Monstren och Änglar

För ett par år sedan drabbades jag av akut tandvärk. Eftersom jag är ENORMT rädd för tandläkare väntade jag in i det sista innan min sambo släpade mig till kliniken. Där mötte jag ett monster. Jag berättade för honom om min rädsla samtidigt som min kropp skakade och tårarna rann som stora forsar nedför mina kinder. Han började peta i min onda tand. Jag kunde inte göra något åt varken mina tårar eller min spasmatiska kropp.

- Nu får du skärpa dig- fräste tandläkaren åt mig. Jag ville gå därifrån men någonstans inne i den skräckslagna hjärnan visste jag att då blir det bara värre. Jag stannade men efteråt bytte jag kliniken. Min nuvarande tandläkare är en Ängel. Hon tar på allvar min rädsla och proppar mig med lugnande medel varvade med lugnande ord.

När Sara var liten så ramlade hon och slog i sin framtand. Inom kort blev den inflammerad och vi sökte hjälp hos tandläkare. Även Sara mötte ett barskt monster. Tandläkaren, utan att förvarna varken mig eller Sara, stoppade tången i hennes mun och drog ut tanden. Utan bedövning drog den där kärringen i Saras lilla onda tand! Men man jävlas inte med Sara hur som helst. Tösen bet monstret i pekfingret. Monstret skrek av smärta. Rätt åt henne tycker jag.

Idag har vi varit hos Saras nya tandläkare. Han pratade så snällt och lugnt med Sara. Det kändes tryggt och harmoniskt. Jag stirrade på tandläkaren och på allvar undrade om det var möjligt att han var mänsklig. Jag tror inte det. Precis som min tandläkare är även Saras en Ängel.