Med patina.

I Arboga finns det en liten mysig affär. Lyktan tror jag den heter. Helt underbar. Varje gång jag är där så tar jag en bild. I smyg, psst. Jag kan ju alltid fråga tjejen som jobbar där men jag är orolig för att hon säger NEJ! Så jag tar inga risker och tar bilderna i smyg. Där säljs det gamla saker. Jag blir helt lyrisk.

Jag tycker om gamla saker. Det finns en själ i dom. När man tar i något som har 100 år på nacken så kan man nästan höra historier berättas. Här, alldeles i närheten, finns det spår efter en gård som måste ha funnits här för länge sedan. En gammal brunn, en jordkällare, några förvildade äppelträd. Jag funderar ofta vem som hade bott där. Hur såg det ut i omgivningar när dessa människor fanns här och plockade sina äpplen. Jag blir sugen på att forska lite men jag vet inte riktigt hur jag ska börja.

Längta i solen

Ännu en solig dag. Att sitta inne och tycka synd om sig själv är för jobbigt så jag har cyklat till biblioteket och lånat några böcker. Sedan gick jag och satte mig på kajen. Staden, med hela dess buller, hade jag bakom ryggen. Framför mig blänkte ån, som sällskap hade jag en fiskare. Sådant fungerar som balsam för själen.

***

Längtan finns där,

I dig och mig.

Som ett överbegåvat frö,

som ständigt skjuter nya skott

och varje gång utvecklas

till en ny blomma.

/Laila Dahl

Längtan

Ibland känner jag ett brinnade tomrum inom mig. Jag försöker kväva känslan men ibland vinner den över mig. Som ikväll. Jag sitter och läser om mina gamla trakter och det känns som att något försöker krama ihjäl mitt hjärta. Gud vad jag längtar dit ibland. Till min soffa. Min laptop. Dofter. Till skogen och sjön. Till min katts mjuka päls. Jag saknar så mycket... Till barnens skratt när de sprang ute på gräsmattan och jag kunde blicka över alla från balkongen. Till min kyl. Och bröd. Och bordsmargarin. Till gardiner i fönstret. Till grannens krokusar. Att längta så våldsamt är inte hälsosamt. Jag stänger ute precis allt och låser mig in i min egen bubbla. Och ber till Gud att inte bli alltför arg på dom som råkar befinna sig mig i vägen.

Bilden har jag lånat från Wikipedia. På den kan man se mitt gamla hus.

Tack!

Jag har pratat med min väninna. Hennes man, som cyklade, blev skadad i en bilolycka. Många revben gick av, hjälmen sprack och han är för tillfället helt drogad. Men han har överlevt. Efter ett långt samtal la jag på luren och gick raka vägen till Magnus. Varför glömmer jag ibland att ingenting och inget är mig givet? Varför tänker man på sånt bara när man direkt eller indirekt drabbas av olyckor? Idag finns både Magnus, barnen och de andra som jag tycker om här. Men vem vet vad som händer imorgon... Jag blir rädd när jag tänker sådana tankar. Man ska ju leva här och nu. Carpe diem heter det. Jag önskar att jag kunde leva för stunden men mitt huvud är fyllt av olika fobier och oron som omöjligtgör det för mig. På något sätt ser jag alltid bortom horisonten. Dagdrömmer. Men tack Gode Gud att du låter mitt liv passera utan större olyckor (förutom tandläkare så klart).

Med kameran i handen.

Så skrev Clara i min fotoblogg: "visst är det härligt att äga en kamera och kunna ta bilder på det man tycker är vackert! " Alldeles rätt. Jag har min kamera alltid med mig. Den ser lite sliten ut, på linsen har jag en repa och inne i objektivet sitter det ett hårstrå. Hur det har kommit in är en gåta för mig. Men trots dessa svårigheter är kameran min trogna vän. Vart jag än går så tänker jag "bilder". Det är som att ha en radar någonstans inne i ögonvrån. Mina bilder är inte märkvärdiga men de betyder mycket för mig. Bakom varje bild finns det en känsla som jag skulle nog glömma om jag inte haft bilden kvar. Som idag, till exempel. Jag cyklade längst ån och njöt av värmen. Plötsligt upplevde jag en översvämning av vårkänslor. Jag stannade och tittade på ån. Här, i Eskilstuna, börjar mitt nya liv. Jag är i startgroparna till något nytt som är lika spännande som skrämmande.

Senare på dagen var jag ute i skogen. Det rasslade under de gamla eklöven. Jag lyfte på ett och där under satt en skogstordyvel. Våren är på vägen hit! Inte nog med att jag såg tordyveln. Jag såg också fjärilar men tyvärr. Jag hann inte ta ngt kort på dom. De är för snabba för mina fördröjda reflexer.

Det är sant!

Saker man har hört tusen gånger och betraktat dom som urtvättade ord och ändå... Ändå är de enkla och sanna i sitt innebörd. Efter den mörkaste natten kommer alltid en ljus morgon. Det har vi hört eller hur? Men fanken, den ljusa morgonen kommer faktiskt. Den kom i alla fall imorse. Med solen, värme och glädje. Jag hoppade på cykeln och tog mig en tur ner till stan. Där fyndade jag två böcker på Myrorna. Den ena är en jättetjock bok "Det Bästas stora hobbybok" som tar upp nog alla former av hantverk. Den andra är en diktsamling av Ingemar Beckman och heter "Årstider". Om ni gillar poesi så läs den. Underbara dikter. En av dom, "Arbetsglädje", har inspirerat mig till en collage-tavla. Jag har gjort den ute i solen. Kladdig om händerna men så oerhört kreativ. En detalj från tavlan kan ni se här nedan:

Nattlekar

Jag saknar cigaretter. Jag är någon form mellan feströkare och ettheltpaketrökare. Ibland, vid festliga tillfällen, tänder jag en cigg. Jag vill känna den där sköna känslan som jag kände när jag rökte på heltid. Men den känslan är borta. När jag väl röker så smakar cigaretter pyton och jag fimpar den efter tre bloss. Men jag saknar rökning ganska mycket. Just sådana här nätter som den här var cigissar till stor hjälp. Jag får gå till köket och göra mig en macka istället...

Otålig

Det är kallt och allt runt omkring mig verkar sova. Än. Jorden är inte torr än. Gräsmattan växer inte. Krokusar tar tid på sig. Magnus har en förklaring till allt. Det är för tidigt. Gräsmattan kommer att växa och det är krokusarnas första blomning. Jag är en otålig trädgårdstekniker. Jag är en otålig människa i överhuvudtaget. Saker ska hända nu annars kan det lika gärna kvitta. Det är förödande och jag kämpar tappert mot den fula egenskapen. Varje gång jag går förbi bygget plockar jag några stenar som jag sedan kånkar hem. Jag skulle kunna be Magnus ta med någon ryggsäck och plocka 100 kg stenar på en gång. Men nej, jag hämtar 4 åt gången. Sedan lägger jag dom i en fin rad som ska avgränsa blomrabatten från gräsmattan. Det är nästan en meditativ handling. Väntan. Förberedelse. Mognad.

Sova? Nix.

Jag har gjort ett försök att lägga mig i vettig tid men det var inget bra. Hur jag än gör så kan jag inte somna tidigare än efter midnatt. Det är lika bra att gå upp och hitta på något annat. Som att kolla om blogger funkar nu. Hallelujah! Den funkar! Jag kan lägga upp bilder utan problem.

Tidigare idag gick vi ut. Jag, sonen, hundarna och min kamera. Plötsligt känns min kamera lite fjuttig och det är Martins fel! Martin och Mona tittade in hos oss igår kväll. Martin hade med sig en RIKTIG kamera, en sådan som jag får drägla efter... Och jag som tyckte att min kamera var stor, he he he.

Och nu kan jag inte sova... Förut mådde jag väldigt dåligt av mina sömnlösa nätter. Nu har jag hittat ett antidot. Polsk musik plus någon text att jobba med. Då glömmer jag tiden och när jag väl lyfter på huvudet så är jag så trött att jag somnar som en bonde efter skörden.

Nyheter

Irriterande: Blogger funkar inte och jag kan inte ladda upp någon bild. Jag har försökt ett tag men utan framgång så dagens inlägg får klara sig utan bilder.

Bloggen har fått ett nytt utseende samt en syster, en fotoblogg "Inga ord. Bara bilder". Till höger finns en länk till den nya bloggen.

Tour de Eskilstuna.

Idag har vi cyklat 2 mil på tandemcykeln. Premiärtur i år. Trots den kalla vinden och den otränade kroppen så kändes det bra. För er alla som inte cyklat tandem vill jag påpeka att det är jobbigt att sitta där bak. Ibland får folk för sig att den som sitter där, alltså jag, slöar. Tro mig, svetten brukar rinna på både magen och ryggen när man väl tar i. Om ni råkar se folk som cyklar tandem så låt bli och gapa efter dom "Hallå där! När ska DU börja cykla?!"

Mellan dag och natt

Jag satt i soffan och bläddrade i "Hobby Idéer" när jag fick syn på himlen. En nästan förtrollande känsla. Gränsen mellan dag och natt kan inte vara tydligare än den här. Jag sprang ut och försökte fånga känslan. Jag hoppas att ni kan se det jag har sett...

Hatisk

Jag sitter här och funderar på vad jag ska skriva. Det är nämligen så här att idag fyller jag 35 år. Ska man skriva om det? Och varför? Är det så märkvärdigt? Och för vem? Plötsligt blir jag så patetisk och vill skriva om mina livsdrömmar när i själva verket är jag bara pissförbannad. Jag vill skrika och sparka allt som ligger mig i vägen. Jag är rastlös, trött och... tja, ledsen. Jag tycker inte om födelsedagar. De talar om för mig hur många år som har gått och med dom mina outnyttjade livchanser. Sedan får man inte glömma alla dessa år som kommer och med dom alla bekymmer som ger mig ständigt magont. Jag ÖNSKAR att jag kunde vara lite mer optimistisk men jag är faktiskt en surtant. Och om man är en surtant så har man all rätt i världen till att SURA och GNÄLLA. Och jag älskar att gnälla. Och så är jag så arg och ilsken att det blixtrar om tangenterna. Idag är jag HATISK! För guds skull, fråga mig inte varför för jag kan inte svara på det. Sanningen ligger så djupt inom mig att jag inte vågar och orkar lyfta den fram. Så jag kommer att bli odräglig med jämna mellanrum tills den dagen jag får så mycket kraft att rensa i själen.

Renässans

Vilken tur att igår kom det inga utomjordingar och erbjöd mig ett annat liv. Jag har nämligen överlevt tandläkarbesöket. Nu, några timmar senare, får jag en känsla att allt var en dröm. Allt är inbäddat i en tjock dimma. Det är antagligen stesolid samt lustgasen som gör det. Jag är så lättad att allt detta är över. Den gamla roten och visdomstanden har varit mitt bekymmer i åratal. Nu är de borta. Nu kan jag börja ett nytt liv...

Rapport från trädgården: kallt och grått. Jag har planterat om rosenskäran. Hoppas att den växer sig stor och stark.

Panikslagen

Föreställ dig en stor och väääldigt tung sten. Just den stenen har någon placerat i min magsäck. Eftersom magsäcken är betydligt mindre än stenen så var man tvungen att spänna ordentligt mina vävnader. Sedan tryckte man den inlindade stenen i magen på mig. Stenen är så stor att jag känner dess kanter strax under svalget. Men det är inte allt. I halsen har jag taggtråd och hårbollar. Igår gick jag ut en sväng och hoppades på att utomjordingar skulle landa precis bredvid där jag var och erbjuda mig ett liv bland rosa moln och ett evigt extasy-rus. Men nej, inga utomjordingar och abolut inga rosa moln i närheten. Istället är det en isande VERKLIGHET som plågar mig. Jag ser floder av blod, köttiga sår och hör smärtan skrika. Imorgon ska jag till tandläkare.

Time out

Tanken på att jag måste till tandläkare på måndag paralyserar mig totalt. Jag har svårt att tänka på något annat. Jag måste tvinga mig till att göra något för att inte bli galen. Idag tog jag på mig min gröna vårjacka och gick ut på stan. Där mötte jag en bekant som frågade mig vart jag skulle. Men jag hade inget mål, jag gick runt och andades in våren. En time out från livet så att säga.

Några bilder, inte så mycket text.

Skogen badar i solen.

Den vandrande krokusen. Från rabatten ut på gräsmattan. Modig en!

Den otåliga krokusen som inte orkar vänta på sina kamrater utan slår i blom alldeles själv.

Jag och min nya klänning. En gammal polotröja klippte jag av och sydde på grönt tyg, grönt band och manschetter. Den är precis i min stil och jag är stolt.

Utmaning

Den här bilden är tagen ikväll i vårt kök. Som Magnus har uttryckt "det mysiga med vinter är att man kan tända fotogenlampan". I fönstret hänger min nya virkade gardinkappa som jag har budat hem på Tradera.

Idag har Jesper fyllt 18 år och vi har småfirat honom med ambrosiatårtan, sång och present. På lördag är det dags för det stora släktkalaset.

Mona har utmanat mig på att göra BOOST-listan och jag ska försöka anta utmaningen så gott det går...

3 saker jag gillar med min personlighet: snäll, omtänksam och kreativ.

3 saker jag gillar med mitt utseende: ögon, händer och mina kvinnliga kurvor.

3 saker jag lyckats med och är stolt över: Jag har uppfostrat de två snällaste barnen som finns, skrivit "En göteborgare i Smedjebacken" och texten blev publicerad i Visit Ludvika & Smedjebacken samt skrivit manus till en teaterpjäs som jag och min kollega satte upp.

3 personer jag kan ringa mitt i natten om jag är i knipa: Om jag själv eller barnen är i knipa så ska jag nog väcka Magnus. Om han är i knipa så ringer jag nog hans familj.

3 personer som sagt "jag älskar dig" till mig: Magnus och barnen.

3 saker jag uppskattar hos en medmänniska: ödmjukhet, öppna sinnen samt glädje.

3 vänner jag vill träffa snart: Mona och Martin /de räknas som en/, Marva och min syster.

3 celebriteter jag uppskattar: jag känner inga celebriteter men Suzanne Reuter får mig att skratta

3 saker jag ska unna mig själv idag (ikväll): dricka te, smörja mina händer med min väldoftande handcreme och lägga mig bredvid Magnus

3 personer jag utmanar att göra BOOST-listan är: måste jag det? Jag hoppar över att utmana andra.

Då och då fick han ett vredesutbrott.

Den första värmande solen i år! Man kunde sitta ute på altanen och njuta av sitt te utan att ha på sig yllevantar.

Jag läser just nu "Litterär gestaltning" /Eriksson&Lundfall/. Boken innehåller olika övningar och här kommer den första:

Han fäste blicken i kvinnans trötta ansikte. Axlarna åkte upp och han böjde sig en aning. Folk runt omkring honom kunde höra hans snabba andetag. Han lyfte högra handen och med all kraft slog han den i bordet. Slaget var kraftigt och hårt men han kände ingen smärta. Adrenalinet pumpades med dubbel hastighet och han slog många gånger till. Kvinnan tog ett kliv bakåt. Han sparkade till bordet. Kvinnan visste vad som skulle hända. Han skulle slå henne om ingen stoppar honom. Hon tog ytterligare några kliv bakåt. Han viftade med nävarna och skrek "din jävla hora!".

Övningen:

I följande mening gestaltar man inte utan berättar "Då och då fick han ett vredesutbrott". Gestalta meningen på några rader så att läsaren förstår vilken egenskap det är frågan om. Kunde ni förstå att det var vrede jag gestaltade?

Baconkvinnan.

Idag har vi 5-dagars handlat. Vår kyl och frys rymmer mat som räcker i 4-5 dagar. Att veckohandla är alltså en omöjlighet. Här dricks det ca 4 liter mjölk varje dag och ingen närbutik i närheten. Jag har inte haft ngn handla-lista men det brukar gå utmärkt iaf. Varje gång vi handlar då är ändå det samma saker som åker ner i kundvagnen. Grovt bröd, musli, fullkornsmakaroner, fisk, kött, fil, mjölk, ost, potatis, äpple, kattsand, hundmat. Plus en massa beconmat för jag är en becokvinna. Becontärningar, mjukost med becon, beconsnacks mm. Synd att Mars Delight smakar choklad istället för becon. Pasta med becon, broccoli och ost kräver 30 minuters jobb och är väldigt god. Hundarna och katten gillar också becon. När jag börjar laga mat så har jag tre djur som sitter bredvid mina fötter och väntar på sin andel. Värst av alla är katten för hon försöker påskynda processen med ett otroligt skrikande. Hundarna sitter tyst, stirrar och dräglar. Katten har ingen värdighet alls.

Monolog.

När man äntligen ser vårsolen så tror man att det har blivit varmt. Även om termometern visar bara 5 plusgrader. Man går ut och upptäcker att det är en isande kyla där ute. Lite lurad känner man sig.

Jag har åkt till biblioteket för att leta efter någon känd monolog. "To Be Or Not To Be" är för känd och därefter på gränsen till banal. Man kan tro att en biblitekarie skulle kunna tipsa mig om böcker med någon världskänd monolog i. Men så är det inte. Bibliotekarien kunde visa mig hyllan med svenskt och utländskt drama men längre än så räckte inte hans kunskap. Inget illa just om den bibliotekarien, absolut inte. Han försökte ju hjälpa så mycket han kunde men jag anser att han bör besitta större kunskap än hyllans placering.

En gång i tiden ville jag bli en bibliotekarie, jag hade till och med skickat mina papper till skolan men jag blev inte antagen. Det var för 15 år sedan. Jag undrar vad jag skulle pyssla med här i livet om jag blev antagen... Nu satsar jag allt för att förverkliga min stora dröm om att bli författare. Den drömmen har jag burit med mig sedan jag var 8 år. Den drömmen skulle jag förverkliga under mitt friår. Nu har jag mognat till en berättelse och den ska få en chans att bli skriven.

Rapport från min framtida trädgård.

Den första blyga vårsolen kikar fram.

Snön börjar försvinna från trädgårdslandet som så sent som förra sommaren var bara en gräsmatta.



Krokusar på frammarsh! Det märkliga är att jag satte dom i täta grupper men dom har spridit sig otroligt mycket. På tal om det... Läste i Allers Trädgård att krokusen kan själv flytta sin knöl till rätt nivå i jorden om man råkade planera dom för djupt alt för grunt.



Busktomater, purjo, kantlobelia och aster i fröform!

Det ska dom aldrig få!

Det känns att våren är på gång. Det är glädjande och oroväckande på en och samma gång. Jag vill ju njuta i den varma vårsolen, slippa min tjocka dunjacka och de tunga vinterkängorna. Men ju fortare våren kommer desto fortare kommer sommaren. Och efter sommaren måste jag tillbaka till jobbet. Under mitt friår har jag blivit bortskämd av livet och jag vet inte om jag kan infinna mig i ett 8 - 17 schema på nytt. Dessutom ligger mitt jobb 40 mil härifrån och det ställer till problem för mig. Varje dag funderar jag på vad jag ska göra och jag har några idéer som ska testas. Jag vill absolut inte bli en arbetslös människa. Då tar Arbetsförmedling och Försäkringskassan kontroll över mitt liv och det ska dom aldrig få!

Jag visste ingenting

Jag är nog helt bortom allt hopp. När jag skulle skriva av adressen till tävlingen så upptäckte jag att tävlingen har ett tema. Jag skrev ju ur hjärtat och följde inget tema. Svårt att följa temat när man har missat att det finns ett sådant. Men om man kan tänka abstraktivt så hittar man något i novellen som stämmer med tävlingens tema /"Jag visste ingenting"/. Det är ju nästan som hån. Jag funderade om jag skulle skriva om och anpassa texten men nej, det ska jag inte göra. Jag tog med hundarna, kameran, stativet och gick för att posta iväg novellen. Det får bli så här.

Loppan.

Äntligen fick jag skrivandet igång! Jag har nämligen skapat mitt bidrag till novelltävlingen. Min lilla novell heter Loppan och jag kommer att lägga ut den senare, när tävlingen blir avgjord. Om jag törs. Visst vill jag vinna men chansen är ju nästan obefintlig. Själva skrivandet lossnade för mig när jag började skriva på mitt eget språk. Sedan fick jag översätta det hela. Hela dagen framför skärmen, inga bilder blev tagna, jag är utpumpad men ack, vad jag är nöjd.

Eskilstuna by Night

Mina blygsamma försök till kvällsbilder:

Livsvilja.

Igår skrev jag om besöket i Växtriket. Idag har jag tänkt visa Er den framtida, prunkande trädgården. Så ser det ut för tillfället, he he he. Lervälling överallt. Men man ska inte tappa tron så lätt för det händer faktiskt saker här. Titta bara på mina krokusar, de kommer upp ju! Det gjorde dom ifs redan i januari, det var ju så varmt men sedan kom kölden, med många minusgrader. Jag var orolig att krokusarna skulle dö men det verkar att de är på gång. Trots allt. Snacka om livsvilja....

Rosensköna självinsikter.

Dagens höjdpunkt: besök i Växtriket. När jag flyttade hit så fick jag en rabbatkupong; halva priset på mitt första köp. Idag var det dags att nyttja det. Jag har köpt många fröpåsar och såjord. Nu hoppas jag att kommer att bli fint på den lilla jordbiten vi har utanför fönstret.

Ibland händer det... Ibland upptäcker jag att min självbild inte stämmer längre med verkligheten. Plötsligt måste jag uppdatera hela min tillvaro. Vi tar det från början. Så länge jag minns har jag sagt att jag rent av skiter i vad andra tycker och tänker om mig. Att jag är hellre mig själv än att jag är ngn annan till lags. Att jag gör det jag vill och inte det jag bör göra. Att upptäcka att det är egentligen helt tvärt om gör ont. Men det nyttigt. Det är säkert tusen gånger värre att tro att man är någon helt annan än man egentligen är. Samtidigt som man står inför en ny och viktig uppgift i livet, att förvalta den nya kunskapen om sig själv på ett bästa sätt. Annars är det ingen vits med uppdaterade självinsikter.

Med gummistövlar på.

Det är nog den allra första vinter i mitt vuxna liv som jag inte fryser så hemskt mycket. Det beror inte på den globala uppvärmningen utan på mina gummistövlar. I Göteborg går man inte i gröna gummistövlar. I Eskilstuna gör man det. Det gör i alla fall jag. Stövlarna, tillsammans med ett par tjocka sockor, håller mina fötter varma och torra. Gummistövlar passar till allt och är räddare i nöden. Som till exempel idag. Magnus kompis har fyllt år och vi åkte för att gratulera honom. Jag hade på mig min fina kjol och min finaste tröja som jag sytt själv. Och gummistövlar så klart. Kalaset var stort, minst tusen människor som ville gratulera födelsedagsbarnet. Jag måste erkänna, jag lider av någom form av socialfobi och den mängden av människor gör mig förvirrad och jag drar mig tillbaka. Jag är inte skapad för att mingla och prata om ingenting med främmande människor. Det började redan när jag var i tonåren men då gjorde jag allt för att dölja min skräck. Idag, äldre och tröttare, orkar jag inte hålla masken. Så när det blev för jobbigt så tog jag på mig mina gröna gummistövlar och sa till Magnus att jag går ut och fotar lite. Det var skönt att vara för sig själv en stund.

Hoppet om framtiden.

Igår somnade jag gråtande. Jag börjar oroa mig för min framtid. Jag har alltid jobbat och veckorna då jag någon gång var arbetslös var få. Nu riskerar jag att bli det. När mitt friår tar slut så måste jag nog säga upp mig. Att pendla mellan Eskilstuna och Göteborg låter lite för häftigt. Men om jag INTE hittar ngt nytt jobb så rasar hela min ekonomi. Det slog mig att det kan hända att jag INTE uppfyller arbetsvillkoret för att få a-kassa. Då står jag där utan några pengar alls. Tanken är skrämmande. Jag har mailat till Kommunalen och frågat dom. Vi får se om de svarar och isåfall vad. Än så länge har jag friår. Våren är på gång och än så länge har jag hoppet och framtidstron kvar.

Återfunnen själ

När jag gick runt min gamla sjö som jag bodde granne med upptäckte jag att min själ var faktiskt kvar i Göteborg. Jag måste ha glömt den i flyttkaoset. På något obeskrivligt sätt har jag hela tiden längtat till grannsjön, skogarna och dofterna. Alla mina tankar ledde jämt och ständigt till Tusse. Tusse är det högsta och mest smärtsamma priset jag har betalat för flytten. Han dog medan jag såg på. Jag har inte kunnat släppa taget om honom. Ibland, på kvällarna, vred jag mig i sängen, av sorg och smärta. Jag ville till Göteborg för att gå till hans röse. Jag kände att jag var tvungen för om jag inte hälsar på min gamle, trogne vän så är jag en ännu uslare människa. Så imorse tog jag bussen till mina gamla trakter och började klättra uppför berget. Uppe på berget begravde vi kattskrället. Men det var halt och jag trillade ner gång på gång. Till sist gav jag upp och gick ner på stigen igen. Jag tittade uppåt och plötsligt fick jag en aha-upplevelse. Det slog mig att där uppe på berget finns ingen Tusse längre. Det är bara en hög av stenar. Tusse ligger inte längre där. Jag började gå mot bussplatsen och sedan åkte jag till mitt gamla jobb. Ja, jag älskar min gamla katt. Ja, jag mår dåligt för att jag har avlivat honom. Men idag har jag hittat min själ och tagit med den hit till Eskilstuna. Vänner och bekanta har frågat mig om det finns ngn chans att jag återvänder till Göteborg. Nej, jag tror inte det.