Förändringen

I förra inlägget skrev jag om Anna-förr och Anna-Idag. Persilja och Lisa har lämnat undrande kommentarer kring förändringen och jag har bestämt mig att berätta vad som har hänt och hur jag har gått till väga.

Mitt hjärta blev krossat. Inte från dag till dag utan under många månader. Jag visste att detta förhållande var rent av skadligt för mig men jag förträngde det och stannade kvar. Tills jag hamnade på botten. Då fanns det ingen utväg, jag lämnade honom. Det måste vara lättare att skilja sig när man inte har några känslor kvar. Jag hade. Starka! Detta förhållande lämnade ett stort tomrum efter sig och jag var tvungen att fylla det med något. Jag började jobba dubbelt så mycket. Jag fyllde varenda timme med aktiviteter, kurser, övertid. Jag tog med jobbet hem, startade nya projekt. Det slutade med att tiden inte räckte till något mer än att sova och jobba. Jag fick dåligt samvete för att jag inte hann med mina barn. Jag var jämt i farten. Jag hade inte tid med att prata strunt. Krävde mycket av mig själv och min omgivning. Så fort jag stannade så kände jag hur det brann i hjärtat. Till sist blev allt ohållbart. Jag kollapsade. Gömde mig under täcket och vägrade sticka ut näsan. Jag mådde pyton, både psykist och fysiskt. Plågad av sorg, magsår och njurstenar samtidigt. Jag insåg det självklara. Här krävdes det en förändrig.

Jag ansökte om friår som jag fick beviljat. Jag har varit ledig sedan den 1 augusti 06. Under friåret skulle jag skriva min bok och fotografera. Men jag orkade inte och istället fick jag prestationsångest. Jag kände mig fångad i min egen tillvaro. Magen började ställa till på nytt, jag kunde inte sova och helst ville jag försvinna.

Då la jag åt sidan alla måsten. Jag måste inte skriva någon bok alls. Jag måste inte ta häpnadsväckade bilder. Jag måste ingenting. Jag måste inte laga mat om jag inte vill. Det finns pizza att köpa. Om någon vill äta ngt bättre så varsågod. Köket står öppet. Det krävde många månader att komma dit. Dag efetr dag har jag tränat min förmåga att sakta ner och stanna kvar. Jag upptäckte att jag började röra mig långsamt. Ofta ligger jag på altanen och bara tittar på himlen. Jag har slutat bry mig om kläder och väljer det som känns bekvämt, skönt och varmt före det som är trendigt. Jag lyssnar ofta på avslappningsmusik. Jag försöker vara tydlig. Förut hade jag svårt att säga ifrån och ofta valde jag att inte säga något alls och då var jag ledsen och arg många dagar i sträck. Jag förväntade mig att folk skulle förstå mina signaler. Tro mig, ingen förstår om inte säger klart och tydligt vad man vill och inte vill.

Jag har mina dåliga dagar men det är lättare nu att ta sig upp på ytan igen. Jag stannar inte på botten några längre stunder. Men all förändrig behöver tid och det måste man unna sig. Inte ta några order bara verkligen leva efter sin egen förmåga.

Till sist kan jag rekommendera en enkel övning som jag gör många gånger om dagen. Jag brukar blunda och andas in djupt genom näsan. Då föreställer jag mig att jag andas in livsenergi, glädje, harmoni, ork. När jag andas ut så är det konflikter, ruttna tankar, sorg och missnöje som jag andas ut. Jag gör det både när jag är avslappnad men även när jag är anstängd. Som idag, vi cyklade nästan 3 mil på tandem. Jag började känna mig ganska trött i kroppen. Då börjar jag bli gnällig och negativ. För att inte låta de negativa känslorna ta över tittade jag på himlen, de nyutslagna björkarna och andades, lugnt och rytmiskt. Jag andades in vårens energi och ut min egen trötthet. Det funkar på mig. Jag får nya krafter.

Jag har inte blivit tillräcklig stark än men jag är på god väg. Jag hoppas att ni fick svar på era frågor.

Ingemar Beckman har skrivit en liten dikt

Små paket

Jag slår in mina tankar

i små paket av ord

och skickar befriad

iväg dem på posten

långt bort från mig själv.

Bilden i dagens inlägg kommer från Lyck-Annas.