Jag har kliat mig i huvudet och funderat... Det är därför jag har varit så frånvarande.
Jag är så avundsjuk (dödssynd, dödssynd) på människor som kläcker den ena idéen efter den andra. Jag fattar inte hur folk bär sig åt. Dessa kreativa kulsprutor... Jag har alltid uppfattat mig som en kreativ människa och jag får en känsla att jag blir uppfattat som en sådan även av främmande. En gång träffade jag, via jobbet, en fransman. Vi pratade om vädret, jobbet och andra lika intressanta ämnen. Någonstans mitt i samtalet sa jag att som liten var jag inspirerad av Miró. Då klappade han i händerna och sa "jag visste att du var en konstnär". Nu ska vi inte överdriva, jag är ingen konstnär. Däremot betraktar jag mig själv som en kreativ bohem och det är nog det han såg i mig. För några veckor sedan fick jag ett mail från en kompis från grundskolan. Jag har inte haft kontakt med honom på över 20 år. Han minns mig som en drömmande, konstnärlig själ. Sådant får mig att sväva.
Men under den sista tiden betraktar jag mig som väldigt okreativ. Jag vet inte; jag tar samma bilder, om och om igen. Jag tappar gnistan innan den hinner bli till eld. Jag har skrivit om det tidigare. Jag tror inte att det är en svacka. Jag börjar inse att det är en form av utveckling. Ett sätt att hitta sin egen väg. Åldern börjar spela mig ett spratt. Det var tillåtet att vara galen när man var 25 år. Är man 36 år så kanske är det dags att acceptera att man är en tant. Att galenskap inte är längre galenskap utan löjlighet?
Att gå mot strömmen, skriva med sina alldeles egna ord och ta sina alldeles egna bilder är kanske svårare nu när man har uppnått lite noblare ålder än då man var 25? Jag är så rädd för att jag kommer att bli en publikfjäskare. Att jag kommer att skapa sådant som jag redan från början vet att folk kommer att gilla. Inte för att skapa utan för att höra att jag är bra. För det vill alla höra. De som påstår annat ljuger. Man skulle kunna tro att jag bör vara lite mer självmedveten, känna till min egen stil och köra på. Men icke. Jag funderar än vem jag blir när jag blir stor!
5 kommentarer:
Jag tror vi är väldigt lika du och jag!!!Att bli betraktad som konstnärlig och bohem är det finaste någon kan säga! Att vilja behaga-det är ju det man vill och INTE vill. Man vill vara unik och egen och nyskapande, men ändå behaga. Du slår huvudet på spiken där! Och tänk JAG är 10 år äldre än dig. En 45-årig TANT! Fast jag inte själv fattar det. Men så ser andra på mig. Det är svårt att precis som ddu säger FORFARANDE söka sig själv. Vem är jag, vad vill jag bli, och NÄR ska jag bli det????
Det är svåra tankar och jobbiga svar. Svaren är nog värst- blev det inte mer än så här? Det måste man lära sig leva med och vara glad för att man iallafall har livet. Det är hårda insikter och samtidigt nyttiga tankar. Kram!!!
Man är aldrig för gammal för att utvecklas - jag skriver ner alla mina fotoidéer i en anteckningsbok hur tokiga de än känns och sen försöker jag att förverkliga dem när tillfälle ges. Men visst märker man efter ett tag att man på något sätt skapar en egen stil... :) Fast det kan väl vara bra med det med - att man är lite egen.... eller?
*kram*
Det kommer det kommer. Tror jag åtminstone, det är så jag brukar intala mig själv.
Du kanske känner så för att dina barn börjar kunna ta hand om sig själva? Du vet väl att det är nu du ska börja ta hand om dig själv?
Kram!
Det är fortfarande tillåtet att vara galen oavsett ålder. Om du tycker din ålder 36 börja relaterar till tant. Undra vad då jag skall titulera mig som skall bli 59. Min ålder har jag slängt överbord för länge sedan. Den existerar inte i mitt medvetande längre. Jag gör det jag vill, skriver mina dikter, fotografera och göra mina konstbilder i olika program osv.
Naturligtvis vill man då och då höra lite uppskattning för det man skapa, skriver eller vad det nu är för något.
Önskar Dig en bra Söndag!
Jag kan ibland drabbas av en känsla av meningslöshet över saker och ting jag hittar på...vad är det för mening att hitta på och hitta på om kanske ingen vill ha det jag gör...men då tänker jag att det viktigaste är att jag mår bra och tycker att det är kul när jag håller på. Det blir som en sorts terapi! Och vad som händer sedan med det jag gör är kanske inte allra viktigast även om man såklart blir jätteglad om någon gillar det man gör. Men försöker tänka att det är just då i skapande stunden som det är bra för mig och det räcker...om det inte blir något mer av det sedan.
Jag är också en snart 36-årig tant =) men tror att jag har kvar lite galenskap och är ofta mer som en flicka...en flicktant kanske?! =)
Skicka en kommentar