Rosmossen

Jag och Magnus tog på oss våra grova kängor och gav oss iväg till Rosmossen. Ett intressant naturreservat där man låter skogen leva på sitt eget sätt.

Det innebär bland annat att ingen människa kommer dit och städar skogen. Omkullblåsta, nedfallna träd får ligga på marken och förmultna ifred. Sådant är jätteviktigt för en skog. Men det ju ingen naturlektion jag håller i egentligen så jag ska inte beskriva detaljer. 

På vissa ställen har man dock sågat bort bitar av de liggande träden för att

underlätta för vandrarna att ta sig igenom skogen.

Att jobba på ett lager har sina fördelar. Man blir stark av alla tunga lyft!

Så stark att man orkar lyfta en 100-årig gran. Över axelhöjd! Inte illa, va?

Vi hittade en liten bäck och Magnus försökte hitta den även på kartan.

Det här ser ut som batik, tycker jag. Men det är speglingar i bäckens vattenyta.

Den blåa himlen och de gamla träden speglar sig i den.

Vi hittade en gästbok där man kunde lämna ett spår efter sig. Och det gjorde jag så klart.

Att gå igenom den orörda skogen kändes som att gå igenom något tempel.

Väldigt vackert, andäktigt och vördnadsfullt.