En gång i veckan brukar jag träffa en väldigt klok man. Han brukar öppna dörrar till betraktelser och förnekelser som bor inom mig men som jag har gömt djupt i själens mörkaste hörn. Sist pratade vi om barnet inom oss. Eller snarare om rädslan att visa det här barnet för omvärlden.
- Vet du Anna - sa min kloke samtalspartner - alla vi har det nyfikna, forskande, lekande barnet inom oss. När vi är små då har vi kontakt med det på ett väldigt naturligt sätt. Men ju äldre vi blir desto större blir avståndet mellan vårt vuxna jag och barnet.
När jag kom hem så tänkte jag att vi kvinnor är mästare på att glömma vårt inre barn. Män är duktigare på att hålla det vid liv. Hur många gånger har vi inte suckat att män är ju som små pojkar? Att de leker ju hela tiden. Dataspel, paintball och folkrace.
Vi har inte tid att leka. Vi måste leva på riktigt. Uppfostra våra barn, laga middag till den lekande mannen, se till att tvätten är tvättad och huset målat. Jag känner att jag kliver in på ett område som är väldigt laddat i vårt samhälle. Könsroller. Men det är inte det jag vill skriva om. Inte idag i alla fall. Jag tänker bara på hur tråkiga vi kvinnor egentligen är. Läs bara Smultrons kommentar i mitt inlägg från igår. Hon och hennes man hade följt sitt barn och barnets skolklass till skridskobanan. Den enda vuxna personen som lekte på isen var hennes man. Fröknarna gjorde sig inte besväret att leka. Det är ju så typiskt och jag tror att det är där som problemet ligger. Inte i någon tidsbrist utan i modet att släppa lös. Man vill ju inte framstå som barnslig och absolut inte som löjlig. Men är det verkligen så farligt att bjuda på sig själv, att tillåta sig lite härlig, barnslig lek? Jag hoppas att det är aldrig för sent att börja åldras bakåt.
5 kommentarer:
Jag tycker inte om att leka om man tänker på att leka lekar med barnen. Men när jag arbetar så har jag nära till barnet inom mig. Då har jag få vuxenspärrar. Jag tycker mycket om att läsa sagor för barnen. Men inte leka sådana lekar som de leker. Så jag är både nära barnet och inte.
Jag menar inte att vi ska leka med barnen utan att vi ska leka själva, för vår egen skull. Som du gör när du skapar till ex...
Jag tänker ofta på det, på att vara barnslig. Att det är bra! Åldras bakåt, å vilken fin tanke. Det är väl ett fint motto? Du är så klok Anna!
Det är tur att man blir äldre, för då upptäcker man att det är helt okej att leka igen. Man behöver inte vara den där förståndiga, kloka mamman eller kvinnan hela tiden, utan det är okej att släppa fram barnasinnet och ha roligt och även skratta högt åt sig själv.
Själv har nog mina hundar fått mig att släppa fram lekfullheten mer och mer med åren. Jag ser nog inte klok ut när jag far omkring med dem i trädgården och leker....ler...men det bryr jag mig inte om, för jag har så roligt.
Jag vet inte hur jag skulle stå ut om jag inte fick leka. Jag blir deprimerad då. Barnet inom mig kräver fortfarande sin plats. Vi har säkert olika stora behov av lek och den ser nog olika ut. Att skriva kan t ex vara "en lek", så länge inte prestationen tar över.
Skicka en kommentar