onsdag 17 november 2010

Lurhäng


Ibland gör jag så här! Jag hänger av luren och njuter av tanken att ingen, precis ingen kan störa mig. Folk brukar lyfta på ögonbrynen när de får veta att jag skärmar av mig på det sättet. Jag, däremot, lyfter på ögonbrynen när de svarar i sina mobiler i tid och otid. När de tillåter andra människor tränga sig på deras heliga tid och stjäla den. Jag utgår från övertygelsen att om det är något viktigt så ringer folk igen.

När blev det rumsrent att kunna bli nårbar varje minut på dygnet? Alla samtal om egentligen ingenting som måste besvaras, alla mail, sms och allt annat som förbinder människor samman och som jag inte har någon sussning om. Det kan inte vara sunt att hela tiden veta att vem som helst kan kliva in i ens tillvaro och kräva uppmärksamhet.

3 kommentarer:

Estella sa...

Jag håller verkligen med dig! Jag är också sån, och vissa blir sura om jag inte svarar, men det skiter jag i!

Ulla sa...

Lurigt, Anna!

Maria sa...

Sant!