måndag 10 september 2012

Förtrollad på Gotska Sandön


Igår lät jag den solvarma sanden rinna mellan mina fingrar. Idag har livet slungat in mig i vardagen igen. Ibland är livet riktigt, riktigt grymt. Två dygn på Gotska Sandön är alldeles för kort tid. Men den räcker till att med de vida sandstränderna, havets dån, de trollska skogarna och vindens envishet förtrolla den som kliver ner på ön.








På kvällarna satt jag och tittade på solnedgången. Och sedan, när det blev alldeles mörkt, kunde jag se tusentals stjärnor. Jag låg på stranden, havet dånade och jag stirrade rakt upp. Jag var som i en bubbla utan varken dåtid eller framtid...



Att resa ensam har sina fördelar. Man gör precis vad, när och hur man vill. Men det har också sina nackdelar. Jag har saknat någon att dela mina upplevelser med. Någon som jag kunde flämta till kära nån vad vackert det är. Som tur är har jag bloggen och några trogna läsare. Så jag kommer att flämta här ett tag framöver. För det går inte att flämta färdigt i ett enda inlägg. Gotska Sandön är alldeles för underbar för det.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Flämta på du bara! :)
Modigt att åka ensam men jag förstår också tjusningen med det!

Emileitha/Tarja sa...

Jag skulle nog tycka om att ligga på stranden o se stjärnorna.. Fina bilder med mycket känsla.. gärna mera bilder..med prat

Raija sa...

Du får gärna flämta ett bra tag :-), för jag blir inte mätt på bilderna därifrån i första taget. Ser helt underbart ut och vädret var tydligen fint när du var där också.

Libe sa...

Så underbart vackra bilder ... de får en att längta. Modigt att åka själv :)

Solsippan sa...

Sagolikt vackert!! Och härligt att du fick uppleva det =)

Anonym sa...

Wow säger jag bara, helt otroligt fina bilder där du fångar allt det vackra du sätt. Och som person är du bara för cool och härlig!! :) <3

Laila sa...

Har alltid velat att mig dit. Å här sitter jag nu och bara beundrar dina bilder och längtar ännu mer.
Beundrar dig som ändå åkte iväg själv. Jag ser det som nått meditativt att bara vara.

Laila sa...

Har alltid velat att mig dit. Å här sitter jag nu och bara beundrar dina bilder och längtar ännu mer.
Beundrar dig som ändå åkte iväg själv. Jag ser det som nått meditativt att bara vara.