För 9 år sedan sprang jag Göteborgsvarvet. Av ren ilska. Träning var ett främmande ord i min vokabulär så jag var så förslöad som en människa kan bara bli. Två månader innan Varvets startdatum anmälde jag mig och väckte huvudbry och misstro hos mina samtliga vänner och bekanta. Ingen, absolut ingen, trodde på mig och det gjorde mig arg. Jag började löpträna och upptäckte att jag inte ens kunde springa två minuter i sträck. Med stor beslutsamhet tränade jag så gott som varje dag, oavsett hur trött jag var eller hur mycket det än regnade. Två månader senare sprang jag Varvet på 2 timmar och 19 minuter. Kanske inte världens bästa tid men inte heller sämsta. Jag vann över mig själv. Jag bevisade att jag kunde mycket bara jag var tillräckligt motiverad. Eller ilsken :) Jag saknar den där vinnarkänslan. Det går inte att jämföra den med någon annan känsla som jag känner till.
Idag, på vägen hem, fick jag plötsligt en sådan stor lust att springa. Jag tänkte på Evy Palm. Hon var ju inte speciellt ung när hon började löpträna och absolut över 40 när hon vann sin första halvmara. Nu har jag så klart inga planer på att vinna Göteborgsvarvet men jag vill gärna vinna över mig själv igen. Det vore skojigt att få stå på startlinjen nästa år. 10 år efter min debut och så fyller jag ju 40 då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar