Förra året skapade jag ett konto på Facebook. Alla pratade om FB, mina barn var där, vid familjeträffar pratades det om FB. Jag kände mig som ett UFO och jag gillar väldigt lite att känna mig som ett UFO. Men Facebook har inte tagit mig med storm. Snarare tvärtom. Jag är kvar där dock i väldigt skyddat tillstånd. Ingen utifrån kan komma åt informationen om mig själv. Vad jag känner eller gör har inte med hela världen att göra.
I en undersökning som Metro nyligen publicerade läste jag att många personalchefer kollar sina anställda och sina framtida anställda genom att läsa på Facebook och på anställdas personliga bloggar. Att inte få ett jobb bara för att man i stundens svaghet har skrivit något idiotiskt i sin statusrad skulle kännas väldigt surt. I alla fall för mig. Själv håller jag FB och även min blogg väldigt neutral för att skydda både mig och familjen från en alltför stor exponering.
Då kan ni förstå hur upprörd jag blev på min kurs när en av coacherna sa att Facebook är vårt fantastiska sociala nätverk. Jag håller oftast käften för att inte sprida negativ energi men när jag hörde dessa ord kunde jag inte sitta tyst. Vilken övertro på något så lögnaktigt som FB! Jag blev så upprörd att jag fick anstränga mig att hålla tårarna bakom ögonlocken!
Visst, Facebook har sina fina sidor. Där hittade jag Gosia, min kusin som jag inte har hört av på säkert 30 år. Agnieszka, som har flyttat till Irland och som jag har tappat kontakten med, har hittat mig via FB. Sådant är positivt. Men att föreslå att jag ska sitta fastklistrad vid skärmen och hålla mig uppdaterad om vad folk, organisationer och företag skriver i sina statusrader är en gnutta överdrivet.
Jag förstår att det är oerhört viktigt med ett socialt nätverk men jag tycker inte att Facebook hjälper till att odla det. Tvärtom. Alla sitter bakom sina skärmar eller med sina mobiler och spyr det ena meddelandet efter det andra, som oftast försvinner någonstans bland tusentals andra meddelanden. Om man ska lägga energin på att hålla sitt nätverk levande då är det personliga möten det handlar om.
5 kommentarer:
Jag är ett UFO , Anna :D mig hittar ingen på FB .. många ställen har jag varit på men inte där . Och kanske missar jag ALLT ;) vad vet jag , men jag känner varken sug eller behov. Kul att du hittat släkt och vänner som varit "förlorade" och det är det enda som jag kan tänka mig är bra med FB , men jag tycker att vänner vårdar man på annat sätt.
Jag gick in för ett par år sedan på FB men avregistrerade mig ett par månader senare. Det var inte för mig. Nu är jag där igen, det tillhör jobbet, men jag tycker att Twitter, bloggar och andra nischade forum ger mycket mer.
Twitter öppnar upp för möten med människor jag aldrig träffat tidgiare - spontana irl. Så där får dem som hävdat motsatsen fel. Jag skrev på det på Sistersnbloggen.
Facebook är lite för mixat, som att bjuda in farmor, kollegor och chefen till samma middag. Jag föredrar nischade djupa diskussioner som jag kan lära mig i. Facebook har dock en hel del fördelar för kommunikation företag-privatperson, tyvärr används det inte som det kanske borde.
Intressant. Jag själv har både positiva och negativa erfarenheter av FB. Mest positiva, eftersom jag som företagare får ett stort kontaktnät och möjligheter öppnar sig på ett smidigt sätt.
Jag har skrivit en artikel om vänskap i Facebookåldern:
http://onyxmagasin.se/onyxmagasin_nr1/facebook.html
Fick många nya tankar av mannen jag intervjuade. Jag tror att FB. rätt använt (och med en nypa salt) kan ge något.
Man får sålla, sålla, sålla. Mediet i sig är ju inte vare sig ont eller gott liksom. Jag häpnar också lite grann över vad folk skriver i sina statusar för kreti och pleti. Personlig ja, privat nej.
Klokt, Cruella! Precis vad som kommer fram i min artikel också.
Skicka en kommentar