalt. Allt annat blir bara sämre så det är ingen idé att störa ordningen.

Hela mitt liv är underkastat en viss ordning som jag har svårt att sätta ur balans. Allt rör sig i välbekanta spår. Det är riskabelt att ta kliv åt sidan och börja trampa ut ett nytt spår. För 20 år sedan var jag en rebellisk ung tjej som skrev peace på sina jeans och med beundransvärd styrka kämpade sig emot strömmen. Idag låter jag strömmen bära mig. Det är så bekvämt och tryggt...

Soldyrkan

Januarisolen, jag älskar dig!

Och vinnaren är...

Grattis Susanne! Du har klarat det!

Tack alla för att ni har deltagit i min lilla utlottning. Dawid har hjälpt mig att dra lotten.

Nycklepigan klättrar på Nosans rygg. Hon landade där när Nosan (våran blodtörstiga bullmastiff) satte sig på rumpan för att vila sig lite. Man kan undra vad nyckelpigan tyckte om sin mödosamma klättring i Nosan päls.

Mona kom med den fyndigaste gissningen för hon gissade på att Nyckelpigan klättrar på Magnus huvud. Till saken hör min gode sambo saknar hår på huvudet :) Men gissningen var kanon!

No mercy

Vi är jättesjuka, på riktigt! Alla vi fem har hög feber och en hosta som vänder upp och ner på våra lungor. Jag med plus att jag är något besviken på ödet. Det är första gången på tre år som jag är sjuk med feber och har tassat runt iklädd i min gosiga mogonrock. Alla andra i den här familjen brukar vara sjuka med jämna mellanrum så jag anser att de har förbrukat sin sjukrätt. Jag vill vara sjuk ifred! Jag vill att någon ska tycka synd om mig, komma med en kopp te och en näve vitaminer! Men de kan inte det för de är upptagna med sin egen feber och hosta. Extremt påfrestande läge måste jag säga. Det sätter mina mor- och sambofärdigheter på prov.

Imorgon är det utlottning! Spännande! Vi får se vart nyckelpigan tar vägen.

Nordiskt ljus

2009 kommer med nya överraskningar varje morgon....

Igår mjuk, fallande snö. Idag 18 grader kallt, strålande sol och det underbara nordiska ljuset.

Välkommen vinter!

Imorse, när jag hade klivit ur sängen, blev jag totalt mållös. Världen utanför fönstret var helt insnöad. Bilar på parkeringen var täckta med tjocka, vita, fluffiga snökuddar. Träden och buskarna var så sagolikt vackra i sina vita, snöiga vinterdräkter. Och det snöade än...

Några timmar senare fick jag dock borsta av snön på bilen och köra till Arboga för att hämta barnen som kom med tåget. När jag körde på påfarten till motorvägen sa Magnus " Titta, alla andra bilar kör sakta så idag behöver du inte köra fort." Jag kör ju aldrig fort...

Foto och grafiskt

Jag vill göra året 2009 till ett riktigt fotografiskt år. Jag vill bli duktigare på att använda Photoshop, lära mig grunder i Adobe Illustrator samt försöka lära mig HTML. Tyvärr är HTML som svart magi för mig. Vid några tillfällen gav jag mig i kast med koderna men lyckades aldrig behärska dem. Det stör mig. Inte minst när jag bloggar för utan kunskapen om HTML måste jag nöja mig med till ex standard-mallarna.

Grunderna i Photoshop kan jag och att pilla på dem är ett roligt arbete tycker jag. Men jag vet ju att det finns så mycket mer man kan lära sig. Jag hoppas bara på att min tid räcker till allt jag vill.

Idag har jag lärt mig något alldeles nytt för mig. Att skapa en kontaktkarta i PS. Det är så enkelt att jag nästan skäms för att jag inte lärde mig det tidigare. För några månader sedan övergav jag nämligen fotografering i JPEG och gick över till RAW-formatet. Nu måste jag förklara en sak för Er som inte fotar i RAW. När man flyttar över JPEG-bilderna från kameran till datorn så ser man dirket vad det är för bilder. Men inte RAW-bilderna. De är som en omframkallad film och ligger gömda bakom formatikonen. Det ser ut så här i min bildmapp (skärmdump):

Jag kan inte förhandsgranska mina bilder utan att först öppna dem i PS. Ännu krångligare är det när jag letar efter en specifik bild. Men mina problem har tagit slut när jag med hjälp av Scott Kelby lärde mig att skapa en kontaktkarta i Photoshop. Så här ser den ut:

Då vet jag exakt vilken bild som gömmer sig under respektive filnamn. Kontaktkartan är en enda stor bild som visar alla "oframkallade" bilder i mappen. Sådana små saker, små segrar över min egen okunskap, gör mig så himla glad och stolt!

Tidigare nämda Scott Kelby (som råkar vara min guru fast det vet han inte om) föreslår att använda kontaktkartan som CD-fodralets framsida. Alltså, den cd:n som man har bränt sina bilder på. På det här sättet vet man exakt vilka bilder som finns på cd:n utan att ens behöva starta datorn. Fiffigt eller hur?

Men 2009 ska vara mycket mer än olika program. Framför allt vill jag utvecklas som fotograf. Det är min största nyårsutmaning. Håll tummarna för mig!