fredag 20 april 2012

Marley och jag


Marley och jag. En bok som länge har fått stå i bokhyllan och vänta på att bli läst. För jag visste att hunden Marley skulle dö på slutet. Jag kunde inte läsa om något djur som dör medan Nosan var vid livet. Livet som skulle ta slut i vilket ögonblick som helst. Det visste vi. Nu, när Nosan är död, då har jag inget mer att frukta. Jag har läst Marley och jag. En finare kärleksförklaring till en hund än den här boken finns inte. Jag njöt av varje kapitel men när jag läste de sista sidorna fick jag låsa in mig i badrummet. Fylla badkaret med vatten, sjunka ner och gråta mig igenom slutet. 

Djurälskare är en särskild sorts människor med öppet sinneslag, fulla av medkänsla, kanske lite fallna för sentimalitet och med hjärtan stora som en molnfri himmel.
/Ur Marley och jag av John Grogan/  

5 kommentarer:

Raija sa...

Visst är boken underbar och många goda skratt gav den. Filmen är riktigt bra den också.

maria sa...

Själv passade jag på medan vår hund levde, nu däremot, när han är död, blir jag tårögd av blotta tanken på att läsa boken. Men så var min hund också väldigt lik Marley på många sätt och vis.
Fin är den i alla fall :-)

Anna Stilla sa...

Nosan var nog Marleys motsats. Lugn, försynt och väldigt lydig. Men hon hade lika ont i sina leder som han och ramlade hela tiden på slutet. Filmen vill jag gärna se, jag har tittat på trailern på youtube och jag tror att jag kommer att gilla den.

maria sa...

Vi såg filmen och satt och lipade på slutet både min man och jag.

Nina sa...

En underbak bok! Min dotter som har diagnosen CP (cerepal pares) har en speciell gåva med djur. Hennes sjukdom har som tur är bara med rörelseförmåga att göra och det är djuren som håller henne på gång. Det är alldeles faschinerande att följa henne, hur hon trollbinder vilket djur som hellst med sitt varande.