På vägen

Jag är en helt vanlig kvinna. Ändå hamnar jag i situationer som helt vanliga kvinnor inte brukar hamna i. Mitt liv består av helt osannolika historier. Som dessutom är så pinsamma att jag gör bäst att inte ens låtsas om att jag är skyldig till deras uppkomst.

Idag har jag kommit för sent till jobbet. Inte för att jag har försovit mig. Att försova mig finns nämligen inte på min världskarta. Men att missa avfarten på motorvägen, det är helt normalt om jag kör bil. För idag har jag tagit bilen till jobbet eftersom det regnade så våldsamt imorse. När jag förstod att jag borde ha svängt av E20-n så var det så klart alldeles för sent. Jag var på väg mot Stockholm och bad till högre makter om en ny avfart. Efter sisådär 20 minuter fick jag vad jag bad om. Jag svängde av, fick syn på en påfart, ökade farten och snart var jag på motorvägen. Problemet var att jag körde fortfarande mot Stockholm. Och det var väldigt fel. Så jag bönade igen och ett tag senare fick jag en ny avfart/påfart och vände mot Eskilstuna. 

Regnet öste ner. Vindrutetorkarna orkade inte med. Jag höll på att få vattenplaning. Tårarna bubblade under ögonlocken och klockan tickade iväg. Jag var i upplösningstillstånd. Men jag fortsatte med att köra tills jag hamnade på parkeringen. Hemma.

- Jag måste ringa och säga att jag inte kommer till jobbet - sa jag till Magnus. 

- Men jag kör dig dit - sa han och en kvart senare drog jag mitt passeringskort genom porten.