FylleMaja, jag vet inte varför hon kallades för det. Aldrig att jag såg henne berusad. Det sades att för länge sedan hade hon förlorat sin son i någon hemsk olycka. Det orkade inte hennes modershjärta med och hon tappade förståndet. Oftast var hon arg och skrek åt allt och alla. Fula och hotfulla ord skrek hon. Barn fann något omänskligt nöje med att driva FylleMaja till ännu större vansinne. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera hennes odrägliga sätt att vara så jag undvek henne så gott jag kunde. Det var svårt för vi bodde grannar då.
En dag gick jag och min son på stigen. Vi pratade polska med varandra. Plötsligt fick jag syn på FylleMaja som med raska steg gick mot oss. Å nej, tänkte jag, nu kommer hon att skrika åt oss igen. Hon ställde sig öga mot öga med mig, öppnade sina armar och ropade glatt:
Welcome to Sweden!
2 kommentarer:
Oväntat möte, så bra!
Stackars, stackars människa....man kan ju tänka sig själv...att mista sitt barn!!! Då hade jag också blivit tokig.
Det är ju det allra värsta som kan hända, eller hur!?
Fin vardagsbild....med svenska flaggan i fokus :)
Kram på dig Anna!
♥
C
Skicka en kommentar