Exakt för två år sedan avlivade jag en stor personlighet, Tusse. Jag minns den dagen så väl. Än idag känner jag smärta i hela kroppen när jag tänker på tiden hos veterinären. Varje kväll som jag inte kan somna så vandrar mina tankar tillbaka till dagen då Tusse dog. Jag brukar skriva av mig när saker och ting är alltför jobbiga. Om du orkar så kan du läsa min sorgberättelse här.
Jag saknar honom mycket.
När färger bleknar
Och dofter avtar.
När kinder svider
Då tystnar livet.
I tystnaden hör jag
Rösten som utan nåd
Talar om för mig
Att jag inte ska dö inatt.
I början kunde jag minnas bara hans död. Varje skymt av något roligt minne ledde mig skoningslöst till rummet hos veterinären, sprutan och tårar. Nu kan jag titta på hans bilder och minnas honom som han var. Tjock, klumpig, rolig, varm, kär och så fantastisk och älskad.
På bilderna ser ni min Tusse i hans vanliga sovställningar.
13 kommentarer:
Åh, så fint! Jag har ju också avlivat en katt för ett par år sedan- hemskt jobbigt! Jag kan gråta en skvätt än idag. Skrev ett inlägg om det när tisdagstemat var "saknad". Jag skrev också en dikt, det hjälper i sorgen!
Kram!
Åh, mina ögon tåras! Vilken kärlek, vilket charmtroll till katt! Vårda dina minnen! De har ni alltid tillsammans. Och _jag_ tror att ni en gång möts igen!
Kramar och ha en skön helg!
I livets ryggsäck bär vi med oss minnen av individer, saker, situationer och annat vi mött och stött på under vår tid på jorden. Tusse är en sådan katt. Hans minne har jag stoppat ner i min "livets ryggsäck" för Tusse är den coolaste katt jag någonsin träffat.
Frid över hans minne.
Kram / Mona
Tack för Era varma kommentarer.
En sådan dag som denna betyder de extra mycket. Kram!
Bilderna och de du skriver om din katt får mig att tänka på en egen katt jag haft. Jag hade honom när jag var 9 år. Han hette Moses och var som din världens personlighet. Åh, vad jag älskade den katten, hanvar ju som min bästa vän! Sedan var han plötsligt borta en dag och jag letade överallt i flera dagar. Sedan knackade några poliser på och kom hem med hans halsband, han hade blivit överkörd och de kom bara hem med halsbandet. Jag grät över honom i åtskilliga år. Nu gråter jag inte längre över honom, men jag kan känna sorg. Förstår din saknad!
På äldre dagar har jag blivit kattallergisk, men hörde nu att de finns sådana man kan tåla även som allergisk. En kvinna jag känner har skaffat en sådan. Jag ska testa att umgås med den katten och se om det fungerar...
Men vilken raring han var. Hade en charmör själv men var tvungen att lämna honom till en allergifri familj. Där har han det jättebra.
Känns skönt att veta!
Kram Maud
Först vill jag säga "Tack så mycket" för ditt besök hos mig. Roligt med nya ansikten som hittar till min blogg.
Att behöva gå till veterinären och avliva sin lilla katt är så smärtsamt att ord finns ej. Jag förstår din stora sorg. Har själv mist en älskad katt, som dog framför mina ögon.
Det lilla sockergryn jag har nu blir 13 i september. Jag bara fasar för den dagen när han inte finns mer. Han följer mig som min egen skugga.
Många säger att det där är bara en katt. Nej det är inte bara en katt. Det är så mycket mer än bara så. Men människor kan inte alltid sätta sig in i hur vi känner som mister ett älskat husdjur.
Nu ska jag kika runt på din blogg och läsa om din älskade katt!
Önskar Dig en fortsatt bra Lördag!
//Erika
Ännu ett stort tack! Precis som Erika säger, det finns människor som rycker på axlrna och fnyser "men kära du, det är bara en katt". Det är inte alls sant. En hund kommer att vara undergiven sin husse/matte vad dessa än gör. Men en katt kommer för det första att aldrig vara undergiven en människa. Den kan vara tillgiven men man måste jobba hårt för att vinna kattens förtroende.
Jag har kvar katten Lucy, Tusses bästis och så har vi Nosan, vår kära hund. Nosan är gammal och jag är rädd för dagen då vi måste avliva henne. Men än så länge är både katten och hunden friska och glada.
Och precis som Gårdsromantik säger, det är svårt att lämna ifrån sig sitt djur men när man vet att det har hamnat i ett bra hem så känns det bättre. Jag tror att jag skulle föredra att avliva mina djur än att lämna de i tvivelaktiga händer.
Åhh,så ont det gör att läsa om din sorg efter Tusse,så fin han var,fina bilder..och vilken härlig sovställning han hade,gissar att han var väldigt personlig..som min Oscar!Så vackra ord i din fina och sorgesamma dikt,den gör ont och jag känner igen mig.=(det gör så ont när någon man älskar dör vare sig om det är ett djur eller människa.Ett djur blir ju en så kär vän/barn som man blir väldigt fäst vid.Ska läsa din berättelse när jag kan orkar senare,just nu så tåras mina ögon.=(Så är livet liv och död vandra tätt tillsammans,men du har dom fina minnen kvar trots allt,men dom kan göra ont..jag vet.
Varma tröstekramar Maria
Sant om att vinna en katts förtroende. Din Tusse var ingen liten tuss precis. Ser stor ut där på kanten av soffan!
Det är verkligen skillnad på katt och hund, hade själv katten Dessan i dryga 17 år.
Ser några utekatter i området som "smyger omkring". Ett stenparti lockar ofta till kattbesök, kanske bor där några skogsmöss?
Saknaden efter husdjur som gått bort kan vara stor, men du har alla Tusse-minnen att vårda.
Ha en skön söndag :-)
Än en gång tack för att Ni tar Er tid, stannar här, läser och lämnar spår efter Er.
Som Erik märker var Tusse ingen tuss precis. En bjässe på över 8 kilo som snarare liknade katten Gustav. Han var min hittekatt. Jag hittade honom utanför mitt då nya jobb. Vi blev bästisar direkt och han fick följa med mig hem. Jag fick för mig att alla katter hette Tusse så han fick det här namnet ifall... ifall... han hette det innan jag hittade honom.
Väl hemma väntade Lucy på honom. Då en undergiven kattunge, idag en värsting. I 6 år har hon levt som innekatt men efter flytten till Eskilstuna fick hon smaka på utekattsliv. Oj vad hon trivs. Det kan man inte säga om alla möss och fåglar som hon tar med hem. Även skator i trädet bredvid oss är nöjda med Lucys närvaro. Äntligen någon som man kan reta gallfeber på :)
Jag vet precis hur det är att älska sina katter.. Vet inte alls hur jag kommer att reagera när det är dags för mina att ta farväl. De blir ju äldre och äldre (6 och 7 år).
Vad skönt att du nu kan minnas hur Tusse var när han var i livet, och att vara tacksam för att få leva med honom :)
Ååå va innerligt skrivet!(även det polska va fint fastän jag inte förstår ett ord)
Hade en omplaceringskatt som hette Sofie för att hon va "SÅ-FIn". Hon va Manx(med kort stumpsvans), pratade jämt å va mycket egensinning!
När Hon 14år å jag väntade Sonen så fick hon njurfel å vi va tvugna att avliva henne: FEM ggr ringde jag å boka om tiden på kliniken! Till slut erbjöd sig Veterinären Kalle att komma hem till oss å Hon fick sluta sina dagar i min famn på favoritplatsen. Är honom evigt tacksam för detta!
Gråten brann i ögon å hals, när Hon somna in, kunde inte prata fick bara fram gutturala läten, kändes som jag tror det gör om man, Gud förbjude, just mist sitt barn, fastän Hon "bara va en katt"...
:´0{
ps:styrkeKRAM till Dig!
Skicka en kommentar