Dagen började så bra. Med en äggmacka, varm choklad och en promenad i den tidiga höstsolen. Men sedan hände det något. Ju fler timmar dagen slukade desto mer stressad kände jag mig. Jag gjorde många saker samtidigt (rullade köttbullar, gjorde trattkantarellsås och hjälpte sonen att göra en nätbeställning) och jag blev alltmer onårbar (prata inte med mig nu, jag hör dig ändå inte) och glömsk. Jag glömde mitt eget personnummer! Jag klarar inte av stress. Jag ser den som ett monster som suger energi ur mig och gör mig till en oengagerad person.
Kroppen och sinnen bad om nåd. Jag har lärt mig hur viktigt det är att lyssna på sin egen kropp så jag stannade upp, avslutade allt jag höll på med, gjorde mig en kopp te och andades.
Andades tills min snurrande värld stannade. Sedan tog jag med Nosan på en promenad och lovade mig att ta ett bad när jag kommer hem.
4 kommentarer:
Åh vad jag känner igen. Det är just det där med tid och att inte hinna...tid slukas upp. Minnet! Andningen....:/
Jag vågar nog säga att jag är helt ute ur tiden då jag var utbränd nu. Jag har skrivit en del om det på bloggen. Men egentligen mest när jag var påväg ut ur. Jag kunde inte skriva alls då det var som värst. Önskar att jag hade haft bloggen då.
En stoooor stoor kram till dig och förresten, igår skrev jag om dig på min blogg ;)
Hoppas du fick ett härligt bad i lugn och ro och en stressfri avslutning på din söndag.
Kram på dig
Jeanette
Det känns skrämmande bekant det du skriver. Mitt liv snurrar alltför hastigt nu. När man som mest skulle behöva få sitta i skogen och andas hinner man knappt tänka tanken. Måste lära mej prioritera och säga nej. Lycka till med din nedvarvning:-)
Ania ,ostatnio próbuję Twojego bloga otwierać przez stronę tłumaczeń i czytam po polsku :) Troszkę to nieczytelne ,ale większość słów jest ok :) Proszę odpisz mi na maila,bo serio mam kopniaków kilka dla Ciebie za niepisanie :)
Kocham Cię i zapraszam wraz z Sebą Ciebie i Magnusa do nas!!!
Pa.Kamcia
Skicka en kommentar