Ibland vill jag vrida klockan tillbaka...
Till tider då mina barn sprang runt mina ben och jag var deras allt.
Till tider då jag var så exalterad, då allt var allt eller inget. Inga genvägar.
Till tider då jag trodde att allt var statiskt.
Så var det och så skulle det förbli.
Men så har framtiden hunnit ikapp mig och lärt mig att allt förändras.
Att barn växer och blir vuxna. Att det trasiga hjärtat läker.
Att även ärr kan göra ont. Att livet kan ändra sin riktning när man minst anar det.
Och att inget, abolut inget är statiskt.
1 kommentar:
Oj, oj. Jag är ju där nu, då mina ungar tror att jag är deras allt. Det är underbart, men också en intensiv period i livet då man har dem mycket runt benen. Och ja, jag tror att detta ÄR statiskt och att jag alltid kommer att vara deras allt, även om jag intellektuellt förstår att det inte är så.
Just nu är jag inne i en period då jag itne vill att saker ska förändras och jag klamrar mig fast vid nuet som det är.
Facit säger dock att saker och ting kommer att förändras vare sig jag vill det eller inte och av erfarenhet vet jag att förändringar ofta är av godo.
Klokt inlägg som väckte mycket tankar hos mig.
Skicka en kommentar