Jag har pratat med min väninna. Hennes man, som cyklade, blev skadad i en bilolycka. Många revben gick av, hjälmen sprack och han är för tillfället helt drogad. Men han har överlevt. Efter ett långt samtal la jag på luren och gick raka vägen till Magnus. Varför glömmer jag ibland att ingenting och inget är mig givet? Varför tänker man på sånt bara när man direkt eller indirekt drabbas av olyckor? Idag finns både Magnus, barnen och de andra som jag tycker om här. Men vem vet vad som händer imorgon... Jag blir rädd när jag tänker sådana tankar. Man ska ju leva här och nu. Carpe diem heter det. Jag önskar att jag kunde leva för stunden men mitt huvud är fyllt av olika fobier och oron som omöjligtgör det för mig. På något sätt ser jag alltid bortom horisonten. Dagdrömmer. Men tack Gode Gud att du låter mitt liv passera utan större olyckor (förutom tandläkare så klart).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar