Spegelbilden

Ibland blir jag rädd för att skriva saker. Speciellt i bloggen och speciellt sådana saker som har fått mig att sväva. Och rädd blir jag för det finns stor risk för att jag ska uppfattas som antingen berusad, äckligt hurtig eller någon som har det alltför lätt i livet. Men jag kan inte hjälpa det att ibland får jag uppleva något fantastiskt som får mig att sväva.

 Idag har jag tänkt att fyfan, vad alla verkar sura och gnälliga. Fyfan, vad jobbigt. Fyfan, jag vill inte vara här. Det där med fyfan sa jag så många gånger att jag började tvivla på att jag blir någonsin förlåten för det. Och plötsligt förstod jag! Det är inte omvärlden som är sur, gnällig och jobbig! Det är jag som speglar mig i omvärlden!

För när jag beslutade mig för att tänka om och tänka annorlunda då blev allt liksom bättre.

Jag bestämde mig nämligen för att min uppgift idag skulle bli att sprida positiva vibbar.

Jag tror att jag lyckades ganska bra med uppgiften för sedan såg jag inte en enda suris, inte en enda gnällspik!   

Jag tror till och med att jag lyckades så bra att jag blir faktiskt förlåten för alla dessa fyfan jag hade tänkt tidigare. Det skrämmande är att jag har behövt över 40 år för att förstå att det är jag ser och känner är en spegelbild av mig själv. Det positiva är att jag tänker leva minst 40 år till så det är bättre att jag kommer på sådant nu och inte om 39 år...