När en äventyrare ger sig iväg

Det börjar alltid med en tanke som han kastar i luften. Lite löst, som om den inte betydde speciellt mycket. Men jag har lärt mig att sådana tankar är som frön. De bär på en otrolig livskraft.

- Det vore roligt att någon gång gå upp på Kebnekaise - sa han förra året.

Sedan började han läsa allt mellan himmel och jord som hade med Kebnekaise att göra. Men han sa inte mycket. Inte än. Bara läste. Tänkte. Drömde. Med tiden blev det så mycket tankar att han började spricka i sömmarna. Han började prata. Vartannat ord blev Kebnekaise. Vårt sovrum fylldes av hans gamla Fjällräven- prylar. Han sydde om tältet. Och sovsäcken. Fixade en bättre bärrem till ryggsäcken. Tränade sig i att gå med 23 kg på ryggen men konstaterade att det blev för mycket. 3 kg måste bort. Han torkade de redan torkade russinen för att minska på vikten. Och pratade. Om Kebnekaise. Jag började få allergiska reaktioner varje gång han sa något. Gnisslade med tänderna. Tittade bort. Varje kväll frågade jag när han tänkte ge sig iväg. Men jag visste att han inte kunde svara för att han väntade på att de otäcka fjällstormarna skulle tystna en aning.

Igår kväll bestämde han sig för att åka. Väldigt snart. Äntligen, tänkte jag. Och idag, när jag kom från jobbet, då var han borta. Nu är han någonstans på väg mot Abisko. Därifrån ska han fortsätta mot Kebnekaise. Ensam. Utan någon mobil. Med supertorkade russin i fickorna.

Och jag saknar honom redan.