Det sägs att om man vill uppnå något då ska man vara på hugget, visa framfötter, vässa armbågar och gärna gå över lik. Jag är inte speciellt duktig på något av det här. Ärligt talat så är jag väldigt usel på sådant. Länge har jag bekymrat mig för att det inte finns plats för mig här i världen. För vem vill ha en tillbakadragen, tystlåten och blyg person som använder sina armbågar enbart för att stödja hakan när hon dagdrömmer? Men vet ni vad? Det finns hopp för sådana som jag. Under den senaste tiden har jag upplevt att med vänlighet och hjälpsamhet når man betydligt längre än med huggtänderna. Även om man hamnar sist i kön, även om man inte hörs eller syns speciellt mycket. För i slutändan vinner människan och inte dess prestationer.
***
Bilden har många år på nacken. Det är nog den allra första bilden som jag såg på riktigt. Innan dess tog jag semesterbilder och visste inte att det fanns något mer att se. Men en dag, när jag var i Louisiana, såg jag den stora skulpturen och paret bredvid den. Och då sa det klick, inte bara i kameran utan även i mitt hjärta.
3 kommentarer:
Tycker om detta inlägget...en person som använder sina armbågar enbart för att stödja hakan när hon dagdrömmer. Åhh, den meningen måste du ha med i din bok....som jag VET att du kommer att skriva en gång :)
Hittade något som jag tror du gillar, kolla länken.
http://blog.ted.com/2011/10/05/less-stuff-more-happiness-graham-hill-on-ted-com/
En fråga bara...vad heter din kamera ? Pentax, så mycket vet jag men har den någon beteckning efter Pentax?
♥
Christin
På ett sätt är jag framåt. Men jag är ingen som armbågar och hugger. Då är jag med den som avvaktar ändå.
Christin, jag har en pentax k10d fast jag har börjat fundera på en riktigt dyr nikon. Men jag vet inte, det handlar inte enbart att byta ut huset utan även objektiv och blixt och då blir det genast massor, alltså massor av pengar.
Skicka en kommentar