Så skrev Clara i min fotoblogg: "visst är det härligt att äga en kamera och kunna ta bilder på det man tycker är vackert! " Alldeles rätt. Jag har min kamera alltid med mig. Den ser lite sliten ut, på linsen har jag en repa och inne i objektivet sitter det ett hårstrå. Hur det har kommit in är en gåta för mig. Men trots dessa svårigheter är kameran min trogna vän. Vart jag än går så tänker jag "bilder". Det är som att ha en radar någonstans inne i ögonvrån. Mina bilder är inte märkvärdiga men de betyder mycket för mig. Bakom varje bild finns det en känsla som jag skulle nog glömma om jag inte haft bilden kvar. Som idag, till exempel. Jag cyklade längst ån och njöt av värmen. Plötsligt upplevde jag en översvämning av vårkänslor. Jag stannade och tittade på ån. Här, i Eskilstuna, börjar mitt nya liv. Jag är i startgroparna till något nytt som är lika spännande som skrämmande.
Senare på dagen var jag ute i skogen. Det rasslade under de gamla eklöven. Jag lyfte på ett och där under satt en skogstordyvel. Våren är på vägen hit! Inte nog med att jag såg tordyveln. Jag såg också fjärilar men tyvärr. Jag hann inte ta ngt kort på dom. De är för snabba för mina fördröjda reflexer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar