I ett hörn på McDonalds

Jag mötte Sara på stan. Den räviga tonåringen lurade mig till att äta på McDonalds. Och ska man synda och förfalla då ska man göra det med klass tycker jag.

- Kan du peta lite bacon in i min Big Mac? - frågade jag tjejen i kassan. Bacon kan nämligen lysa upp den tristaste hamburgaren ska ni veta.

Sedan satte vi oss, åt och pratade. Då fick jag syn på honom. Den gamle mannen. Han satt ensam i ett hörn och rörde ljudlöst på munnen. Som om han pratade med någon. Han såg ledsen ut. Jag vet inte om hans ögon var röda och tåriga för att han var gammal eller för att han grät.

Och jag tänkte att kanske var det så att hans fru gick bort inte för så länge sedan. Då fördrev han tiden på McDonalds. Runt omkring honom pladdrade fjortisarna och han, han pratade ljudlöst med sina minnen. När jag tänkte på mannen, på det livet jag hade målat åt honom, då började jag nästan gråta själv. Jag önskar att jag hade mod att gå fram till honom och bara undra hur det var med honom. Nu, några timmar senare, verkar den utgången hur naturlig som helst men där, på McDonalds, var jag feg och rädd. Så döm mig inte för fort...